Pranab Bardhan författare till boken "A World of Insecurity: Democratic Disenchantment in Rich and Poor Countries". Foto: Wikimedia/Pixabay

Ny bok Att efterkrigstidens demokratiska välstånds-kapitalism gått i baklås är otvetydigt, men har vi fokuserat för mycket på den växande ojämlikheten och för lite på otryggheten? Olle Törnquist diskuterar Pranab Bardhans nya bok A World of Insecurity.

Mycken möda ägnas numera åt att mäta demokratins tillstånd runt om i världen och konstatera att det ser illa ut. Men vad det beror på och vad som därför bör göras är fortfarande inte helt utrett. 

Detta vet vi …

Seniora kritiskt sinnade forskare som Daron Acemoglu och erkända ekonomiska journalister som Martin Wolf vid Financial Times är ense om att den under efterkrigstiden i det Globala Nordväst så framgångsrika kombinationen av kapitalism, liberal demokrati och socialdemokratisk välfärd inte fungerar längre. Vilket även påverkar det Globala Syds chanser att uppnå något liknande. Huvudorsakerna är tre. För det första har kapitalismen blivit mindre produktiv och mer inriktad på spekulation och avindustrialisering i Nord – i kombination med exploatering av människor, natur och klimat i Syd. För det andra har detta (plus oreglerat internet, automatisering och artificiell intelligens) försvagat fackföreningsrörelser, folkrörelser och deras partier, liksom ansvarstagande medborgerliga organisationer vid sidan av stat och marknad. För det tredje har några därför blivit vinnare eller åtminstone hängt med, medan andra förlorat. Skillnaderna mellan de redan starka länderna och de som drabbats hårdast av kriser, konflikter och pandemin har ökat, effekterna är påtagliga även i Nord i form av krig och flyktingströmmar. Men framför allt har ojämlikheten inom länderna växt dramatiskt, såväl i Nord som i Syd. 

Allt fler lyssnar på högernationella argument om att internationalismen är förfelad och att det gäller att återta kontrollen över det egna landets tillgångar, välfärd och nationella samhörighet.

 

Sammantaget är den här dynamiken både förfärlig och farlig eftersom det ökat misstron mot vad socialliberala och socialdemokratiska partier och staten kan göra på demokratisk väg – vilket underminerat den liberala demokratin. Allt fler lyssnar på högernationella argument om att internationalismen är förfelad och att det gäller att återta kontrollen över det egna landets tillgångar, välfärd och nationella samhörighet genom att motverka invandrare, liberaler och vänstersinnade, vilka anses ha orsakat eländet. 

… men inte detta

Även om dessa orsakssamband är klarlagda råder det emellertid oenighet och oklarhet på flera punkter. Varför tenderar så många missnöjda att gå till höger i stället för till vänster? Varför riktas det nya missnöjet mindre mot ojämlikheten och de stenrika än mot liberala eliter, HBTQ-personer, invandrare och folk med annorlunda religioner? Varför är diskussionen fokuserad på Västeuropa och Nordamerika men mindre på Östeuropa och allra minst på Syd, trots att problemen är globala? Sitter Kina inne med lösningen? Varför har inte ens den globala vågen från slutet av 1970-talet som kombinerade tillväxt och politisk liberalisering på andra håll i Syd lett till fördjupad demokrati utan till autokratisering? Hur ska demokratiska regeringar stärka sin handlingskraft (i förhållande till oreglerad globalisering) utan att fångas av dagens tendens till nationell chauvinism, merkantilistisk stormaktspolitik, konkurrens ”to the bottom”, och handel och investeringar på bekostnad av mänskliga rättigheter och global uppvärmning? Hur ska radikala ekonomer och statsvetare gå från allmänna idéer till förslag på hur stater, partier och andra aktörer kan genomföra dem? 

Bardhans fördel

En av de mest tankeväckande, väl underbyggda och dessutom läsbara nya böckerna som försöker besvara de här frågorna är Pranab Bardhans A World of Insecurity: Democratic Disenchantment in Rich and Poor Countries (Harvard University Press 2022). Bardhan är en senior politisk ekonom som till skillnad från flera av sina kolleger inte bara är baserad i Nord, i USA, utan även i Syd, i hemlandet Indien. Han har också god kännedom om europeiska och speciellt skandinaviska insikter om socialdemokratins möjligheter och problem. Insikter han skaffat sig bland annat genom samarbete med det prestigefyllda forskningscentret i Oslo för studier av jämlikhet, social organisering och ekonomisk utveckling, samt i projektet Reinventing Social Democratic Development. Det som genom åren imponerat mig mest är Bardhans oförvägna kombination av lokala fallstudier och generella undersökningar, på grundval av vilka han även engagerat sig i debatten om möjliga reformer. 

Enligt Bardhan är det framför allt den här otryggheten som förklarar att allt fler människor har tappat förtroendet för staten och demokratin och lockats av ”starka ledare” och högernationalism.

 

Det innovativa huvudargumentet i Bardhans bok är att vi inte bara bör inrikta oss på de växande ojämlikheterna. Det som förklarar den förfärande samhällsutvecklingen och demokratins tillbakagång i både Nord och Syd är inte i första hand en konflikt mellan överhet och underordnade – för den konflikten är otydlig och aktörerna fragmenterade – utan växande otrygghet bland allt fler människor. Otryggheten handlar förstås om osäkra arbetsförhållanden och inkomster. Men den handlar också om uppbrott från lokalsamhällen med sociala nätverk till bristande förankring i urbana djungler, varvid svaga välfärdssystem kompenseras med beskydd och allmosor från politiska, religiösa och etniska organisationer. Enligt Bardhan är det framför allt den här otryggheten som förklarar att allt fler människor har tappat förtroendet för staten och demokratin och lockats av ”starka ledare” och högernationalism. 

Kritiska läsare har anmärkt att orsakssambandet är tveksamt, för ekonomisk otrygghet har vi sett förr. Men Bardhan säger att osäkerheten förändrats och ökat. Han ger otaliga exempel på försämrad ekonomisk och social trygghet då nyliberalismen brett ut sig och välfärdssystemen bantats, samtidigt som Nord avindustrialiserats medan Syd fått fler men osäkra industrijobb och båda plågas av migration till nedgångna förorter och slumområden. Och han gör troligt att detta bidragit till demokratins nedgång och högernationalismens uppgång. Dessutom visar Bardhan att otryggheten även är kulturell. Folks gemenskaper, identiteter, yrkesstolthet, självtillit och egna nätverk hotas, utan att det skapats alternativ i folkrörelser, skolor och på arbetsplatser. Själv tänker jag att Sverige hade massiv omstrukturering och omflyttning av människor redan från 1930-talet till rekordåren. Men vi fick fasta jobb, omskolning, bostäder och bidrag, och ungdomar, som jag själv, fick fri och bra utbildning och framtidstro. Så är det inte längre. 

Gemensamt grepp på Nord och Syd

En stor fördel med Bardhans bok är att han visar hur detta fungerar inte bara i Nord, som studiet av högernationalismen hittills inriktats på, utan även i Syd, där informellt sysselsatt arbetskraft dominerar helt, såväl på landsbygden som i tillväxtområdena. I båda kontexterna understryker han också betydelsen av att den traditionella arbetarrörelsen sällan lyckats organisera de många människorna med osäker anställning och ekonomiska och sociala förhållanden med utgångspunkt från just deras problem och svårigheter. Inte heller de svaga fragmenterade grupperna själva, inklusive många ungdomar, har lyckats göra sig gällande, speciellt inte inom de elitdominerade demokratiska systemen. I stället försöker de ta sig fram genom sociala medier, aktionsgrupper och protester. 

Samtidigt har högernationalismen både skapat rädsla för diverse hot – från invandrare och rivaliserande religioner till kriminella gäng – och erbjudit beskydd och sociala bidrag, såväl direkt som genom hårdhänt polis, ”starka ledare” och deras välgörenhetsorganisationer. När det inte finns offentlig välfärd och demokratiska folkrörelser som kan erbjuda något bättre går demokratin och samhället sönder. Så även i Sverige.

Länderna i Syd kan inte motas bort från den bästa teknologin medan vi gör vinster på den, för då behöver de konkurrera med låga löner och fossila bränslen, vilket drabbar även oss.

 

Har i stället Kina löst frågan om trygghet och utveckling genom att kombinera diktatur och kapitalism? Bardhan svarar att Kina gjort storas framsteg tack vare auktoritär statlig kapacitet och styrning. Numera fungerar även kopplingen mellan centralt och lokalt genom att kommunala enheter och ledare belönas när de kan uppvisa god ekonomisk tillväxt. Men dessa framsteg bygger fortfarande på att mänskliga rättigheter och demokrati förnekas. Inte ens frågorna om hur korruptionen ska bekämpas och ansvar utkrävas har lösts, speciellt inte underifrån och upp. Dessutom, säger Bardhan, är det inte nödvändigt med auktoritärt styre för att främja lika framgångsrik statlig kapacitet och ledning. På vissa andra håll i världen har detta varit möjligt utan att man tummat på demokrati och omutlig administration och rättsinstanser – om man sett till så att viktiga partners och experter kunnat delta i styret. Bardhan hänvisar speciellt till den tid i Skandinavien då förhandlingarna och avtalen mellan välorganiserade arbetsgivare och fackföreningar fungerade i samklang med de statliga välfärdssystemen, liksom med partsrepresentation i offentliga utredningar, policyutveckling och förvaltning. 

Åter till socialdemokratin

Följaktligen återvänder Bardhan från Kina till behovet av att förbättra socialdemokratin. Det innovativa därvidlag är att han prioriterar reformer för att just bekämpa otryggheten. Även om han naturligtvis också diskuterar finansieringen, i synnerhet genom att strypa olika bidrag till de redan besuttna och beskatta deras kapitalinkomster. 

