Angela Merkel och Emmanuel Macron 2019 (Wikimedia)

EU Frankrike och Tyskland är överens om ett program som i stor utsträckning kommer Spanien och Italien till godo. Frågan är bara varför de vill ge ett massivt stöd till två andra relativt rika länder. Svaret kan bara vara att euron är hotad, skriver Lars Anell.

Kärnan i det så kallade återhämtningsprogram som kommissionen, på uppmaning från Tyskland och Frankrike, föreslagit är att 750 miljarder euro lånas upp med den gemensamma budgeten som säkerhet för att delas ut i form av bidrag (500 miljarder) och lån med förmånliga villkor (250 miljarder). Den föreslagna upplåningen motsvarar ganska exakt värdet av en och en halv svensk bruttonationalprodukt. Det är alltså ett respektabelt belopp men inte överväldigande stort. Programmet motsvarar 5,4 procent av unionens samlade produktion på 15 400 miljarder euro och pengarna ska utbetalas under 2 år.

Kommissionen föreslår en betydande resursöverföring från vissa länder till andra som förment har drabbats hårt av coronaepidemin. Tyskland blir den överlägset största nettobidragsgivaren. Om vi utgår ifrån landets andel av EU:s samlade BNP ska framtida tyska skattebetalare garantera nästan 200 av de upplånade euromiljarderna och, enligt uppgift, motta ca 30 miljarder i bidrag. Räknat på samma sätt hamnar Frankrikes nettobidrag på strax över 100 miljarder euro. I absoluta tal är de stora vinnarna Italien och Spanien.

De fyra sparsamma länderna – Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike – svarar tillsammans för 15 procent av EU:s BNP. Deras andel av upplåningen blir således ca 110 miljarder euro vilket kompenseras av bidrag på ungefär 17 miljarder. De bedöms av kommissionen enligt samma mall som Tyskland och Frankrike vad gäller relation mellan andel av lånegaranti och stöd som utgår enbart i form av bidrag eftersom de kan låna till bästa ränta på egen hand. Skulden för svenska skattebetalare blir ungefär 28 miljarder euro och bidraget till statskassan 4,6 miljarder.

Uppgifter om vad pengarna kommer att användas till är av förståeliga skäl knapphändiga.

I grunden är det en sund idé att medlemsländerna kollektivt tar ansvar eftersom det då, även långfristigt, blir möjligt att låna till mycket låg ränta. Detta är naturligtvis endast en fördel för de länder som har relativt låg kreditvärdighet. När sålunda valutaunionen skapades för drygt tjugo år sedan kunde plötsligt alla medlemsländer låna till den ränta som tidigare endast var förunnad Tyskland. Banker och försäkringsbolag utgick ifrån att euroländerna hade ett gemensamt ansvar för lånen och det visade sig riktigt. När krisen kom hölls de skadelösa på skattebetalarnas bekostnad. I vissa medlemsländer kunde varken politiken eller marknaden hantera artificiellt låga räntor. Nu finns inte denna risk eftersom beloppen är begränsade och bidrag kommer sannolikt att bli villkorade.

Uppgifter om vad pengarna kommer att användas till är av förståeliga skäl knapphändiga. Initiativtagarna Frankrike och Tyskland talade om en fond för att finansiera ”sund ekonomisk politik och en ambitiös reformagenda.” Miljökommissionären Frank Timmermans vill se en ”grön och digital omställning.” I det förslag kommissionen nu lagt fram avsätts 83 procent av upplånade medel till nationella återhämtningsprogram, sammanhållningspolitik och jordbruk. Särskilda poster finns för klimatomställning och insatser för att ge stöd till privata investeringar.

Mycket kommer att klarna men redan nu finns det anledning att fråga på vilket problem detta är lösningen. Mitt intryck är att det i Sverige utbrutit en allmän eufori på grund av själva upplåningen som om den var ett universalmedel mot allsköns vedermödor.

En möjlighet är att det handlar om allmän stabiliseringspolitik för att kickstarta Europas ekonomi när pandemin är under kontroll. I så fall bör vi skilja på eurozonen och övriga länder. De länder som har euron som valuta har samma reporänta, växelkurs mot omvärlden och lyder under en gemensam statsfinansiell regim. Andra länder har större frihetsgrader – en rörlig växelkurs och en stor del av statsskulden denominerad i nationell valuta. Alla länder (inte bara i Europa) har intresse av att den ekonomiska återhämtningen blir stark och allmän men stabiliseringspolitiska åtgärder bör anpassas till nationella behov. Om avsikten är att så snabbt som möjligt få fart på en ekonomi som legat i dvala under tre månader talar mycket för att satsa på att stärka konsumenters köpkraft. Produktionskapaciteten finns ju kvar. Detta innebär att man avvaktar med önskade strukturförändringar. De nationella tyska stimulansåtgärderna – sänkt moms och bidrag till barnfamiljer – har denna inriktning på att snabbstarta ekonomin. Ett motargument är att vi då låter framtida skattebetalare finansiera dagens konsumtion.

Men den fråga som måste besvaras är varför ett återhämtningsprogram måste passera kommissionen i Bryssel. Alla länder kommer att ha en stark önskan att få fart på tillväxt och sysselsättning och har rimligen bäst förutsättningar att bedöma hur det ska gå till. Det finns definitivt ingen anledning att baka in ”lösningen” i en gigantisk rundgång där alla länder är med och garanterar för att sedan i varierande utsträckning få tillbaka sina pengar som lån eller bidrag. Så är EU:s ordinarie regionalpolitiska program utformat och effekten är att nationella incitament snedvrids. För nettobidragsgivare innebär det inte bara en rundgång. För att få tillbaka en del av inbetalade pengar krävs ett matchande bidrag på 50 procent. Förhoppningsvis är kravet på matchning nu slopat.

I ekonomisk mening har ju den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inte varit någon succé.

Förslagets tysk-franska proveniens talar för att det kanske handlar om att rädda euron vilket uppenbarligen är ett allt annat överordnat politiskt mål. I ekonomisk mening har ju den ekonomiska och monetära unionen (EMU) inte varit någon succé. Sedan tillkomsten har utvecklingen i euroland varit svagare än i någon jämförbar ekonomi (med ett möjligt undantag för Japan) och så gott som alla medlemsländer exporterar en allt större del av produktionen till tredje land där marknaderna växer snabbare.

Berlin har hittills varit benhård motståndare till vad de kallat en transferunion där ordentliga tyskar tvingas betala för slarviga sydeuropéers extravaganser. Nu har Angela Merkel (uppmuntrad därtill av sin tidigare finansminister Wolfgang Schäuble som nu är förbundsdagspresident) tillsammans med Emmanuel Macron tagit initiativ till ett program där dessa två länders skattebetalare garanterar 45 procent av upplånade 750 miljarder som i stor utsträckning kommer Spanien och Italien till godo i form av bidrag och lån.

Frågan är varför Frankrike och Tyskland (utan att landets författningsdomstol fattar misstankar) vill ge ett massivt stöd till två andra relativt rika länder. Svaret kan bara vara att euron är hotad. Italiens tillverkningsindustri har formligen massakrerats av att vara instängd i samma valuta som Tyskland. Nu kommer Tyskland att gå relativt stärkt och Italien försvagat ur denna kris samtidigt som EU:s regelsystem för statsstöd satts på undantag. Hittills har i Europa omkring 2 000 miljarder euro satsats på olika former av stöd till företag sedan krisen började. Tyskland står för nästan hälften av insatserna. Den tyska regeringen kommer också att kunna disponera enorma summor att för att stärka exportföretagens konkurrenskraft när krisen är över. Italien har ingen möjlighet att matcha dessa subventionsnivåer. Förbundskansler Merkel (eller Schäuble) måste ha insett att denna situation inte är hållbar ens i ett kort perspektiv.

Europeiska centralbanken har nyligen utökat sitt program för att stödköpa statspapper till 1 350 miljarder euro. Detta har sänkt den allmänna räntenivån och gjort det lättare för Italien och Spanien att låna. När kommissionens förslag om ett återhämtningsprogram annonserades sjönk räntan till ännu mer attraktiva nivåer. Men detta är ett internt problem för eurozonens medlemmar. På sikt kan programmet bara marginellt minska de strukturella obalanserna i eurozonen.

Ett tredje skäl skulle kunna vara att programmet inriktas mot de länder som drabbats särskilt hårt av pandemin eller, på grund av sitt beroende av till exempel turism, kommer att drabbas i framtiden. Det är ju först i så fall som det finns anledning att tala om solidaritet. Det är då rätt knepigt att se hur kriterierna för att fördela stödet ska se ut och den föreslagna utdelningen ger föga vägledning. Det är ju bara i de rika länderna som kostnader för sjukvård verkligen rusat i höjden.

