Coronakrisen Visst är det bra att stödja ett samhälle i nöd. Men redan nu bör vi fråga oss vilken typ av företag vi ska hjälpa idag för att nå fram till det samhälle vi vill se imorgon, skriver Charlotta Hedberg.
Coronaviruset har inneburit en omvälvande period för oss alla och det slår hårt mot både hälsa och ekonomi. Det är en övergripande förändring som sannolikt kommer att bli vad vi inom forskningen kallar för ett paradigmskifte. Alltså något som ”radikalt ändrar förutsättningarna eller trosföreställningarna inom ett område”. När ett paradigmskifte inträffar ser vi på världen med nya ögon och tolkar konsekvenserna av det som sker i ett nytt ljus. Vem trodde för några månader sedan att produktionen skulle upphöra inom verkstadsindustrin, att gränserna skulle stängas och att vi skulle sluta resa och äta på restaurang? Vem trodde att halva Europas befolkning skulle sitta i karantän? Det var otroligt, men det hände. Och därför behöver vi se på detta som det paradigmskifte det är. Det som tidigare var otänkbart är plötsligt möjligt och ger oss ett tillfälle att föreställa oss ett annat samhälle än det som existerade tidigare. Vi behöver ta tillfället i akt för att ställa om ekonomin, från ett samhälle som lever över sina tillgångar, på alla plan, till ett samhälle som förvaltar sina resurser.
Vad gäller de ekonomiska konsekvenserna har vi under den senaste månaden översköljts av ekonomiska stödprogram som enligt finansminister Magdalena Andersson på presskonferensen 14 april ska lindra konsekvenserna av virusutbrottet på svenska jobb och företag. Det är lätt att känna sympati för de enskilda näringsidkare som drabbas, och småföretagare som riskerar att förlora sitt livsverk. Men trots det är det viktigt att vi – här och nu – tar ett steg tillbaka och ställer oss frågan: Vart är vi på väg?
Fönstret för förändringar står öppet.
Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill styra mot, när denna kris så småningom är över. Den frågan ställs på sin spets när det handlar om de enorma stödpaket som regeringen delar ut. För visst är det bra att stödja ett samhälle i nöd. Men, redan nu bör vi fråga oss vilken typ av företag vi ska hjälpa idag för att nå fram till det samhälle vi vill se imorgon. När en mängd företag hotas inom tillverkningsindustri och servicenäring så måste vi fråga oss hur hållbara dessa sektorer är. Istället för att hålla exempelvis flygindustrin under armarna behöver vi fråga oss vilket samhälle det är vi behöver – och kanske innerst inne också vill – bygga.
Kort sagt behöver vi rikta alla samhällets insatser från det som forskningen tydligt har visat är ohållbara livsstilar, dvs. onödig konsumtion och resande, mot de viktiga samhällsbärande sektorer som vi i rådande situation ser att det råder brist på arbetskraft i. Vi behöver gå från att, med hjälp av starka muskler finansierade av skattemedel, främja sektorer som i mångt och mycket är ohållbara, till att tänka efter vart vi vill att detta paradigmskifte ska leda oss. Fönstret för förändringar står öppet, eftersom kriser, enligt Naomi Klein, gör ”människor villiga till stora förändringar”.
I regeringens stödpaket finns en satsning på så kallade gröna jobb. Dessutom har en europeisk klimatallians bildats, som ska ”skapa och stötta gröna investeringar […] efter den akuta krisen”. Och det är bra. Men två stora sektorer glöms bort, som är viktiga och dit resurser och friställd arbetskraft i högre grad borde riktas. Dels behövs stora insatser mot vård och omsorg, och dels mot mat och livsmedelsproduktion.
Vi behöver i betydligt högre grad rikta insatserna mot en långsiktig sysselsättningspolitik inom vård- och omsorgsbranschen. Branschen lider sedan länge en skriande brist på arbetskraft, som istället bland annat ersätts av inhyrd personal som gör att regionernas ekonomier går i taket. Här vore det enda rimliga att ställa om strömmarna av uppsagda arbetstagare från exempelvis servicenäringen till de personaltörstande vård- och omsorgsyrkena. Det är utmärkt att permitterade SAS-anställda har erbjudits en snabb vårdutbildning, men vi skulle behöva betydligt mer av den varan, och med större långsiktighet, så att de stannade kvar även efter coronakrisen.
Förädlingen av svenska bär skulle kunna utvecklas, och riktiga löner skulle kunna betalas till friställda arbetstagare.
Coronakrisen riskerar också att leda till brist på livsmedel och höga priser på mat framåt hösten. Orsaken är att svensk och även europeisk livsmedelsproduktion är starkt beroende av utländsk arbetskraft, och de stängda gränserna kommer att påverka tillgången på mat. Exemplet svenska skogsbär illustrerar problemet och komplexiteten väl. Bärbranschen är idag helt beroende av utländsk arbetskraft för att samla in råvara från svenska skogar. Åtskilliga är de spaltmeter som skrivits om utnyttjandet av thailändska bärplockare, som utför arbete under sådana villkor att personer boende i Sverige inte vill ta i dem med tång.
Visst finns det stora problem med en bransch som är beroende av billig arbetskraft från andra sidan jorden. Men de svenska skogsbären är också någonting mer. De är en outnyttjad resurs för arbetstillfällen och regional utveckling på svensk landsbygd. I dagens läge skickas de svenska skogsbären nedfrysta för att bland annat förädlas i den kinesiska hälsokostindustrin.
Trots den rika tillgången på bär i våra skogslän är det försvinnande få personer som idag hittar sin sysselsättning i skogsbärsnäringen. Samtidigt börjar en efterfrågan på lokalt och nationellt producerad mat växa sig stark, vilket inte minst syns i den nya nationella livsmedelsstrategin. Förädlingen av svenska bär skulle kunna utvecklas, och riktiga löner skulle kunna betalas till friställda arbetstagare. Men då gäller det att se bortom den globaliserade produktionskedja som blivit vardagsmat inom livsmedelssektorn, för att istället se den som en värdefull resurs i våra skogar som vi konsumenter är beredda att betala för. Den svenska skogsbärsbranschen utgör därmed ett gyllene exempel på hur en hållbar omställning kan vara möjlig.
Istället för att satsa på att med jättebelopp stödja jobb inom sektorer som stimulerar konsumtion och resande behöver vi således stanna upp och ta ut kursen: de ekonomiska stödpaketen bör gå till de branscher och företag som är socialt och ekologiskt hållbara. Vård och mat är två områden som vi alltid kommer att behöva tillgång till. De är dessutom starkt beroende av arbetskraft. Här finns framtidens jobb.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