Flera av förslagen är välkända från den skandinaviska debatten, inklusive att prioritera olika sätt att skapa fler jobb, bättre anställningsvillkor, yrkesutbildning, stödja småföretag och (kunde man hoppas på mer av) fördelaktiga regler och lån till kooperativ och arbetarägda företag. Plus förstås hälso- och sjukvårdsreformer som de allra flesta behöver, inte bara de svaga. Det speciellt viktiga är att Bardhan också diskuterar betydelsen av sådana förslag i det Globala Syd. Där behöver man även stötta företag som kan passa in i de internationella leverantörskedjorna, samtidigt som man främjar avtal och regler som hindrar konkurrens på grundval av så låg lön och dåliga förhållanden som möjligt. Vidare behövs det fler och förbättrade arbetsgarantiprogram såsom det gigantiska Rural Employment Scheme  , men även i städerna. Detsamma gäller minimilöner, eftersom de flesta inte har fasta jobb och fackföreningarna är för svaga och inte kan driva fram kollektivavtal för andra. Men minimilönerna måste modereras och kompletteras med utvecklingsstöd till lovande företag, så att de inte slås ut och folk förlorar arbetet för att det är billigare att till exempel köpa importerade kläder från auktoritärt styrda låglöneländer. Även teknologisk utveckling och artificiell intelligens måste spridas men regleras. Länderna i Syd kan inte motas bort från den bästa teknologin medan vi gör vinster på den, för då behöver de konkurrera med låga löner och fossila bränslen, vilket drabbar även oss. Men teknologin måste styras så att den ökar produktionen, inte minskar antalet jobb. 

Breda allianser mot otryggheten

Bardhan är förstås inte omedveten om att det är svårt att få tillräckligt stöd för sådana här reformer. Men tanken är att om man kopplar samman skilda reformer i trovärdiga paket som inriktar sig på att bekämpa den otrygghet som bekymrar breda befolkningsgrupper – inklusive många fast anställda och en stor del av medelklassen – så kan man få bred uppslutning och bygga allianser mellan olika rörelser och organisationer. 

Behovet av brett stöd är också det starkaste motivet för två andra förslag. Dels reglering av privat finansiering av valkampanjer till förmån för offentliga bidrag, så att svaga progressiva grupper har en chans att komma in i politiken. Dels en medborgerlig basinkomst. Det första förslaget är inte nytt och svårt att säga emot, men de som redan är inne i de politiska systemen fortsätter att bordlägga ärendet. Den senare idén är mer omtvistad. 

Enligt Bardhan är basinkomst speciellt viktig där styrkeförhållandena på kapital- och arbetsmarknaderna är särskilt ofördelaktiga.

 

Enligt Bardhan är basinkomst speciellt viktig där styrkeförhållandena på kapital- och arbetsmarknaderna är särskilt ofördelaktiga, och där hans andra förslag är otillräckliga för att skapa bra jobb för alla, en stark välfärdsstat och kraftfulla folkliga organisationer. Det vill säga i synnerhet i Syd. Där behövs det därför en extra satsning, utöver de andra reformerna, så att folkmajoriteten, som idag är illa organiserad, kan bli mindre beroende av överhetens och de många reaktionära rörelsernas beskydd och allmosor och stegvis ta kamp för socialdemokratiskt orienterad utveckling. Ett basinkomstprogram främjar inte på egen hand omfördelning och till exempel fackföreningar. Men det kan designas så att folk får insyn och det kan samordnas med förbättrade arbetsgarantiprogram där folk kan delta i skötsel och prioriteringar Därmed skulle det göra det möjligt för många fler människor, speciellt kvinnor, att alls organisera sig och kämpa för bättre förhållanden.

Svag analys av politiska möjligheter

Bardhan har naturligtvis inte svar på allt. Man kan fråga sig hur hans reformer kan kopplas samman så att de bildar en trappa för omdanande förändringar. Man kan undra varför han som tänker som Piketty inte skriver mer om det internationella samarbete som behövs för att skapa nationellt handlingsutrymme för reformerna. Och varför tar han inte med en rad uppenbara exempel på reformer av det slag som han förespråkar, inklusive från Kerala i hans hemland Indien. Bardhan bryr sig mest om det han studerat själv. Det leder också till ytliga analyser av hur den liberala tredje demokrativågen gick på grund och varför progressiva krafter inte lyckades fördjupa den som en bas för inkluderande utveckling. Sammantaget saknas det en diskussion med stöd av andras studier (se till exempel Törnquist, O. ”In Search of New Social Democracy” Zed-Bloomsbury, 2021) av hur det är möjligt att stärka de sociala krafterna och deras organisering, för att på demokratisk politisk väg främja och organisera bra reformpaket av det slag Bardhan föreslår för mer trygghet och därmed ett alternativ till högernationalismen och autokratiseringen. Det är bokens största svaghet. 

Men genom att sätta otryggheten i fokus och ge exempel på reformer som det kan byggas breda allianser bakom, och social dialog omkring, är Bardhans bok en bra utgångspunkt för diskussioner om hur demokratisk politik och demokratiskt styre skulle kunna främjas – och få internationellt stöd genom ett reformerat bistånd.