Slaget om Gogol

När historien ställs i centrum för att motivera såväl krigshandlingar som att etablera och förstärka nationalkänslor har kulturen och klassiska verks upphovspersoner blivit föremål för tolkningar och strider om vilken nation som äger störst rätt till dem. Författaren Nikolaj Gogol växte upp i nuvarande Ukraina men skrev på ryska och har infogats i raden av de mest klassiska ryska författare.

När Ryssland den 24 februari 2022 utökade kriget mot Ukraina motiverades agerandet med en tillrättalagd historia. I såväl en numera berömd artikel som i andra framträdanden har Rysslands president Vladimir Putin framfört att Ukraina inte är ett riktigt land. Han inställning och betydelsen av uttalanden om att ”Kiev är alla ryska städers moder” och att  ”vi kan trots allt inte klara oss utan varandra” är numera väl kända.

Ambitionen att teckna historiska narrativ som ger legitimitet åt politiska projekt vittnar om hur man avser att med tolkningar av historien ge sig rätt till såväl territorier som kulturarv. I huvudsak avser denna strävan att från rysk sida motivera en överhöghet och skapa ett imperium i likhet med såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Den ukrainska strävan är istället att befria sig från den samma och visa på en annan historia; det handlar om moderna statsrättsliga förhållanden, möjligheter att välja sina egen väg och ett oberoende av och ett skydd mot Ryssland.

Det var i Mirgorod som den första versionen av Taras Bulba publicerades 1935, och berättelsen anses ha etablerat kosackmyten i rysk litteratur

Det är i första hand stora historiska händelser med politiska, militära eller religiösa förtecken som tolkas och brukas, men även kulturen är en arena för att mobilisera nationella känslor. Ett tydligt exempel är slaget om Nikolaj Gogol, eller Mykola Hohol som han heter på ukrainska. Författaren, som föddes i nuvarande Ukraina men skrev på ryska och mestadels var verksam i S:t Petersburg och i Italien, har blivit föremål för konflikt inom ramen för såväl frågor som identitet som för hur historien ska tolkas och motivera ställningstaganden på politisk nivå i relationen mellan Ryssland och Ukraina.

Fokus för den här essän är hur Nikolaj Gogol i allmänhet och Taras Bulba i synnerhet på 2000-talet och i anslutning till 200-årsjubileet av författarens födelse har tolkats och brukats i politiskt syfte?

I april 2009 uppmärksammades att det då var 200 år sedan Nikolaj Gogol föddes. Det skedde såväl i Kiev som i Moskva, samt i Gogols födelsestad Sorotjintsij. Då var det också premiär för två filmer baserade på Gogols klassiska roman Taras Bulba. Den ena finansierades med stöd av den ryska staten och tolkade romanens hjältedåd som ett försvar mot ett hotande väst; den andra var producerad i Ukraina, hade en betydligt mindre budget och baserades på den första versionen av romanen, den som saknade de utpräglade rysknationalistiska drag som den andra versionen kännetecknades av. Det illustrerar hur slaget om historien är också slaget om litteraturen och på hur litteraturen från 1800-talet in i våra dagar tolkas, förhandlas och brukas i politiska syften.

Nikolaj Gogol föddes i en godsägarfamilj i Poltavaregionen i Ukraina. Hans far skrev lustiga teaterstycken på ukrainska och ärvde, enligt slavisten Per-Arne Bodin, lika mycket av faderns humor som av moderns oro och gudfruktighet. Enligt Bodin hade den romantiska ideologin med hjältedyrkan, höga ideal och känslosamhet under hela hans vuxna liv ett stort inflytande över Gogol. I den uppmärksammade novellsamlingen Mirgorod från 1935 beskriver Gogol, enligt Bodin, den ukrainska landsbygdens liv med ”fantastiska skrönor med folkliga motiv, historier fulla av upptåg, lustiga figurer och absurda situationer, med ett språk som för tanken till bondkomik.” Han skrev alla sina verk på ryska, förmodligen mest eftersom det ukrainska skriftspråket ännu inte var tillräckligt utvecklat och det ryska språket och den ryska litteraturen hade en högre prestige.

Det var i Mirgorod som den första versionen av Taras Bulba publicerades 1935, och berättelsen anses ha etablerat kosackmyten i rysk litteratur. 1842 publicerades sedan en mer omfattande version. Enligt Saera Yoon, professor i rysk litteraturhistoria, är förändringen av Taras Bulba i Mirgorord till versionen Taras Bulba 1842 en transformation från en ukrainsk saga till en rysk roman och skillnaden mellan de båda är signifikanta. I Mirgorodversionen har Ukraina inga kopplingar till det ryska imperiet och kosackerna har ytterst lite medvetenhet om den ryska staten. I 1842 års version intar kosackerna, enligt Yoon, istället en form av rysk identitet.

Diskussionen om Gogols ursprung, hans syn på ukrainsk nationalism och innebörden av hans texter kom särskilt att uppmärksammas i samband med 200-årsjubileet 2009. ”Om Gogol var ett träd skulle hans krona vara i Ryssland och hans rötter i Ukraina”, sa Volodymyr Javorivskij, författare och parlamentsledamot i Ukraina, till brittiska The Guardian. ”Att dela Gogol är som att försöka dela luft, evigheten eller himlen. Han var en stor rysk författare, men han var också en stor ukrainsk”.

