Replik Regimens fall kommer att avgöras av folket i Iran. Det betyder inte att folket bör avstå stöd från väst. Det skriver Roshanak Jabbari, Reza Derakhshanfar, Roya Abdi och Arash Marandi i en replik på artikeln Förändring i Iran måste komma inifrån. 

Den revolution som pågår i Iran nu är ett resultat av iranska folkets mer än 100-åriga kamp för demokrati. De landsomfattande upproren saknar dock motstycke i Irans historia och är oerhört utbredda och omfattande. Vi är nu inne i tredje månaden, i 231 städer och i samtliga 31 provinser, där strejker inom bland annat universitet, industrin och handeln är inkluderade. Upproren har representation oavsett klass, etnicitet, kön eller ålder. Det betyder att de är välorganiserade och har ett ledarskap.

Låt oss blicka tillbaka på vad som har lett till den revolution det faktiskt är, där slagorden redan under september månad löd: ”kalla det inte för protester längre, det är nu en revolution”. De protester som nu har mynnat ut i en revolution är ett resultat av 43 års förtryck utövat av den iranska regimen. 

Det vill säga resultatet av massavrättningar av 30 000 politiska fångar under 1988. Studentprotester som brutalt slogs ner 1999 av den dåvarande så kallade reformistpresidenten Khatami. Ytterligare protester som bröt ut 2008, där omvärlden ännu en gång fick bevittna regimens brutalitet.  I november 2019 ägde ytterligare protester rum, där regimen dödade 1500 personer. Motståndet mot regimen har en historia låt oss inte glömma det.

Vi menar att väst behöver visa sitt stöd  för det iranska folket, när folket nu har visat viljan och modet att på egen hand störta förtryckarregimen.

 

I dag ser vi att kvinnorna tillsammans med de unga driver upproret och inte tänker ge vika för sina mänskliga rättigheter och krav på regimens fall. Förutom slagord som ”kvinna, liv, frihet” så är slagorden ”ned med Khamenei” och ”ned med diktatorn” dominerande i samtliga protester. Dessutom hörs slagord som ”Död åt förtryckaren vare sig det är shah eller mullah”. Med Shahen åsyftas Pahlavidynastin. Iranska folket kan sin historia och de vet vad de vill ha. Ledarskapet i upproren visar sig i hur utbrett det är geografiskt och folkligt. I deras tydliga slagord och deras mod att stå tomhänta med livet som insats mot regimens brutala styrkor. Det behöver även påpekas att iranska folket inte vill ha reformer, de vill ha en demokratisk sekulär republik. Detta kan man utläsa från de slagord som skanderas från alla håll i landet, “reformist, hårdför spelar ingen roll, det är slut nu”.  

Skribenterna till artikeln Förändring i Iran måste komma inifrån uttrycker oro för att Condoleezza Rice har ansökt om pengar för regimskifte i Iran. Är de medvetna om att den ansökningen är från USA:s budget 2006. Vi ställer oss kritiska till hur det skulle vara relevant idag. Sedan Irans kärnenergiprogram avslöjades har väst drivit en eftergiftspolitik som inte på något sätt varit till fördel för det iranska folket. Vi menar att väst behöver visa sitt stöd  för det iranska folket, när folket nu har visat viljan och modet att på egen hand störta förtryckarregimen. 

Skribenterna har också förväxlat USA:s före detta utrikesminister Michael Richard Pompeos uttalande om regimskifte med en militär intervention. Ingen västerländsk makthavare har uttryckt sig så att det kan tolkas som att det är fråga om en militär intervention. En militär intervention från USA är minst sagt osannolik mot bakgrund av deras inblandning i Irak, där 4500 amerikanska soldater fick sätta livet till varav 603 dödats av iranska regimens basijimiliser. Det ska också tilläggas att kostnaden för USA:s krig mot Irak landade på över två biljoner dollar. Argument om varning för krig är därför skrattretande och spelar bara i händerna på regimen och orsakar passivitet. 

Ingen i väst insinuerar någon form av intervention och självfallet kommer regimens fall att avgöras av folket i Iran.

 

Det är ett ytterst märkligt antagande om att förändring ska ske inifrån Iran och inte av interventioner från väst. Ingen i väst insinuerar någon form av intervention och självfallet kommer regimens fall att avgöras av folket i Iran. Det betyder inte att folket avstår från stöd och att omvärlden inte ska belysa systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Snarare tvärtom. De är i behov av att vi i omvärlden är deras megafon men också att vi inte stjälper dem med att fortsätta den fruktlösa linjen, eftergiftspolitiken.

Det här är en revolution för ett demokratiskt Iran där folk betalar det högsta priset, med sina liv. Hittills visar en grov uppskattning att över 700 personer inklusive 60 barn dödats av regimen varav 474 är namngivna. Det har även estimerats att 30 000 har gripits som riskerar dödsstraff. 

Att i det här läget föreslå olika sorters experiment såsom teknologiskt demokrati och Multi-actor governance model som alternativ och avfärda demokratisk parlamentarism med konstitutionella rättigheter är att uppfinna hjulet på nytt och då använda det iranska folket som försökskaniner. 

Det är av stor vikt att att det internationella samfundet, särskilt väst, ställer sig bakom folket i Iran. Inte bara genom ord men också i handlingar. 

De senaste dagarnas verkställande av dödsdomar stärker argumenten för att Sverige bör agera för en diplomatisk bojkott, ekonomiska sanktioner och erkännande av det iranska folkets motståndsrörelse för ett demokratiskt regimskifte i Iran. Förändringen i Iran är ett faktum och regimens dagar är räknade.  

Roshanak Jabbari, leg. apotekare

Reza Derakhshanfar, civilingenjör 

Roya Abdi, ingenjörsstudent

Arash Marandi, läkarstudent 



Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena