Skola Har dagens svenska skola möjlighet att kompensera för samhällets skillnader? På vilket sätt ska skolan fostra och bilda dagens barn och ungdomar, undrar Marie Hållander.
Skolan kan inte kompensera för samhället, fastslog den brittiska utbildningssociologen Basil Bernstein redan 1970. Men varför inte? Det undrar sociologiprofessorn Diane Reay i boken Miseducation: (2017). Frågan är ställd som en avgrund, ja, nästan som en desperat suck, som ett ständigt återkommande faktum. Skolan kan inte kompensera, trots uppdraget om likvärdighet och ”att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen” (Utbildningsdepartementet, Skollag 2010:800).
En fråga som berör skolans icke-förmåga att kompensera för samhället är: formerar sig de rika klasserna gentemot arbetarklassen och den prekära medelklassen? På vilka sätt sker det i så fall? Det korta svaret är: ja.
Det längre svaret, som också blir ett svar på Bernsteins påstående, handlar om på vilket sätt skolan har möjlighet att kompensera för samhället, och på vilket sätt den ska fostra och bilda dagens barn och ungdomar.
Men låt oss börja i en rapport från Svenskt näringsliv (2019). Ett av önskemålen där är att näringslivet i större utsträckning än idag skulle vara med och reformera gymnasieskolan och dessutom i högre grad driva yrkesprogram. Rapporten fångade mitt intresse eftersom jag själv läst ett yrkesförberedande program på gymnasiet.
Mina gymnasieår spenderade jag på Almåsgymnasiet i Borås där jag utbildade mig till kock. En yrkesförberedande utbildning som förberedde mig för arbetet i restaurangvärlden (eller ja arbetslivets tempo och stress kom väl som en chock dock, ska jag medge).
Rapporten osar framåtanda, och ett av huvudmålen är att ”Andelen gymnasieelever som läser gymnasiala yrkesutbildningar ska öka jämfört med dagens 36 procent så att fördelningen bättre återspeglar arbetsmarknadens behov.” I en debattartikel i DN skriver rapportförfattarna även:
Näringslivet måste bli mer direkt involverat i de gymnasiala yrkesprogrammen och i högre utsträckning än i dag vara med och både utforma och driva dessa program. Det betyder bland annat ett större inflytande över utbildningens inriktning och en närmare koppling till företagens verksamhet. (…) Företagen får stå för en del av kostnaderna men får samtidigt rekryteringsmässiga fördelar.
Svenskt näringsliv är en förening som syftar till att alla företag i Sverige ska ha bästa möjliga förutsättningar för att verka och växa. Kapitalet ska växa, för att tala klarspråk. Vinsten. Vad kan då vara bättre än att direkt ha en skola som kan fostra framtida arbetare? I detta, och i deras program, är det också tydligt vad för slags elev som önskas i denna skola, men också vad för slags lärande som kan ske, genom förmedling: ”Då kan de kunskaper och färdigheter som näringslivet efterfrågar förmedlas till eleverna, vilket medför att kraven i yrkesutbildningarnas praktiska del kan höjas och anpassas till de nya behov som framtidens robotiserade arbetsmarknad kommer att rymma” (min kursivering).
En mer mekaniserad förståelse av utbildning har nog sällan formulerats.
Här finns ett tydligt önskemål om vad för slags elev som ska fostras och utbildas. En elev som genom utbildningen lär sig det som företagen önskar. Eleven blir då anställningsbar. Kan ges arbete. Eller snarare, eleverna kan bli den funktion som företaget önskar och vill ha. De rörelserna, de tankarna. En mer mekaniserad förståelse av utbildning har nog sällan formulerats. En mer mekaniserad förståelse av lärande har jag heller inte stött på. Min utgångspunkt och ingång till undervisning och skola är, om det inte redan framgått, den motsatta än Svenskt näringslivs: jag vill inte se en gymnasieskola där det finns företag som har ”rekryteringsmässiga fördelar”. Jag vill ha en skola där elever har möjlighet att växa som människor och som medborgare – inte individer som blir förpackade till produkter riktade till ett arbetsliv som arbetsgivare har beställt.
Arbetarklassen missgynnas
För att lämna Svenskt näringsliv för en stund, och återgå till Diane Reays bok så påminner jag om min huvudfråga: varför kan inte skolan kompensera för det ojämlika samhället? Reay behandlar det klassvåld som ligger som grund för det brittiska skolsystemet, och svarar därmed på frågan:
Det främsta skälet till det är att vi har ett utbildningssystem som är inbäddat i och alltmer drivs av ekonomin snarare än ett som är kapabelt eller åtgärdar ekonomiska ojämlikheter. Det är ett system som både speglar och återskapar det breda samhällets hierarkiska klassrelationer (Reay, 2017: 11. Min översättning).
Som grund för detta påstående ligger 20 års studier av statistisk forskning, autobiografisk reflektion – Reays egen klasserfarenhet av att växa upp i en vit arbetarfamilj i Storbritannien – samt intervjuer och etnografiskt arbete utfört kring klass och utbildning. Materialet är rikt och hon beskriver arbetarklass på ett sätt som omfattar rasifierade och vita, stad och land, offentligt anställda och arbetarklass inom den privata sektorn, brittiskfödda så väl som migranter. Hon beskriver hur det skolsystem som finns i Storbritannien är ett system som drivs av ekonomin, det utgör själva grunden för systemet. Att vända på förhållandet, att skolan skulle kunna utmana systemet är därmed inte möjligt. Att överföra denna tanke till Sveriges system är inte svår, även om det finns stora skillnader mellan systemen (klassamhället är än mer strikt i Storbritannien än i Sverige), så finns det samtidigt stora likheter.
Titeln – Miseducation– handlar om Reays tes. Att arbetarklassbarnen har missgynnats i det brittiska utbildningssystemet. Reay behandlar, genom de olika kapitlen, hur arbetarklassens erfarenheter, föräldrar såväl som barn, är undervärderade och stigmatiserade. Ekonomiskt men också psykologiskt. Att arbetarbarnens utbildning har satts åt sidan. Detta är något som inte passerar medelklassen eller de övre klasserna obemärkt. De är medvetna om dessa faktorer. Det är också det som gör hennes bok intressant, att den behandlar de relationella aspekterna mellan olika klasser, hur arbetarbarnen i medelklassmiljöer upplever skolan, samt hur medelklassbarn som befinner sig i de så kallade ’state schools’ upplever den miljö som de befinner sig i.
En ytterligare aspekt som jag tar med mig i läsningen är de formationer som sker. Att systemet kvarstår genom olika formationer. De rika klasserna formerar sig gentemot arbetarklassbarnen, och de skolor som arbetarklassbarnen och underklassens barn går på. Något som blir tydligt i kapitlet ”The middle and upper classes: getting ’the best’ for your own child”. Detta kapitel baseras på intervjuer med medelklassen och överklassen, och Reay skriver hur just deras önskan om vad som är bäst för deras egna barn också skapar denna ojämlikhet.
Önskan om barnens bästa är, till synes, oproblematiskt, men vid närmare granskning utgör det också själva grunden för medelklassens och överklassens formering gentemot arbetarklassen. I denna formulering, och formation, finns rädslan för det som arbetarklassbarnen bär med sig. Även om många också uttrycker en slags ambivalens, osäkerhet, eftersom de också är medvetna om den klassism, i brist på bättre ord, som också finns däri.
I kontrast till detta finns även ett ideal om arbetarklassen. Reay skriver tydligare än många andra:
Utgångspunkten är att över- och medelklassen vill ha en foglig, lydig arbetarklass, inte en som strävar efter lika erkännande, respekt och belöningar (Reay 2017, s. 186 Min översättning).
De övre klasserna och medelklassen önskar en klass som serverar och servar, helst gärna med ett leende.
När jag läser rapporten från Svenskt näringsliv och Reays bok tillsammans framträder rapporten i ny dager. Är det sådan utbildning och sådana elever och framtida anställda som Svenskt näringsliv vill skapa? Fogliga, arbetsamma, flitiga, tjänande? Historien om den pålitlige och duktiga arbetaren är inget nytt. Givetvis kan utbildningar vara en del av att också fostra det, eller – för att utrycka det annorlunda – att inte fostra det.
Innerstadsgymnasier och klassformationer
Klassformationer som fenomen hos de övre klasserna framgår också i en ny avhandling vid Stockholms universitet; Eric Larssons Innerstadsgymnasierna (2019). Eliten och medelklassen formerar sig gentemot de lägre klasserna, på ett flertal sätt och mer eller mindre subtilt. I Larssons studie ligger fokus på eliten, eller kanske snarare, de högre sociala skikten som går på innerstadsgymnasier i Stockholm.
I Stockholms innerstad finns flera skolor, och i Larssons avhandling är det tre gymnasieskolor som behandlas, Kungsholmens gymnasium, Norra Real och Franska skolan. Miljöer som också finns på andra ställen runt om i landet, så som Spyken i Lund, Högre Samskolan i Göteborg, Katedralskolan och Rosendalsgymnasiet i Uppsala. Huvudsakligen fokuserar Larsson ”på vad som får ungdomar att söka sig till dessa innerstadsgymnasier, hur skolmiljöerna ser ut och hur skolorna egentligen påverkas av marknadskrafterna.” Här väljer Larsson att återvända till upptakten och den genomslagskraft som 1990-talets utbildningsreformer har fått, med decentralisering, det fria skolvalet och den marknadiseringen av skolan som skett, och där i synnerhet synen på meriter ses som ett legitimt urvalskriterium för studierna.
De nyanser som Reay beskriver, de subtila formationerna, behandlas också av Larsson. Exempelvis skriver han om hur samhällsengagemang kan verka som symbolisk tillgång:
Genom fältarbetet blev det alltmer tydligt att de tre skolorna var träningsarenor för att utveckla ställningstaganden, förmågor, värderingar, ideal och kunskaper. (Larsson 2019, s. 170).
De lär sig hur samhället ser ut, de lär sig att behärska det och utnyttja det. Inget konstigt, det borde all utbildning också innefatta. Men den intressanta iakttagelsen som Larsson gör är att detta samhällsengagemang är en viktig del av elitutbildningars fostran, och han håller fram det som ett av de ideal som finns. Ifall den tidigare överklassen skapade sitt borgerliga ideal – och avstånd – genom att vara förtrogen med humanistiska kunskaper, så som klassiska språk, fungerar idag samhällsengagemanget – idealet är världsmedborgaren – på ett liknande sätt.
Dessa elevers sociala medvetenhet och samhällsengagemang kan ses som en symbolisk tillgång, och beskrivs som en övergång från språk till kommunikation. Denna kommunikativa förmåga byggd på argumentation och värderingar ställer också andra krav än att vara en flitig elev som studerar och får höga betyg. Meriterna räcker så att säga inte till, eftersom det i slutändan inte är det som krävs. Larsson skriver:
Dessutom får eleverna i flera fall ett bredare kontaktnät och kan samtidigt kapitalisera på engagemanget eftersom det i vissa avseenden är meriterande (Larsson 2019, s. 186).
Elitstudier är inte vanligt, även om det finns fler studier idag, och som Larsson skriver:
Kanske beror det just på att existensen av eliter inte överensstämmer med den svenska självbilden och tilltron till utbildningssystemets förmåga att frambringa social mobilitet? (Larsson 2019, s. 6).
Det finns en stark tilltro till social mobilitet, att klassresan är möjlig. Vi kan alla bli en del av eliten, genom hårt arbete och genom att erhålla rätt meriter. Genom rätt skolval, så kan vi lyckas. Men stämmer det?
Myten om meritokratin
I relation till socialt utjämnade faktorer är meritokratin viktig att beakta. Eller i relation till vad för slags utjämnade faktorer som skolan kan erbjuda i detta klassamhälle: tilltron till klassresenärens möjligheter att trotsa systemet. Meritokratin är erkännandet av, och den starka tilltron till, meriter som socialt utjämnande. Framgång genom hårt arbete, de höga betygen, rättfärdigar både elevernas studievägar och skolornas existens, och innebär en tilltro till att meritokratin fungerar. En tilltro som ökat sedan 1980-talet:
Meriterna fungerar således både som ett institutionaliserat symboliskt kapital och en urvalsmekanism som döljer sociala skillnader och privilegier. Det svenska utbildningssystemet följer således snarare en internationell regel än ett undantag. Skillnaden är att den meritokratiska ideologin med största sannolikhet har förankrats djupare i Sverige än tidigare, genom införandet skolpeng och nuvarande antagningsprinciper. (Larsson 2019, s. 215)
Meritokrati som social utjämning är jag intresserad av personliga skäl, eftersom jag själv utgör en del av det, som just klassresenär genom utbildning: från yrkesgymnasium, folkhögskola, högskoleutbildningar och forskarutbildning vid universitet. Trots denna klassresa, från köket till anställd på universitetet vet jag, som många andra klassresenärer att klasstaket må vara genomskinligt, men likväl lika hårt och vasst som betong och knivar. ”Outsiders on the inside” kallar Reay oss. Klassresenärerna som genom utbildning reser, tar sig igenom olika dörrar, passerar – ja, på olika sätt. Ibland enbart till hälften: vi valde att vända tillbaka. Ibland är vi dagpendlare. Ibland fastnar vi i ett limbo i den nya klassen. Och ibland förstår vi att vi har rest men samtidigt stått helt stilla.
