Tystnad eller tal – ett livsviktigt motsatsförhållande

Vem har förmåga att tala så att andra lyssnar, vem väljer att göra sin röst hörd och vem väljer att vara tyst? Skillnaden mellan tystnad och tal – och dess orsaker – är livsviktig. Bokstavligt talat.

Under våren har en kvinna, Gisèle Pélicot, valt att kliva fram ur anonymitetens småstadstillvaro och ut på världspressens exponerande scen.

I det som kallats århundradets rättegång i Frankrike har hon vittnat om de våldtäkter hon har utsatts för av sin man och 50 andra män. Åtta år efter MeToo har hennes berättelse riktat strålkastarljuset mot de samhällsstrukturer som fortfarande accepterar våld mot kvinnors kroppar.

Gisèle Pélicot är dock ett undantag som bekräftar regeln: Majoriteten av våldsutsatta kvinnor kommer aldrig göra sina röster hörda. Inte för världens samlade media. Inte ens för sin närmaste omgivning.

Statistiken tydlig

”Varför går hon inte?” Det är en ständigt upprepad fråga kring kvinnor som är utsatta för våld i en nära relation. Det finns konkreta orsaker till att en kvinna fastnar i ett destruktivt förhållande. Ofta handlar det om en ren överlevnadsstrategi under hot om ytterligare övergrepp. Och, om det finns gemensamma barn, en rädsla att förlora vårdnaden. Att våldet, utan kvinnan som bokstavlig stötdämpare, istället ska riktas mot betydligt ömtåligare liv. Därtill finns psykologiska faktorer  som gör att kvinnan stannar kvar, när våldet blir en norm och kvinnan förlorar sin självkänsla. Våldsutövarens syn på kvinnan blir till kvinnans syn på sig själv.

Här i Sverige får vi lära oss redan i skolan att vi lever i en demokrati, där alla har samma rättigheter och samma möjlighet att göra sina röster hörda. Till skillnad från länder där flickor och kvinnor utestängs från utbildning och det offentliga rummet så matas vi konstant med politiska argument om att vi, förutom demokrati, även har uppnått ett jämställt samhälle. Mina argument till varför detta kan ses som en skenbar jämställdhet är många, men jag avgränsar mig här till följande siffror: 839, 737, 11, 1, 2, 10 och 0. År 2023 bodde 839 kvinnor, 737 minderåriga barn, 11 män och 1 transperson i något av Unizons kvinnojourshem.* Endast 2 av 34 våldsamma fäder fråntas rätten till umgänge med sina barn, och 2023 års brottsstatistik  visar att 10 kvinnor och 0 män utsattes för dödligt våld i en parrelation. Tidigare års statistik följer samma mönster.

Utan att på något sätt förringa eller förneka faktumet att personer av alla könstillhörigheter kan utsättas för relationsvåld, så menar jag att den binära könsstatistiken ändå talar sitt tydliga språk: I vårt jämställda och demokratiska land utsätts kvinnor och deras barn, i långt högre grad än män, för potentiellt dödligt våld kopplat till en relation. Så, kan kvinnor verkligen göra sina röster hörda på samma villkor som män?

Rent juridiskt tillskrivs vi ett likvärdigt handlingsutrymme, men blotta existensen av cirka 200 tjej- och kvinnojourer och 280 skyddade boenden visar att verkligheten är en annan.

Kan man förlora sin röst?

Vad innebär det då att ha ett handlingsutrymme och hur påverkar det valet mellan tystnad och tal? Ett handlingsutrymme kan beskrivas som en möjlighet att kunna göra sin röst hörd och en förmåga att agera. När ämnet bränner behöver en röst dock inte enbart kunna höras, den behöver även kunna formulera ett budskap. Inom retoriken benämns detta retorisk agens. Retorisk agens ses som en kompetens att kunna tala eller skriva på ett sådant sätt så att andra uppmärksammar det. Den anses därför främst vara ett resultat av studier, träning och erfarenhet.

Om retorisk agens endast kan uppnås genom studier, träning och erfarenhet så känns det självklart att de som i sitt yrke är vana att adressera en publik, exempelvis artister och politiker, också är de som besitter själva kärnan: att kunna uttrycka sig så att andra uppmärksammar det.

En sådan uttrycksförmåga ses dock ofta som en personlig egenskap, snarare än enbart en yrkesmässig och tränad kompetens. Det är lätt att anta att den röst som är van att göra sig hörd och ta plats ska kunna äga den förmågan även utanför rampljuset. Oavsett om retorisk agens handlar om erfarenhet eller en personlig egenskap, är den något man alltid besitter när man väl har förvärvat den?

Eller kan man förlora sin röst?

Bryta tystnaden

År 2019, i svallvågorna efter MeToo, vågade ett antal offentliga kvinnor berätta om situationer då de hade förlorat sin röst.

Samma röst som med full kraft kan tala eller sjunga från en scen behöver även kunna tala i det privata, för att säga ifrån eller be om hjälp, och den behöver kunna rikta sig till det inre, för att säga ”Nu måste du gå!”

Kvinnornas berättelser visade dock att den röst som har förmåga att göra sig hörd i offentligheten helt kan tappa förmågan att uttrycka sig privat, till och med i den egna tanken. Politikern Gudrun Schyman, mediaprofilen Amelia Adamo och skådespelerskorna Anja Lundqvist och Ellen Bergström berättade för Aftonbladet hur de hade hållit destruktiva förhållanden för sig själva och isolerat sig från sina vänner, för att ingen skulle märka vad de utsattes för.

