SS-soldater, stormakter och svenska socialdemokrater

Säkerhetspolitik Berättelsen om baltutlämningen efter andra världskriget är långt ifrån enkel, skriver Henrik Arnstad.

I samband med andra världskrigets slut i Europa – den 2 juni 1945, bara några veckor efter Nazitysklands kapitulation – nåddes svenska UD av ett förslag från den allierade segrarmakten Sovjetunionen.

Anledningen var att ett par tusen nazityska soldater flytt till Sverige efter stridernas avslutande. Detta trots att de varit förpliktade att ”stanna kvar på de platser där de befunno sig vid tidpunkten för kapitulationsaktens undertecknande”, enligt de allierades kapitulationsvillkor. Sovjetunionen föreslog (märk väl, det var inget krav) ett ”utlämnande till Sovjetregeringen” av dessa soldater. Den sovjetiska noten fortsatte:

”Sovjetregeringen har även givit Sovjetunionens Legation i uppdrag att från Svenska Regeringen mottaga en officiell försäkran om att denna icke kommer att giva fristad åt någon enda av de soldater och officerare, som flytt från den sovjet-tyska fronten till Sverige efter undertecknandet av akten om Tysklands militära kapitulation.”

Sveriges hantering av ärendet har gått till historien som Baltutlämningen och förblir ett nationellt sår som ständigt öppnas. Senast i Dagens Arena (2 mars 2024) där Marju Lauristin intervjuas och anklagar Sverige för naivitet angående Ryssland. Artikeln ger en publikfriande enkel bild av fega svenskar – särskilt nämns socialdemokraterna och finansminister Ernst Wigforss – som inte vågade ”såra ryssarna”.

Både moralisk och folkrättslig kritik kan riktas mot de svenska regeringsbesluten 1945–1946. Men å andra sidan är den så kallade Baltutlämningen – som till största delen inte alls handlade om balter – långt ifrån enkel.

Händelserna 1945–1946 var en mikroskopisk svensk del av de allierades stormaktsspel inför det stundande kalla kriget, framförallt gällande relationen mellan alliansbröderna Sovjetunionen och Storbritannien. Ett spel som är mycket mer komplicerat, skrämmande och spännande än den förenklade bilden ger för handen!

Det svenska regeringsbeslutet

Det är historieförfalskning att påstå att det svenska beslutet att bifalla Sovjetunionens förslag fattades av socialdemokraterna. Det fattades 15–16 juni 1945 – synbarligen helt utan debatt – av Sveriges krigstida samlingsregering, bestående av samtliga svenska riksdagspartier (med undantag av kommunisterna). Föredragande statsråd var utrikesministern, yrkesdiplomaten Christian Günther, som under kriget samarbetat främst med högerpartiet. Svaret till Sovjetunionen löd:

”Svenska regeringen är beredd att låta de tyska eller under tysk kontroll stående militärpersoner, som från de angivna områdena flytt till Sverige vid tiden för den tyska kapitulationen, lämna Sverige och att Försvarsstaben fått i uppdrag att träda i förbindelse med Legationen rörande modaliteterna för avresan och överlämnandet till Sovjetunionens militära myndigheter. Därvid må framhållas, att bland dessa personer också befinna sig sådana, som anlänt till Sverige före undertecknandet av kapitulationsakten.” (min kursivering)

Gåtan i detta är att samlingsregeringen gick längre än vad Sovjetunionen föreslagit. Regeringen ville även utvisa nazityska soldater som inte omfattades av det sovjetiska förslaget.

Men inte nog med det.

Regeringen hade inte behövt utvisa soldaterna just till Sovjetunionen. Faktum är att Försvarsstaben istället föreslagit utlämning till ”en interallierad kontrollkommission förslagsvis stationerad i Danmark”, där de allierade sedan – efter eget skön – skulle hantera problemet. Men detta kloka förslag förkastades av samlingsregeringen. Juristen och diplomaten Rolf H. Lindholm har studerat Baltutlämningen och skriver:

”Det neutrala Sverige var inte bundet av kapitulationsakten och behövde i och för sig inte utlämna några soldater som flytt till Sverige. Om man ändå bestämde sig för ett utlämnande hade det varit naturligare att detta skett till en interallierad kommission.”

Det är fullt förståeligt att Sverige ville bli av med tusentals nazityska soldater. Men varför detta skulle ske just till Sovjetunionen är ett mysterium. Eller kanske inte? Mer om det senare.

Soldaterna

Att benämna den svenska utlämningen en utvisning av ”167 baltiska militärer” (som det står i Arena-intervjun) är en sanning med massor av modifikation. Den så kallade Baltutlämningen var en utvisning av cirka 2 700 nazityska soldater som internerats i Sverige. Dock – som samlingsregeringen visste i juni 1945 – inbegrep dessa en mindre ”baltisk kontingent”, som ordalydelsen löd, bestående av 167 man. Framför allt handlade det om 149 letter ur det ökända nazistiska Waffen-SS där de ingått i de lettländska 15:e och 19:e Waffen-Grenadier-Division der SS.