Denna personliga reflektion bekräftas av Reay, och hon formulerar det än mer tydligt. Meritokratin är falsk. Den finns inte:
Meritokrati har blivit den pedagogiska motsvarigheten till kejsarens nya kläder, en ideologisk bluff utan substans. Vi har inte en meritokrati eller något som ens är i närheten av en meritokrati. (Reay 2017, s. 123, min översättning).
Ändå har vi, fortsätter Reay, ett system av skolor/universitet som tror att så är fallet. Ett system som också tror att detta kan utjämna orättvisorna i samhället genom detta, men faktum kvarstår, som Larsson är inne på; meriterna döljer sociala skillnader och privilegier.
Lärare är satta till att undervisa, de är inte satta att utjämna ekonomiska skillnader.
En skola för framtiden?
I sammanhanget skulle man istället kunna ställa frågan: Hur kan skolan kompensera för de ojämlikheter som finns i samhället? Det är mer relevant. Viktigare. Pekar framåt istället för att bekräfta och konstatera. Reay svarar till slut även på denna fråga och lyfter flera aspekter. Hon går tillbaka till olika pedagogiska filosofer, skriver om bell hooks tanke om en utbildning som grundar sig och tar tillvara på arbetarklassens erfarenheter, utifrån John Deweys tankar. Jag argumenterar inte emot henne, men noterar samtidigt i marginalen att lärare inte behöver fler idéer om pedagogik eller didaktik för att utjämna det som samhället inte kan utjämna.
Skolan kan inte kompensera för det ojämlika samhället därför att undervisningen – och skolan – inte äger möjlighet till att göra det. Det vill säga, lärare kan inte göra det: att skicka iväg några arbetarklasselever med höga betyg till elitskolorna är inte en utjämnade faktor. Lärare är satta till att undervisa, de är inte satta att utjämna ekonomiska skillnader. De är satta till att möjliggöra så att elever förstår världen: pedagogers uppgift är att stå mellan olika generationer, i olika kunskapstraditioner och visa vägen mellan de som gick före och de som kommer efter. Det ojämlika samhället kan enbart avhjälpas med en politik som på allvar vill göra det.
Men om överklassen och medelklassen formerar sig gentemot arbetarklassen så måste detta också bli synligt. Visas. Vi klassresenärer behöver tala om de skillnader som vi så uppenbarligen ser och känner eftersom vi passerar dessa klasstak. Vi måste också då säga: ser ni inte vad som håller på att ske? Låt oss bli nagel i ögat. Påpeka de förmåner som vi har, visa på de orättvisor och de formationer som sker.
Tillbaka till min egen yrkesutbildning under 90-talet, hotell- och restaurangprogrammet. En av de sista dagarna kom facket dit, pratade om arbetsmiljön, de pratade om våra rättigheter. Frågan jag ställer mig nu: varför gjordes inte detta under hela utbildningen? Eller till och med, vad skulle hända om gymnasieskolornas yrkesförberedande skolor i större utsträckning involverade fackförbunden eller andra organisationer som för arbetarklassens intressen? Inte av näringslivet. Ifall den övre medelklassen och överklassen formerar sig, borde arbetarklassen och underklassen också göra det. Då kanske vi skulle kunna få en skola som på allvar kunde kompensera det ojämlika samhället, som kunde börja utjämna klasskillnaderna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