Publiceringen av deras berättelser skedde i samband med sändningen av den uppmärksammade SVT-dokumentären Älska mig för den jag är, som skildrar den långvariga misshandel som sångerskan och skådespelerskan Josefin Nilsson utsattes för, under en relation med en känd skådespelare. I filmen gjordes ett medvetet val att inte namnge mannen, utan att istället lyfta fram Nilssons röst och historia. Valet att utelämna namnet var demonstrativt, det var hon som skulle höras, inte han. Detta till trots kom det straff som ofta väntar på den som vågar bryta tystnaden och föra fram obekväma sanningar: Filmen anmäldes av den manlige skådespelaren till Granskningsnämnden och fälldes på en av tre punkter, eftersom den ansågs göra mannen ”identifierbar”.

Risk att säga sanningen

Att presentera obekväma sanningar benämndes under den grekiska antiken parrhesia och den som var en sanningssägare var en parrhesiast. Enligt Michel Foucault var sanningssägandet ett karaktärsdrag hos den gode medborgaren, och till skillnad från annat offentligt tal så lindades sanningen inte in i några stilfigurer utan bestod av direkta ord som visade talarens känslor.

En parrhesiast var, enligt Foucault, alltid en person som riktade kritik mot någon med mer makt än honom själv. Att säga något som gick emot allmänhetens uppfattning var dock farligt, men hellre än att vara osann mot sig själv valde parrhesiasten att tala från hjärtat.

Precis som under antiken medför sanningssägandet en risk än i dag. SVT behövde inte oroa sig för konsekvenser när de använde sin retoriska agens för att berätta om en kvinna vars privata röst tystades, medan den professionella rösten fortsatt gjorde sig hörd. Men det finns en orsak till att dokumentären skapades först efter kvinnans död. För, precis som otaliga kvinnor, både i och utanför rampljuset, har vittnat om, så kan berättandet vara förenat med livsfara. Det är därför kvinnorna tappar sin röst.

Utsatta kvinnor vittnar ofta om hur de möts av misstro, från både vänner och rättsväsende, när de väl börjar berätta. Misstron ökar känslan av skuld och skam och tillsammans med hoten från mannen tvingar det kvinnan till tystnad. Men, det finns en underskattad retorik i tystnaden. Det kan vara en talande tystnad. För kvinnor som blivit svikna av rättsväsendet är tystnaden ett underkännande av samhällets förmåga att ge dem hjälp. Maktförhållanden avgör vem som får tala och vem som måste vara tyst. Men frågan är inte alltid om tal eller tystnad är bäst, utan istället om tystnaden är vårt eget val, eller någon annans. En påtvingad tystnad blir en svaghet, medan en självvald tystnad ibland kan vara en styrka.

Påtvingad tystnad

Gisèle Pélicot valde att inte vara tyst. Hon har hyllats för sitt beslut att hålla rättsprocessen öppen för allmänheten och att, inför öppen ridå, berätta om det våld hon har utsatts för – ett symbolvärde av enorma proportioner. Hennes liv har, innan rättegången, inte präglats av rampljuset, ändå har hon uppvisat en retorisk agens som förtjänar en plats i historieböckerna. Hon har presenterat obekväma sanningar inför en hel värld, och hon har blottat dem som har haft mer makt än henne själv, när de har tagit sig rätten till hennes kropp. En sann parrhesiast. I en situation där offer ofta väljer eller tvingas till tystnad så har Gisèle Pélicot valt att bli en megafon.

Men, Gisèle Pélicot är undantaget som bekräftar regeln: Majoriteten av våldsutsatta kvinnor kommer aldrig göra sina röster hörda. Så, i valet mellan tystnad och tal, hur konstant är egentligen vår retoriska agens? För de kvinnor som valde att bryta tystnaden, i Aftonbladet, och som i sin profession är ytterst medvetna om sin röst, så blev avsaknaden av ord extra påtaglig. Deras berättelser visar att den röst som hörs i ett rum kan tystna i ett annat.

Dessa kvinnor får därför tjäna som symbol för alla andra, okända kvinnor vars röster också tystas, i vårt ”jämställda” land. Då tystnaden kan vara antingen påtvingad eller retorisk så visar det att vår retoriska agens inte är konstant, tillika att den inte alltid behöver innehålla ord.

I en tid då en president i ett av jordens mäktigaste länder vill sätta munkavle på allt som uppfattas som ”woke”, inklusive diskurser om könsrelaterat våld samt kvinnors och icke-binäras rättigheter, så är det mer aktuellt än någonsin att vända blicken mot vår egen del av världen och analysera skillnaden mellan tystnad och tal.

Det finns all anledning att vara uppmärksam på vilka mekanismer som kan tysta människors röster och begränsa deras handlingsutrymme, både i det offentliga och det privata. En påtvingad tystnad kan försvaga. Men en demonstrativ tystnad kan genomsyras av styrka. Som berättelsen om Josefin Nilsson. Hennes röst har tystnat, men filmen om henne vrålar.

Viktoria Sjöholm

*Då det finns skyddade boenden för olika kategorier av våldsutsatta, i både kommunal, ideell och privat regi, så utgör dessa siffror en del av statistiken. För ytterligare info, se Socialstyrelsens kartläggning av skyddade boenden: