Sluta hantera ditt kärleksliv som ett bilköp 

Dejting Antalet som beskriver sig som ”väldigt lyckliga” i sina äktenskap har minskat stadigt sedan 70-talet. Enligt boken ”How to not die alone” är lösningen att se sin relation som ett val. Men tänk om det synsättet i själva verket är orsaken till nedgången? 

När jag en kväll förra året skulle träffa min kompis Jonatan gav han mig en present. Då det varken var jul eller min födelsedag blev jag förvånad. Och när jag öppnade paketet visade det sig innehålla boken ”How to not die alone – the surprising science that will help you find love” från 2021 av dejtingcoachen Logan Ury.

Det tog ett år innan jag läste boken – kanske för att den senaste bok Jonatan givit mig innan dess var Jordan B Petersons ”12 livsregler”. Men som 35-årig singel i alla hjärtans dag-tider tänkte jag till slut att jag skulle ge Ury en chans.

Maximerare eller avvaktare?

Efter att ha läst ut ”How to not die alone” är jag nu dock mer orolig än jag var innan jag läste den. Oron jag känner rör dock inte så mycket mitt kärleksliv som det mentala tillståndet hos allmänheten.

Boken börjar med en talande dedikation till Urys make: ”Till Scott, det bästa beslut jag någonsin fattat” och menar att det som främst hindrar läsaren från att hitta kärleken är att den antingen är en romantiker, maximerare eller avvaktare.

Man får därefter göra ett quiz där Ury använder det faktum att kärlek inte alltid är lätt som bevis för att kärlek vid första ögonkastet och den rätta inte finns och hon menar sig därmed ha visat att romantiker har fel.

Avvaktare kallar Ury sådana som inte känner sig redo att dejta och dem råder hon att börja dejta ändå.

Och maximerare är hennes ord för de som är kräsna och dem ger hon en matematisk lösning. De ska beräkna hur många år de tror att de kommer dejta och när 37 procent av den tiden gått ska de identifiera vem den bästa personen är som de dejtat hittills – och gifta sig med nästa person de träffar som de gillar minst lika mycket som den.

Urys syn kanske är problemet

När jag läste detta råd hörde jag genast av mig till Jonatan och en tjejkompis som också läst boken och skrev att boken ju behandlar ens kärleksliv som ett bilköp – och att 37-procentsrådet helt bortser från om någon till exempel bara varit i destruktiva relationer. Men det mest skrämmande var att ingen av dem verkade tycka att boken var så dålig.

Logan Ury skriver om att antalet som beskriver sig som ”väldigt lyckliga” i sina äktenskap minskat stadigt sedan 70-talet men menar att om fler såg sina partnerskap som beslut så skulle detta ändras. Men jag undrar om det inte snarare är Urys syn på kärlek som gör att färre är lyckliga i sina äktenskap i dag?

Liv Strömquist skriver i seriealbumet ”Den rödaste rosen slår ut” från 2019 att filosofer och sociologer menar att känslan att vara kär blivit allt ovanligare. Bland annat för att vi i vår narcissistiska samtid inte vill tro på att det finns personer som är oersättliga för vår lycka. Men också för att vi blivit rädda för att ge oss helhjärtat till någonting och ser kärlek som en kemisk reaktion som saknar högre mening.

Synen på kärlek som ett rationellt val tros även blockera oss från att verkligen falla för en annan människa. Slavoj Žižek, slovensk filosof och psykoanalytiker, uttrycker saken såhär:

”Herregud kärlek handlar inte om att man har tre kvinnor och så tänker man okej den här har fina ben och fint leende, den här fina ögon … jösses, en har fyra poäng och de andra bara ett poäng var!”

Så när jag läser Ury motivera sitt val av Scott som make med att hon ”beundrar hans disciplin, att han tränar varje dag och lagar veganska hälsosamma måltider” känner jag att jag hört nog.

Rationellt val inte lösningen?

Ja, det är sorgligt att antalet som beskriver sig som väldigt lyckliga i sina äktenskap sjunkit sedan 70-talet. Men tänk om synen på kärleken som ett rationellt val inte är lösningen på detta utan snarare orsaken till nedgången?

I ”Den rödaste rosen slår ut” antyder Liv Strömquist att vi blivit dåliga på kärlek för att det är så smärtsamt att ta in att kärlek är något ovanligt som vi inte styr över. Om vi kunde acceptera att det är så skulle vi dock också slippa känna oss dåliga för att vi inte blir kära i varenda kotte vi träffar på Tinder.

Personligen har jag bara varit verkligt kär två gånger i mitt liv men båda de gångerna har kärleken gjort att jag känt mig mer levande än någonsin.

Så jag bara funderar på om vi kanske borde fokusera lite mindre på rädslan att dö ensam  – och lite mer på risken att vi stänger av vår förmåga att beröras av magi för att vi är rädda för att den ska få oss att välja någon annan än den som har flest ”objektiva” partnerpoäng?

Virve Ivarsson