Foto: Verbal förlag/ Emelie Asplund

Recension När Ulf Bjereld skriver ett manifest för en frihetlig socialdemokrati blir jag först hoppfull. Och visst är det en bok med hedervärda ambitioner. Men jag lämnar ändå läsningen med en sorts tomhet. Det skriver Johan Sjölander om boken Röd frihet? En essä om hur Socialdemokraterna övergav sin frihetsvision och blev repressiva.

Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap, socialdemokrat, tidigare ordförande för Socialdemokrater för tro och solidaritet, har skrivit en stridsskrift för en mer frihetlig socialdemokrati. Det är en effektiv berättelse han tecknar, som börjar i Mona Sahlins sprudlande frihetslängtan och slutar i Magdalena Anderssons bistra krav-retorik. Analysen är i stora drag att socialdemokratin förlorat fotfästet i en post-industriell och individualistisk tidsålder och nu genom att flirta med auktoritära tongångar förgäves försöker triangulera en extremhöger som aldrig kommer låta sig trianguleras. Lösningen, menar Bjereld, ligger i stället i en förnyad allians under frihetens flagg mellan storstädernas kreativa medelklass och resterna av den traditionella arbetarklassen. En sådan allians måste ta avstånd från repressiv kriminal- och skärpt migrationspolitik och istället fokusera på en grön omställning, demokrati och en levande och frihetlig kulturpolitik. 

Problem med analysen

Det finns några avgörande problem med analysen. 

Det första är att verkligheten inte låter sig fångas i ett statsvetenskapligt fyrfältsdiagram. Jag bor till exempel i en förort till Stockholm där hittills i år kriminella genomfört sex sprängningar, riktade mot vanliga bostadshus. Vi vet från övertygande kriminologisk forskning att ett sätt att dämpa aktiviteten hos kriminella gäng är att hålla ledande och drivande brottslingar borta från gatorna. 

Vi pratar alltså om människor som rekryterar barnsoldater, beordrar mord, hotar vittnen och deras föräldrar. Att komma åt dessa drivande kriminella kommer kräva att de fångas, fälls och fängslas. Jag önskar såklart att samhället hade mött dem bättre redan när de var små barn, att de aldrig hade varit där de är nu. Men så skedde inte. Och nu krävs vad vi kallar repressiva åtgärder. 

I boken flyttas diskussionen bort från sakförhållanden och verklighet in i positioneringarna och diskursens metavärld.

 

Jag tänker mig någonstans att Ulf Bjereld också kan se poängen med detta. Men i boken flyttas diskussionen bort från sakförhållanden och verklighet in i positioneringarna och diskursens metavärld. Då blir att kräva att brottslingar som spränger hus i ditt närområde ska fängslas – oavsett hur motiverat det är i sak – samma som att förneka klimatkrisen eller vilja avskaffa demokratin. Eftersom vi tydligen måste välja sida i en strid där man antingen är auktoritär eller grön, traditionell eller frihetlig, svart eller vit, blir det positionering istället för sakfrågor, politik svävande fritt i luften, utan kontakt med verkligheten. 

Är medveten om kritiken

Bjereld är absolut medveten om denna kritik och försöker förebygga den. Det handlar inte alls om någon typ av idealism, skriver han, utan en krass historiematerialistisk analys. Det är den växande kreativa klassens objektiva klassintresse som gör att progressiva GAL-positioner (gröna, alternativa, libertära) är nödvändiga att inta för framtidens socialdemokrati. Storstädernas kommunikatörer och webbdesigners vill ha globalisering, öppenhet och mobilitet: De vänder sig mot det auktoritära och söker friheten. 

Det är väl ändå inte RUT-jobb och att tänka bort ett våld som drabbar förortens invandrare som är basen i den politiska allians Bjereld söker?

Jag blir inte helt övertygad. Och i den mån det är sant gör det nästan saker värre. 

Ta migrationen som exempel. Visst finns en kreativ medelklass som gillar att kunna röra på sig. Men vill vi hitta någon form av objektiva intressen som får denna klass att förespråka en mer liberal migrationspolitik så handlar det väl i så fall inte om den egna mobiliteten, den har ju väldigt lite med asylpolitiken att göra, utan snarare om tillgången till billig arbetskraft för städning av det egna hemmet och leverans av hämtmat. 