Den internationella historiedebatten om Lettlands SS-legionärer, deras grad av anslutning till den nazistiska ideologin och deltagande i krigsförbrytelser (inklusive Förintelsen av Europas judar) är en varböld som – än idag – inte nått något egentligt avgörande:

• Enligt lettiska nationalister var legionärerna patriotiska hjältar som slogs för sitt lands självständighet – och som dessutom hade tvångsvärvats in i SS av tyskarna.
• Enligt rysk propaganda var SS-letterna tvärtom ett nazistiskt mördarpack.

Forskningen hamnar någonstans i mitten och understryker de lettiska SS-männens tunga ansvar. Historiker ifrågasätter om de var tvångsvärvade samt påpekar att letterna gjorde sig skyldiga till både krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Samtidigt underkänner historievetenskapen de ryska överdrifterna.

Det kan tilläggas att Per Olov Enquists roman om baltutlämningen – den snart 60-åriga boken ”Legionärerna” (titeln refererar till de lettiska SS-legionärerna) – inte är den goda källa som Dagens Arena-intervjun förespeglar. Mycket har hänt inom forskningen sedan romanen utkom. Och källvärdet i att under 1968-eran utfråga 1940-talets då närmare 90-åriga aktörer bör tas med en rejäl grabbnäve salt.

Stormaktsspelet

Storbritannien har en motsvarighet till den svenska Baltutlämningen. Den diskuterar hanteringen av lettiska SS-soldater som vid krigsslutet internerades i brittiska krigsfångeläger (framför allt läger 2277 i belgiska Zedelgem). I denna historiska hantering återfinns en förbisedd – men extremt intressant – del av den svenska Baltutlämningen; det komplicerade allierade stormaktsspelet som Sveriges regering förmodligen inte fullständigt kände till.

Samtidigt som Sverige 1945–1946 hanterade en handfull lettiska SS-soldater internerade Storbritannien hela 15 000–16 000 letter ur framförallt 15:e Waffen-Grenadier-Division der SS. På ytan var de allierade vapenbröderna Storbritannien och Sovjetunionen överens om vad som skulle ske med ”sovjetmedborgare” som tillfångatagits i tysk uniform. Brittiska UD skrev redan 1944:

”It is purely a question for the Soviet authorities and does not concern His Majesty’s Government. In due course all those with whom the Soviet authorities desire to deal must be handed over to them.”

Denna brittisk-sovjetiska överenskommelse är troligen förklaringen till svenska regeringens agerande i juni 1945. Det spelade ju ingen roll om balter i svensk fångenskap skeppades till Sovjetunionen eller en interallierad kommission i Danmark. De skulle ju ändå överlämnas till ryssarna.

Däremot visste troligen inte svenskarna att britterna – i själva verket – internt bestämt sig för att undanta just balter från utlämningarna till Sovjetunionen. Britterna ville inte att Stalin skulle tolka sådana utvisningar som ett ”underförstått godkännande av territoriella annekteringar” 1939–1940. I detta fall den sovjetiska annekteringen av Estland, Lettland och Litauen.

Den brittiska debatten om de lettiska SS-männen är en spegelbild av den svenska diskussionen. Storbritannien slussade in letterna i det civila livet i Europa utan att dessa soldater behövde ta ansvar för sina krigsförbrytelser – trots att britterna var medvetna om brott ”utförda av letter i SS-uniform”, skriver historikern Bob Moore vid Sheffield-universitetet.

Utvisningarna

Den 31 juli 1945 avgick krigsårens svenska samlingsregering och efterträddes av en rent socialdemokratisk regering. Andra världskrigets politiska borgfred ersattes av en borgerlig hatkampanj mot socialdemokraterna. Budskapet var att regeringen planerade att omvandla Sverige till en totalitär socialistdiktatur och socialdemokraterna utmålades som Sovjetunionens trogna kreatur. Det är bakgrunden till att samlingsregeringens obemärkta ärende från juni 1945 genomgick en explosiv politisk utveckling vintern 1945–1946.

Den 22 november 1945 inledde de baltiska nazityska soldaterna en hungerstrejk för att slippa utvisning till Sovjetunionen. Detta följdes under vintern av självstympningar och även självmord. Den svenska opinionen reagerade med en flodvåg av solidaritet och vrede.

