Nu tvekar inte Moderaterna. Gladeligen undermineras relationen till den krympande alliansbrodern Kristdemokraterna.

”Regeringen har klargjort att det under mandatperioden kommer att göras en satsning för att få ännu fler kommuner att införa fritt val inom äldreomsorgen. Senast 2014 bör alla kommuner i landet ha beslutat om valfrihet för den enskilde enligt LOV. Annars bör tvingande lagstiftning övervägas. Fortfarande finns det politiker som vill stoppa utvecklingen och förneka medborgarna möjligheten att själva välja vem som ska vara deras utförare av till exempel hemtjänst.”
skrev barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) för tre år sedan och konstaterade att vänsterpolitikers ”slagordsliknande invändningar” inte var något alliansen tänkte ta hänsyn till.

I september 2012 var det dags för den ansvariga ministern Maria Larsson att på nytt understryka vikten av obligatorisk LOV: ”Alliansregeringen har beslutat sig för att bygga vidare på de goda erfarenheter som samlats under de år som lov varit i drift. […] Om utredaren kommer fram till att en obligatorisk lagstiftning bör införas, ska förslag om ett obligatorium lämnas till regeringen. Uppdraget ska redovisas senast den 15 januari 2014.”

Men på söndagen kom en oväntad kovändning. Helt i strid med vad Kristdemokraterna lovat och påstått att alliansregeringen är enig om vill Moderaterna nu, till skillnad från ansvarig minister, inte ha obligatorisk LOV i kommuner och landsting. Man kör alltså över KD i en fråga som de redan trodde att de hade vunnit.

Att införa en kontroversiell reform med tvång bara för att ett treprocentsparti vill det blir naturligtvis omöjligt när trettioprocentskompisen säger nej. Följden blir att  KD förlorar en av sina profilfrågor redan ett och ett halvt år innan valet. Det är förstås en katastrof för Maria Larsson och KD. Det är en brutal magsopa på Göran Hägglund.

Slutsatsen som i övrigt kan dras av Moderaternas kovändning är att debatten om vinster i välfärden verkligen oroar dem. Medan Socialdemokraterna är rädda för att driva vinstförbudslinjen, trots att många ledande sossar vill detta, är Moderaterna lika rädda för att driva på avregleringarna och privatiseringarna ytterligare. Inte minst i en tid då den breda folkliga indignationen över vad som håller på att hända med den svenska välfärden växer sig större för varje dag.

Socialdemokraterna, LO och inte minst Vänsterpartiet kan dessutom räkna hem Moderaternas omsvängning i frågan som en seger i opposition. Här byter Moderaterna politik för att de sett att vänsterhalvan börjat politisera en fråga de vill slippa diskussion om.

Det svåra nu blir att hålla uppe konfliktnivån i frågan. Om Moderaterna gör Socialdemokraternas förslag till regeringens politik, och Socialdemokaraterna försöker vinna valet på att vara bara en smula mer radikala än samhällsbärarna Reinfeldt och Borg, blir de delvis avväpnade. Moderaterna tar skamlöst över S-förslagen. Att stå i en partiledardebatt och skälla på statsministern för att han ändrat sig blir svårt om man som Stefan Löfven samtidigt efterlyser pragmatism och breda uppgörelser.

Men särskilt spännande kan det inte vara att vara moderat i dag. Det händer inte direkt något nytt. I stället anpassar man sig till oppositionspartierna, S i synnerhet. Nu alltså om tvångs-LOV. Vi har också sett en förskjutning i frågan om a-kassan, nyss ändrad uppfattning om differentierade arbetslöshetsavgifter, tidigare också om bland annat barnomsorg på obekväm arbetstid, om Life Science, om byggandet av Ostlänken och en rad andra förslag.

Att fortsatt maktinnehav är viktigt för Moderaterna är inte så konstigt. Att det även har blivit själva bevekelsegrunden för att de finns och vill finnas understryks av att de inte bara har apat efter politiska förslag och gamla S-paroller. De Nya Moderaterna har också anammat en maktkultur som kraftigt påminner om det högmod och den stagnation som stjälpte S i valet 2006 – inte minst eftersom huvudmotståndaren förnyades.

Historien verkar gå igen, fast rollerna är ombytta.