Eller ta brotten. Visst var den kreativa medelklassen tidigare relativt förskonad från det våld som länge har präglat våra utsatta invandrartäta arbetarstadsdelar. Vilket säkert ledde till en ovilja att närma sig dessa frågor. Men även detta har ju ändrats nu. Vad säger att den kreativa klassen är mot poliser och övervakning om alternativet är sprängningar och mord även i de egna hemmakvarteren? Och oavsett detta, det är väl ändå inte RUT-jobb och att tänka bort ett våld som drabbar förortens invandrare som är basen i den politiska allians Bjereld söker? 

Letar på fel ställen 

Det där frihetliga projektet börjar plötsligt lukta misstänkt. Den Mona Sahlin-era Bjereld hyllar innehöll ju också bejakade privatiseringar, ökade klassklyftor, rester av tredje vägen-tänkande à la Blair eller Schröder. Om försvaret för frihetliga värderingar ska säljas in som en klasspolitik för innerstädernas kreativa medelklass, vad är det som hindrar oss från att hamna där igen? 

Friheten är väl rimligen ett intresse även för arbetarklassen.

 

Jag hade ärligt talat haft lättare att köpa en mer idealistisk ansats. Det finns ett moraliskt värde i friheter som det är värt att stå upp för. Men varför stanna där? Friheten är väl rimligen ett intresse även för arbetarklassen. Även lastbilschaffisen vill kunna hålla sin pojkvän i handen utan att trakasseras. Förortstjejen vill kunna dejta vem hon vill utan att utsättas för hot och våld från den egna släkten, söka jobb utan att diskrimineras. 

Och här finns allianser att bilda. Men då måste vi orka bryta oss ur de tankeramar Bjereld sitter fast i. Det borde inte vara svårt. Hotet mot friheten, pluralismen, i någon mening själva andan i vår demokrati, är så uppenbart. Det handlar om politiska rörelser i tiden, men också om djupare samhällsförändringar, om klass, segregation, individualisering och fragmentering. Vi kan se det i den breda mobiliseringen mot angiverilagen och stödet för folkbildning. Men också i en politisk hopplöshet och misstro mot samhällets förmåga att faktiskt lösa problem som breder ut sig. 

Vår tid är onekligen konservativ, trygghetssuktande och orolig inför framtiden. Därför letar Ulf Bjereld efter rätt saker. Hur kan vi återfinna framtidstro, frihetslängtan, hitta tillbaka till Brantings bevingade ord om varje människas ”bästa stämningars längtan”? 

Men han letar på fel ställen. Socialdemokratins frihetsprojekt kan orimligen handla om hur länge grovt kriminella ska sitta fängslade. Det kan inte ta sin utgångspunkt i någon tänkt storstadsmedelklass av progressiva Richard Florida-kreatörer. Det blir platt, och det leder tanken fel, och någonstans förstärker det snarare det som är fel i dagens politiska debatt än bryter ner det. 

Förklarar inte vad frihet är

I botten handlar det om den kanske största bristen i Bjerelds bok. Aldrig någonsin förklarar han vad han menar med frihet. Han räknar ord men placerar dem aldrig i en faktisk, social verklighet. För människor som bor i områden där de kriminella tagit över gaturummet, där man inte vågar vittna eller ens anmäla brott då man inte litar på statens och polisens förmåga att skydda en – blir det inte så enkelt att placera in friheten i en klassisk GAL/TAN-skala. För unga kvinnor som lever i ett patriarkalt förtryck från släkt och familj är det uppenbart att friheten inte är något som skapas genom att samhället drar sig tillbaka. Och hur ökar vi friheten för de som sitter fast i arbetsmarknadens närmast förslummade utkanter med otrygga villkor och sms-anställningar som vardag? Det är frågor som inte bäst besvaras med utgångspunkt i storstädernas kreativa medelklass. 

Jag är glad att Ulf Bjereld vill inleda en diskussion om friheten. Men jag har svårt att se att de utgångspunkter han tagit kommer leda oss dit vi vill. Dit vi skulle behöva komma.