Vi har inga säkra uppgifter om kostnader för sjuk- och hälsovård i medlemsländerna men Johns Hopkinsuniversitetets statistik (som praktiskt taget alla jämförelser bygger på) ger viss vägledning. Om vi utgår ifrån att antal avlidna per 100 000 invånare ger en rimlig bild av de påfrestningar och kostnader som drabbat olika länder framträder följande bild. De ojämförligt högsta dödstalen (från 34 till 83) har sju länder – Italien, Frankrike, Spanien, Belgien, Nederländerna, Sverige och Irland. I särklass hårdast drabbat är Belgien vilket i viss utsträckning beror på att landet har bäst rapportering. Tyskland finns i en mellangrupp med dödstal från strax över 10 till 5 tillsammans med Rumänien, Österrike, Danmark, Ungern, Finland, Estland och Slovenien. Tio länder – Polen, Tjeckien, Grekland, Bulgarien, Litauen, Slovakien (0,51), Lettland, Cypern, Malta, Kroatien – har ett tal under tre; hälften under 2.

Om det över huvud ska bli tal om att solidariskt dela bördan är det svårt att se vem som ska ge och ta.

Om vi ska utgå ifrån hur den relativa ekonomiska situationen förändrats så har de fattigaste medlemsländerna klarat sig radikalt mycket bättre än de långt rikare. Om det över huvud ska bli tal om att solidariskt dela bördan är det svårt att se vem som ska ge och ta. Italien och Spanien har drabbats i ungefär samma utsträckning som flertalet andra rika länder – det är inlåsningen i eurozonen som är problemet. Och samma fördelningsnyckel kan inte gälla för Tyskland och de hårdast drabbade länderna.

Ett fjärde skäl för den föreslagna upplåningen tycks också vara att finansiera en förnyelse av europeisk industri i grön och digital riktning. Detta är då helt orelaterat till pandemins ekonomiska effekter. Men omställningen till mer energisnål produktion, digitalisering och utnyttjande av artificiell intelligens pågår i alla medlemsländer. Verksamheten finansieras i allt väsentligt av företagen själva. EU:s uppgift är att styra genom att klokt reglera verksamheten i form av exempelvis handel med utsläppsrättigheter och ramprogram för forskning.

Ett näraliggande skäl kan vara att kommissionen på nytt vill utforma en europeisk industripolitik. Det har hittills inte varit framgångsrikt men det kanske är dags nu. Framtidsverksamheter som högteknologi, artificiell intelligens (AI) och molntjänster domineras totalt av Förenta staterna och Kina. De ledande företagen, i kapitaliserad storleksordning heter Apple, Microsoft, Amazon, Alphabet, Facebook, Alibaba och Tencent. Amazon är störst på molntjänster med Microsoft och Alibaba på andra och tredje plats. Enligt Stanforduniversitetets undersökning svarar Förenta staterna och Kina för den helt dominerande delen av alla investeringar i AI. De enda andra länder värda att nämna är Storbritannien och Israel.

Det finns ingen anledning för Sverige att acceptera en dramatiskt expanderad budget, överstatliga skatter och principen om en transferunion.

Chefen för tankesmedjan Bruegel i Bryssel, Guntram Wolff, konstaterar att Förenta staterna och Kina tillsammans svarar för 85 procent av alla patent på AI-området och att EU ännu inte är med i leken. I sitt framtidsprogram för kommissionen nöjer sig Ursula von der Leyen med att konstatera att ”vi kanske ligger efter vissa teknikjättar”. Det är svårt att se att europeiska företag på egen hand ska kunna upp kampen med sina amerikanska och kinesiska konkurrenter. Men det finns inte mycket som tyder på att detta är en storstilad satsning på grön teknik, digitalisering och artificiell intelligens. Endast 30 miljarder euro öronmärks för klimatomställning.

I den svenska debatten har framförts att våra exportföretag har ett så starkt intresse av att andra länder kan köpa deras produkter att vi bör ge bort det vi sparat i ladorna (ja det står så). På lång sikt förefaller det vara en dyr lösning att själva betala för exporten. Då blir det ju billigare att stänga butiken så sparar vi åtminstone kostnaden för importerade insatsvaror.

Att kommissionen såg det tysk-franska initiativet och pandemin som en möjlighet att flytta fram sina positioner är inte ägnat att förvåna och förhoppningen att disponera egna skattebaser är inte ny. Men det finns ingen anledning för Sverige att acceptera en dramatiskt expanderad budget, överstatliga skatter och principen om en transferunion.

Om det skulle finnas anledning att kompensera Belgien, Italien och Spanien för att ha haft något större kostnader än andra rikare länder så vore det lättast att lösa inom en ettårsbudget. Med tanke på åtgärdens principiella vikt är det då viktigt att tydligt ange de kriterier som bestämmer vem som ska ge och vem som ska få. Det skulle också innebära att förhandlingar om en framskjuten sjuårsbudget kunde ske i en mindre extraordinär situation. Eurozonens problem, som inte är tillfälliga eller ”pandemiska,” måste dess medlemmar själva ta hand.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook