I kväll står en av världens just nu största popstjärnor på scenen i Globen. Jonna Sima skriver om varför Beyoncé är 2000-talets Bruce Springsteen.

Inför Bruce Springsteens konserttrippel på Friends Arena häromveckan skrevs det otaliga artiklar om Sverigevännen som Socialdemokraterna har gjort till sin egen husskald. Som bekant är han den stora favoriten hos såväl Mona Sahlin, som Håkan Juholt och Stefan Löfven. I tidskriften Novells sista nummer intervjuades Håkan Juholt och fick frågan om man måste vara ett Bruce Springsteen-fan som socialdemokrat. Ja, det måste man, förklarade Juholt. ”Han lyckas förmedla ett starkare politiskt budskap än vad den svenska riksdagen lyckas med. Så ja, man måste gilla Brucan om man är sosse.”

Jag ryggar lite när jag hör de resonemangen från sossehåll. Inte för att de har fel i sak (jag håller själv Bruce högt!). Men vidare modernt och inkluderande känns det inte. Bruce Springsteen är i mycket en symbol för det patriarkala industrisamhället och över en era när rock’n’rollen var arbetarklassens självklara musikval. Så är det inte på samma sätt i dag. Arbetarrörelsen behöver uppdatera sitt soundtrack.

I kväll uppträder Beyoncé i Globen. Liksom Bruce Springsteen är hon en av Barack Obamas främsta supportrar. När den första färgade presidenten svors in som USA:s president 2009 uppträdde Bruce Springsteen på galan framför Kapitolium i Washington. Vem var det som sjöng (eller snarare läppsynkade) nationalsången när Barack Obama svors in för en andra mandatperiod tidigare i år? Beyoncé, naturligtvis.

Hon har sålt en triljard skivor och haft nästan lika många hitlåtar. Tillsammans med sin superstjärnemake, rapparen Jay-Z, utgör hon en av världens mest kända och inflytelserika äkta makar. Men precis som Bruce Springsteen har hon trots alla framgångar lyckats behålla ett slags moraliskt kompass. Ända sedan genombrottet för 15 år sedan har hon skrivit låtar om vikten av att vara en självständig kvinna. Listan över hennes feministiska anthems kan göras lång: ”Bills, bills, bills”, ”Independant woman”, ”Survivor”, ”Who run the world (girls)”

Beyoncé har närapå gjort USA:s första kvinnliga utrikesminister, Madeleine Albrights numera bevingade ord: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor” till en dygd. Från att lovsjunga kvinnosolidariteten till att hon på sin aktuella ”The Mrs. Carter Show World Tour” har med sig ett band bestående av enbart kvinnliga musiker. Beyoncé får en att känna en stolthet över att vara kvinna i en mansdominerad värld, och att vi har en plikt att efter förmåga försöka förändra den rådande könsmaktsordningen.

Det är naturligtvis väldigt lätt att läsa in och projicera sina drömmar och förhoppningar på sina idoler. Men det är svårt att inte beundra den 31-åriga Beyoncé för hennes musikaliska – men även politiska – djärvhet under 15 års tid. Jag får rysningar varje gång jag tittar på hennes uppträdande på Billboard Awards 2011, där hon framträdde ”Run The World (Girls)” tillsammans med cirka hundra kvinnliga bakgrundsdansare med knutna nävar i luften – flankerad av röda fanor. Visst kan du tillhöra en progressiv vänster utan att gilla Bruce Springsteen. Men frågan är om du verkligen kan vara det i dag utan att uppskatta Queen B.