utrikes Kampen mellan Ukraina och Ryssland går långt tillbaka – men det handlar inte om historien som Putin berättar, skriver Volodymyr Jermolenko.
Tidigare i veckan, innan han gav formell order för invasionen av Ukraina, höll Rysslands president Vladimir Putin ett av sina mest aggressiva tal hittills. Han förnekade praktiskt taget Ukrainas rätt att existera, förde fram falska berättelser om att Ukraina efter 2014 har illegitima auktoriteter och en radikal nationalistisk ideologi och presenterade Ukraina som en aggressiv stat villig att ta tillbaka Rysslandsockuperade Donbas med militära medel.
Alla dessa anklagelser är en förevändning för Putin att erkänna “självständigheten” för de så kallade Donetsk- och Luhansk-“folkrepublikerna” och rättfärdiga invasionen av ukrainskt territorium av ryska trupper. Dessutom anklagade Putin Ukraina för att ha begått ett “folkmord” i Rysslandsockuperade Donbas – utan att förklara hur exakt det kunde hända på territorier som Ukraina inte har haft tillgång till på åtta år.
Putins krigiska retorik förklaras av ett enkelt faktum: för honom är ett demokratiskt Ukraina ett existentiellt hot mot den nya ryska imperialismen, en politisk modell centrerad kring statskulten och en ny Leviathan, som rehabiliterar stalinismen i inrikes- och utrikespolitiken. Det är därför Ryssland har varit så desperat att föra Ukraina tillbaka till sin inflytandesfär.
Men verkligheten är att Ryssland har förlorat kampen om ukrainarnas hjärtan och sinnen: 72 % av ukrainarna tror att Ryssland är ett fientligt land; 68 % vill gå med i EU och 54 % vill gå med i Nato. Den ukrainska kampen är universell: en kamp för frihet och demokrati.
Landets kamp mot rysk auktoritet är inte ny. Faktum är att Ukraina har utvecklat en politisk kultur centrerad kring rättigheter och mot tyrran i århundraden. Under medeltiden var Kievriket en pluralistisk politisk enhet organiserad kring flera centra för inflytande av stadsstater, utan en enda tyrannisk regel. I den tidiga moderna perioden utgjorde den ukrainska kosackpolitiken en modell för republikansk politik och avtalsmässig statsidé som skilde sig från den växande moskovitiska auktoritarismen. På 1800-talet utvecklade ukrainska intellektuella en idé om en politik underifrån och upp inriktad på autonoma samhällen (hromada), mot tsariskt envälde. Och på 1900-talet var den ukrainska versionen av socialism orienterad mot europeiska modeller för kooperativ ekonomi och frigörelse av bönder och arbetare, snarare än den ryska modellen av ”proletariatets diktatur”.
En rädsla för att inte provocera Putin provocerar faktiskt Putin.
Ukraina har betalat ett högt pris för att våga utmana rysk auktoritet genom historien – och gör det än idag. På 1800-talet förbjöd det ryska imperiet det ukrainska språket från allmän användning under ett halvt sekel och skickade ukrainska ledare till fängelser eller exil. På 1900-talet förstörde ryska bolsjeviker ukrainsk självständighet, utrotade dess intelligentsia och dödade omkring 4 miljoner människor i den konstgjorda svälten 1932-1933. Andra hungersnöd under 1920- och 1940-talen ledde var och en till att 1 miljon människor dog. Under 1970- och 1980-talen skickade Sovjetunionen systematiskt ukrainska människorättsförsvarare till fångläger.
Rysslands ockupation av Krim 2014 och den efterföljande utdragna militära och sociala katastrofen i östra Ukraina är bara en fortsättning på denna långa historia. Och medan Ukrainas motståndskraft har bestått genom historien, pressar de senaste hoten, händelserna och falska berättelser ukrainare till det yttersta. För att dölja sina brott målar Kreml upp en bild av demoniska, “nationalistiska” ukrainare.
Men Ukraina handlar inte om vilda nationalister som hatar Ryssland. Det handlar om en djup historisk och politisk kultur där friheter är väsentliga och ett tyranniskt styre är oacceptabelt. Ukrainare är nu enade i att motsätta sig den ryska aggressionen, oavsett om de är ukrainsk- eller rysktalande. Idag är det naivt att tro att en rysktalande nödvändigtvis skulle stödja Rysslands kontroll över Ukraina: även i de mestadels rysktalande regionerna i östra och södra Ukraina stärks en idé om gemensam ukrainsk politisk identitet baserad på idén om rättigheter under dessa år. och marginalisera den imperialistiska idén om “ryska världen”.
Vi måste se bortom retoriken och fokusera på verkligheten. Ryssland bryr sig inte om Natos expansion; den bryr sig om sin egen expansion. Den vill inte stoppa Natos utvidgning; den vill att Nato inte ska stoppa Rysslands egen utvidgning. Ryssland är det sista tyranniska imperiet i Europa och är desperat att vända på republikanska och demokratiska traditioner i europeisk – och ukrainsk – politik.
Västländer bör hålla fast om Ryssland: en rädsla för att inte provocera Putin provocerar faktiskt Putin. Den första omgången av sanktioner som tillämpades mot Putins regim för att erkänna ”självständighet” för Rysslandsstödda ”republiker” på de ockuperade områdena i östra Ukraina var ett steg i rätt riktning. Liksom åtagandet att frysa certifieringen av den kontroversiella gasledningen Nord-Stream 2.
Men vad göra nu, med tanke på torsdagens krigsförklaring?
För det första måste hårda sanktioner tillämpas på nyckelsektorer av rysk ekonomi, inklusive energi, bank och försvar, om Ryssland skulle eskalera den militära situationen ytterligare.
För det andra bör Putin-vänners tillgångar frysas över hela västvärlden, och sanktionsrundorna bör vara regelbundna, inriktade på fler och fler individer och tillgångar varje månad, för att sätta fortsatt press på den ryska eliten.
För det tredje bör Ukraina fortsätta att ta emot militärt bistånd som förbättrar dess försvarsförmåga.
För det fjärde bör EU-länder, USA och andra allierade sluta bilaterala gemensamma försvarsavtal med Ukraina och skapa en ram för Ukrainas säkerhet.
För det femte bör Ukraina få ekonomiskt stöd för att skydda den ukrainska ekonomin – och dess folk – från den eventuella krisen som orsakas av militärt hot. Detta ekonomiska stöd bör ges under villkor för ytterligare reformer i Ukraina, främst inom rättsväsendet och anti-korruptionssektorn.
Ukraina kommer inte att backa i denna existentiella kamp, men världen måste ta steget idag för att hjälpa landet att försvara sig – och försvara demokratin i vår värld. Imorgon kan det vara för sent.
Översättning från engelska: Jonas Nordling
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