Problemet för de borgerliga partierna var att de hade stått bakom regeringsbeslutet när det fattades. Folkpartiledaren Bertil Ohlin påstod att han inte vetat att deportationerna även gällde balter, men lögnen avslöjades (till och med högerpartiet erkände ”att letter varit omnämnda” redan från början). Likväl drabbades den nya regeringen hårt av kritiken – och socialdemokraterna hade onekligen ett utrikespolitiskt problem:

Samlingsregeringen borde kanske ha fattat ett annat beslut i juni.

Men lagt kort ligger.

Särskilt som Sovjetunionen självklart svarade på den plötsliga svenska magknipen med hänvisning till ”föreliggande överenskommelser mellan sovjetregeringen och svenska regeringen”.

Då var det svårt för Sverige att ändra sig.

Det handlade alltså mindre om ett knäfall gentemot den stora ryska björnen än om ingångna internationella överenskommelser. Likväl gick den socialdemokratiska regeringen vilse i debatten. Utrikesminister Östen Undén gjorde uppseendeväckande uttalanden som var felaktiga, korkade och framför allt onödiga. Han sade i riksdagen att de baltiska staterna borde acceptera sin ställning som sovjetrepubliker och kallade Sovjetunionen för ”en rättsstat”. Frågan som dyker upp i Arenas intervju är den mäktige finansministern Ernst Wigforss (1881–1977) speciella ansvar såsom partiets starke man. När Undén diskuterade krisen med Wigforss sade denna, enligt utrikesministerns dagbok:

”Wigge ansåg det omöjligt att svänga betr. balterna. Utvecklade att Sovjet i en sdn hålln. skulle se bevis för att reg. inte kunde stå emot en opinion av denna art.”

Detta tolkas återkommande som att Wigforss sympatiserade med Sovjetunionen, särskilt eftersom borgerlighet utmålade honom som kommunist. I själva verket hade demokraten Wigforss – som var mycket skeptisk mot marxism överhuvudtaget – varit brinnande kritiker mot de ryska leninistiska diktaturfasonerna redan från allra första början 1917. Viktigt var dessutom Wigforss avsky mot nazismen. Under kriget hade han varit Sveriges i särklass viktigaste, stridbaraste och mest inflytelserika antinazist. En nazitysk seger hade säkerligen inneburit Wigforss avrättning. Då var det osannolikt att han omedelbart efter kriget skulle ligga sömnlös angående nazityska soldaters välfärd.

Under hela sitt politiska liv försvarade Ernst Wigforss lidelsefullt den svenska neutralitetspolitiken. När högern under andra världskriget (åtminstone från hösten 1940 och fram till det tyska nederlaget i Stalingrad 1943) ansåg att neutraliteten skulle överges till förmån för samarbete med Nazityskland var Wigforss proallierad. När Storbritannien och Sovjetunionen ingick alliansavtal 1941 fick även ryssarna åtnjuta de proallierades gunst. Därför anklagades sådana som Wigforss av den protyska borgerligheten för kommunistsympatier.

Men Wigforss tankegång om svensk neutralitetspolitik var aldrig omtanke om Sovjetunionen eller naivitet angående kommunism. Han skrev under kalla krigets 1954:

”Det var inte en önskan att på ett meningslöst sätt söka jämföra eller jämställa de båda sidorna. Det var ingen tro att västerns militära styrka var ett likgiltigt moment då Sovjet bestämde sin politik. Det var inte så självklart som det annars kunde ha förefallit, att varje land som anslöt sej till en västlig försvarsallians därmed gagnade freden bäst. Vårt land kunde lämna ett bättre bidrag om det som en neutralitetens ö i någon liten mån minskade spänningen genom att minska de omedelbara friktionsytorna.”

Andra världskrigets slut innebar att Sveriges öde separerades från Baltikums. Den allierade segern säkrade svenskarnas frihet, oberoende och självständighet samtidigt som balterna – mot sin vilja – definitivt uppslukades av det allierade Sovjetunionen. Det är inte konstigt att historieuppfattningen skiljer sig över Östersjöns djup.

Likaså är det ett faktum att Ernst Wigforss moraliska omdöme svek honom vintern 1945–1946. Även besegrade nazityska soldater förtjänar human behandling. Men det är lika sant att Wigforss inte var nämnvärt aktiv angående samlingsregeringens beslut i juni 1945. Och det var faktiskt då som beslutet om Baltutlämningen fattades – inte vintern 1945–1946.

Det förtjänar dessutom att påpekas att det anlände cirka 30 000 baltiska civila flyktingar till neutralitetspolitikens Sverige under andra världskriget.

Dessa fick stanna.

Sovjetiska försök att få flyktingarna utvisade avvisades.

Men det utgör förmodligen inte lika god föda när berättelsen om att neutralitetspolitikens fega svenskar ”var för naiva om Ryssland” ska förtäljas i vår Nato-samtid. Eller hur?