Vietnam – 50 år efter krigsslutet

För 50 år sedan, den 30 april 1975, evakuerades den amerikanske ambassadören i Sydvietnam med helikopter från taket på den amerikanska ambassaden i Saigon och presidenten i Sydvietnam kapitulerade. ”Vietnamkriget”, efterkrigstidens mest förödande krig och ett epicenter i det kalla kriget var över.

 Redan i januari  1973 undertecknades Parisavtalet, efter år av förhandlingar. USA lämnade då, krigstrött och splittrat av det omfattande inhemska motståndet, krigföringen till Sydvietnams armé.

President Johnson (1963–68) föll på Vietnamkriget och president Nixons  enda egentliga ambition blev till slut att ta USA ut ur kriget. Han var inte längre  beredd att ge den sydvietnamesiska regeringen det stöd som krävdes för dess överlevnad. I mars 1975 föll Hue och Danang, och Saigon-regeringen var dömd att gå under. Den 30 april 1975 kunde de nordvietnamesiska styrkorna och befrielsefronten FNL utan strid inta Saigon. Den korrupta regimens fall var oundvikligt.

Den saknade såväl inhemskt som amerikanskt stöd. 1976 återförenades Vietnam på Nordvietnams villkor, 31 år efter Ho Chi Minhs självständighetsförklaring.

Historiskt nederlag

Det ”Andra Indokinakriget”, som Vietnamkriget också kallas, slutade på ett för USA lika förnedrande sätt som det första, 1946–1954, gjorde för Frankrike.

Vid Dien Bien Phu led kolonialismen ett historiskt nederlag.

Den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt (1933–45) var kritisk till de franska ambitionerna att återta sina kolonier. Han menade att kolonialtiden, och särskilt den franska, var över. Men Roosevelt dog i april 1945, och snart var det kalla kriget ett faktum. Dominoteorin förhärskade – ”faller i faller a faller alla” – och kommunismens utbredning måste, särskilt efter kommunisternas seger i Kina (1949), till varje pris stoppas.

Redan det franska kriget blev också alltmer USA:s krig i form av omfattande ekonomiskt stöd till de franska krigsansträngningarna, och efter krigets slut lämnade USA aldrig Vietnam helt.

Geneve-avtalet 1954 resulterade i ett delat Vietnam och delningen permanentades då de val som enligt avtalet skulle hållas inom två år aldrig hölls. USA, företrätt av utrikesminister John Foster Dulles, skrev aldrig under avtalet. Dess ambition var att med rådgivare i Saigon, skapa en överlevnadsduglig sydvietnamesisk regim – ett företag som Graham Greene med förödande ironi skildrat i The Quiet American (1956).

USA:s närvaro permanentades och ett andra Indokinakrig tog successivt sin början. Under President Kennedys år  vid makten (1961–63) växte den amerikanska närvaron. Skulle han ha förmått stå emot förväntningarna på ”handlingskraft”? Mycket talar för att USA:s engagemang också under Kennedys fortsatta ledning skulle ha blivit allt djupare.

Amerikanskt bombkrig

En avgörande vändpunkt kom i och med incidenten i Tonkinbukten i augusti 1964 då Johnson-regimen på falska grunder anklagade den nordvietnamesiska regeringen för att en andra gång ha attackerat amerikanska torpedbåtar i bukten. Den uppdiktade händelsen var inledningen till vad som ett halvår senare skulle bli ett fullskalig amerikanskt bombkrig, och en osannolikt omfattande amerikansk militär närvaro i landet.

President Johnson, som var djupt engagerad i att, som svar på den amerikanska medborgarrörelsens krav, bygga ”the great society”, blev den som, tragiskt nog, fattade de beslut som ledde till att 543 000 amerikanska soldater som mest fanns i landet.

Johnson drevs som Andrew Payne konstaterar i en nyutkommen bok, War on the Ballot: How the Election Cycle Shapes Presidential Decision-Making in War, mindre av ideologi än av de amerikanska valvindarna. Före valet 1964 drev han igenom ”Tonkinresolutionen” som gav honom ett krigsmandat, och efter valet, och segern över Barry Goldwater, fattade han beslut om att ”amerikanisera” kriget.

Jag studerade i USA under de åren och kunde ständigt höra försvarsminister Robert McNamara försäkra att man redan till jul skulle kunna hämta hem de första amerikanska soldaterna, om man genast kunde skicka ytterligare något tiotusental soldater. Då skulle man, enligt hans räknesticka, nå ”a breaking point”, som om nationell motståndsvilja vore kvantifierbar.

Sammantaget skickades närmare 3 miljoner soldater till Vietnam, varav 58 000 aldrig återkom och hundratusentals krigsskadades. Många traumatiserades.

Totalt dog bort emot 3 miljoner vietnameser i vad som än i dag i Vietnam beskrivs som ”det eviga kriget”. Cirka två miljoner, varav många från den kinesiska minoriteten, lämnade landet som båtflyktingar. I södra Vietnam förekom omfattande omskolningar. Än i dag lider landet av konsekvenserna av odetonerade bomber, Agent Orange och napalm.

Krigets historiska rötter

Ytterst hittar vi upprinnelsen till krigen redan på 1880-talet, med förverkligandet av Frankrikes kolonisering av Indokina. Ur denna kolonisering föddes motståndet mot den franska närvaron. Ho Chi Minh, nationalist vorden kommunist, var en symtomatisk nyckelperson i dramat.

Redan som tjugoåring, 1911, lämnade han Vietnam för diverse jobb i primärt Frankrike och England, erfarenheter som, liksom för många andra vietnameser i exil, ledde till radikalisering.

1919, under fredsförhandlingarna efter första världskriget begav han sig till Versailles, platsen för förhandlingarna, och där ställde han frågan vad president Woodrow Wilsons 14 punkter, varav en handlade om länders självbestämmande, betydde för hans land?

De franska socialisterna kunde bara utlova en mer human kolonialpolitik. 1920 begav han sig till Moskva för vad som skulle bli ytterligare drygt två decennier i exil.

Då det indokinesiska kommunistpartiet år 1930 bildades i Hong Kong var Ho, då under annat namn, en av grundarna. 1940 återvände han till Vietnam genom Kina och blev ledare för befrielsefronten Viet Minh. Genom ett avtal som det året påtvingades den franska Vichy-regimen fick Japan utnyttja vietnamesiskt territorium militärt. Den 9 mars 1945 anföll Japan till slut den franska koloniregimen och tog över makten i Indokina.

Den 2 september 1945, efter Japans kapitulation, förklarade Ho Chi Minh landet självständigt, som den Demokratiska republiken Vietnam, grunden för dagens Vietnam. Socialistiska reformer, inklusive en av Maos Kina inspirerad brutal jordreform 1954-56, följde under och efter Vietnams delning vid Geneve-konferensen.

Åren 1946–54 dominerades dock av motståndet mot den franska återkoloniseringen, följt av ”det eviga kriget” mot USA och regimen i Sydvietnam. Allt präglad av en tragisk logik.

Efterkrigstiden och dagens Vietnam

1976 återförenades Vietnam på Nordvietnams villkor. En svår tid följde för det fattiga, krigshärjade landet som till yttermera visso snart fann sig överraskande internationellt isolerat. Relationerna till den av Peking stödda Pol Pot-regimen i Kambodja blev alltmer ansträngda, med kambodjanska intrång och militära gränssammandrabbningar.

Då vietnamesiska styrkor i november intog landet och installerade Hun Sen-regimen följde en kinesisk ”bestraffningaktion” i form av kinesiska angrepp i norra Vietnam, och bottenfrusna relationer under mer än ett decennium. Mindre klokt ter sig att Vietnam hösten 1978 ingick ett vänskapsavtal med Sovjetunionen. Sammantaget blev det mer än vad Deng Xiaoping kunde tolerera. Till yttermera visso ingick Kina, USA och ASEAN en ohelig allians till stöd för resterna av Pol Pot-regimen och dess galjonsfigur prins Sihanouk, som i valet mellan Vietnam och Pol Pot betraktade den senare som det mindre onda.

1986 kom början till en vändpunkt i och med doi moi, ”renoveringen” av den vietnamesiska ekonomin, 1989 fördjupad genom en omfattande prisreform. Sovjetunionens sammanbrott skakade kommunistpartiet, men den ekonomiska renoveringen överlevde. Förhoppningar om fördjupade reformer väcktes. Inte minst Sverige gav ett växande stöd till denna process.

En era som av den norske fredsforskaren Stein Tönnesson betecknats som ”the East Asian Peace” inleddes.

1995 blev Vietnam medlem av den regionala samarbetsorganisationen ASEAN, en gång bildad för att hålla tillbaka kommunismen. I dag är Vietnam en aktad medlem. Samma år normaliserades relationerna med USA.

2007 togs ytterligare ett avgörande steg då Vietnam blev medlem av världshandelsorganisationen WTO.

Grunden för dagens snabba ekonomiska tillväxt var därmed lagd, partistatens fortlevnad till trots. Enligt fjolårets mottagare av Nobels ekonomipris, Acemoglu och Robinson, var ett sådant system ”dömt att misslyckas”, men tills vidare har Vietnam liksom Kina ”failed to fail” (Why Nations fail – the Origins of Power, Prosperity and Poverty, 2013).

Ekonomisk succé

Under de senaste decennierna har Vietnam, som i dag har en befolkning på drygt 100 miljoner, genomgått betydande social och ekonomisk utveckling. På 80-talet levde över hälften av landets befolkning under den internationella gränsen för djup fattigdom. I dag lever få under den gränsen. Den djupa fattigdomen är avvecklad. Med en BNP-tillväxt som i fjol uppgick till cirka 7 procent har landet uppnått en per capita-inkomst mätt i köpkraft på USD 13 500 (2023), betydligt lägre än Kinas (USD 22 000) men också betydligt högre än Indiens (USD 9 000).

Utbildning och hälsovård har utvecklats. Läskunnigheten ligger i dag på strax under 100 procent. Också den högre utbildningen har byggts ut påtagligt, men dess kvalitet släpar efter och landet har inget universitet som enligt Times Higher Education rankas bland världens 500 främsta, Kina har fler än 20.

Den förväntade livslängden ligger på 75 år, ett par år över för kvinnor, ett par år under för män. Landet har sjukvårdsförsäkringar som omfattar större delen av befolkningen.

Inkomstskillnaderna har vuxit, men förblir medelhöga med en Gini-koefficient på 0,36. Förmögenhetsfördelningen är, liksom i världen i stort, mycket skevare, och landet saknar inte oligarker av internationellt format, beroende av partiets beskydd.

Korruptionen förblir mycket omfattande även om den under de senaste åren enligt Transparency International minskat något. För något år sedan låg Vietnam på plats 110 i den internationella korruptionsligan. I dag hamnar Vietnam på 88:e plats, sämre än Kina (76), men bättre än Indien (96). Omfattande korruption är en oundviklig del av systemet med dess avsaknad av rättssäkerhet och fria media.

Autoritär stat

Utländska investeringar har på senare år spelat en märkligt stor roll i landets utveckling. 2024 uppgick volymen av registrerade investeringar till över 30 miljarder USD, med Singapore, Sydkorea, Kina och Japan som de främsta länderna.

Den enskilt största investeringen är Samsungs investering i Thai Nguyen-provinsen med över 100 000 anställda. Den svarar själv för en betydande del av landets mycket omfattande export. Den totala utrikeshandelsvolymen uppgår till ett värde av mer än 200 procent av landets bruttonationalprodukt, BNP, en volym som förklaras av att det vietnamesiska förädlingsvärdet (value added) fortfarande är lågt, då de utländska investeringarna till stor det består av sammansättningsindustrier, som Samsung med dess montering av mobiltelefoner. Förekomsten av vietnamesiska underleverantörer är alltjämt begränsad. Potentialen är uppenbar.

Trots denna odiskutabelt snabba utveckling har Vietnam förblivit inte bara en auktoritär stat utan en partistat, och under de senaste åren har denna, i synnerhet vad gäller utrymmet för regimkritik, snarast fördjupats. Kommunistpartiets ledande roll är inskriven i grundlagen och kan inte ifrågasättas, försvarsmakten har som skyldighet att försvara inte bara landet utan också partiet, också detta inskrivet i grundlagen, och yttrande- och organisationsfrihet är starkt begränsad, och oskyddad. Internetpenetrationen är mycket hög, men så är kontrollen. Partiet är allestädes närvarande.

Vietnam är dock inte en totalitär stat. Samhällets vitalitet år påtaglig, men partiet vill till varje pris säkra ”stabiliteten” på sina villkor. Partisekreteraren Nguyen Phu Trong (2011–24) var en utpräglad ”partiuppbyggare”, och efterträdaren To Lam, som har en bakgrund inom polisen och säkerhetsstyrkorna, har inte visat några tecken på att vara ”reformist”.

Hans högsta ambition, utöver att bevara ”stabiliteten”, torde vara att effektivisera partistaten. Före Trongs tid styrdes landet, till skillnad från Kina, av en trojka. För närvarande är så inte fallet.

Partistaten består

Göteborgsbaserade V-Dem klassificerar i sin rapport för 2025, Democracy Report 2025, Vietnam som en stängd autokratisk stat, ”a closed autocracy”. Human Rights Watch konstaterar i sin rapport för 2024 att ”Vietnam systematiskt förtrycker medborgarnas grundläggande rätt till yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet, oberoende fackföreningar och MR-organisationer och att politiska partier är förbjudna”.

Utrikespolitiskt har Vietnam på senare år med framgång bedrivit en ”bamboo diplomacy”, en balansakt i en värld präglad av fördjupad geopolitik. Trump komplicerar ekvationen.

Uppenbart är att Vietnams historia förblir föremål för tolkningar.

Under direkt överskådlig tid kommer partistaten av allt att döma att bestå, i ett växande spänningsfält mellan ”stabilitet” och förnyelse. Premiärminister Vo Van Kiet (1991–97), som jag hade nöjet att lära känna under mina år i Vietnam, uppmanade vid ett tillfälle politbyråns medlemmar att ”inte vara rädda för framtiden”.  En löftesrik uppmaning!

Börje Ljunggren

F.d. ambassadör i Vietnam, tillsammans med Dwight Perkins redaktör för antologin Vietnam – Navigating a Rapidly Changing Economy, Society, and Political Order, Harvard University Asia Center, 2023.