Enligt en undersökning från samma år ansåg bara 23 procent av de tillfrågade ukrainarna att Gogol var enbart ukrainsk medan 30 procent ansåg honom vara enbart rysk. 40 procent betraktade honom som både en ukrainsk och rysk författare. När den tidigare premiärministern Arsenij Jatsenjuk fick samma fråga svarade han ”vår”, ett något svårtolkat svar. Vladimir Putin har berättat att han tycker om att läsa de klassiska ryska författarna, att han är väldigt förtjust i Tolstoj och Tjechov och att han ”väldigt mycket uppskattar att läsa Gogol”.

Gogol skrev själv 1844 att ”jag vet inte om min själ är ukrainsk eller rysk”.

Blivit mer accepterad

Enligt Uilleam Blacker, som forskar om Östeuropa och minnespolitik vid UCL i London, var Gogol länge ”inte fullt ut accepterad i ukrainsk kulturell kanon”. Han ansågs ha sålt ut sig till det ryska imperiet och i kontrast till nationalpoeten Taras Sjevtjenko inte varit dedikerad för det ukrainska språket och nationen. De båda författarna blev, enligt Blacker, därför inte fullt uppskattade för sin litteratur utan till stor del betraktades som och reducerades till symboler för olika sätt att förhålla sig till nationalismen. Uilleam Blacker menar dock att det är något som har förändrats; Gogol har kommit att uppskattas och accepteras ”som en figur som spänner över två kulturer, och som inte borde vara föremål för vad den ukrainske författaren Juri Andrukhovitj sardoniskt har kallat ’slaget om Gogol’”.

På Gogols födelsedag den 1 april 2009 uppmärksammade såväl Rysslands dåvarande premiärminister Vladimir Putin som Ukrainas president Viktor Jusjtjenko i officiella uttalanden författaren. Medan Putin hyllade honom som ”en suverän rysk författare” deltog Ukrainas president Viktor Jusjtjenko vid en ceremoni vid platsen för Gogols födelse och deklarerade honom som ukrainsk. ”Han tillhör utan tvekan Ukraina. Gogol skrev på ryska men han tänkte och kände på ukrainska”, sa Jusjtjenko . Vad Gogol tänkte och kände är annars något som allmänt har betraktats som svårtillgängligt, han lämnade ytterst lite material efter sig som kan utgöra bas för såna slutsatser.

Samtidigt med Gogol-jubileet var det 300 år sedan Peter den store besegrade Karl den tolftes här vid just Poltava. Planeringen av dessa jubileum genomfördes till en början gemensamt innan olika perspektiv på vad som skulle uppmärksammas gjorde sig gällande och utvecklades till en konflikt, den ukrainska regeringen meddelade året innan att man ämnade planera för ett eget firande.

Det berodde också på att vid tiden för jubileet var relationerna mellan Ryssland och Ukraina ansträngda. Den dåvarande ryska presidenten valde att illustrera den och motivera sitt agerande med litterära citat. ”Det finns inga band mer heliga än broderskapets band”, adresserade Dimitri Medvedev sin ukrainska motsvarighet Viktor Jusjtjenko i ett öppet brev i augusti 2009. Den ryske presidenten anklagade Ukrainas regering för att ha försämrat relationen till Ryssland, bland annat genom att använda hungerkatastrofen 1932-33 för en anti-rysk kampanj och hämtade sitt citat från Taras Bulba om kosackernas uppror mot den polska överhögheten på 1600-talet. ”När vi firar 200-årsdagen av Gogols födelse minns vi dessa ord än en gång. Dessa firanden är ännu en levande illustration av vårt folks andliga närhet”, sade Medvedev.

I moderna översättningar av Gogols böcker till ukrainska har ett flertal olika begrepp ändrats, enligt forskaren Julia Ilchuk i främst politiska syften, även om översättning i modern mening också handlar om att få läsaren att förstå sammanhanget mer än att vara lojal mot ursprungstexten. När en nyöversättningen gjordes 1998, med starkt symboliska och betydelsebärande passager utlämnade, protesterade dåvarande ryska premiärministern Viktor Tjernomyrdin. Översättaren Ivan Malkovitj menade att hans översättning fångade det som Gogol ville uttrycka men att denne tvingats att russifiera Taras Bulba i det ”repressiva ideologiska klimatet” på 1840-talet.

”Men vänta bara, det kommer en dag, sanna mina ord, det kommer en dag, då ni får lära er vad alla rättänkande ryssar har för en tro. Både fjärran folk och våra närmaste grannar har redan sina aningar om vad som förestår; ur den ryska jorden skall dess egen tsar står upp och då finns det inga krafter i världen som kommer att kunna underkuva honom”.

När kosackledaren, med samma namn som romanen, bränns på bål av polacker ropar han ut sin varning om vad som komma ska. I Malkovitjs översättning är den ”ryska jorden” ersatt med den ”kosackiska jorden”.

Påkostad film fick stor uppmärksamhet

Den del av firandet som tillskrevs störst uppmärksamhet var premiären av den ryska filmen Taras Bulba. I likhet med annan filmproduktion med tillrättalagd historisk vinkel i Ryssland på 2000-talet var filmen om kosackledaren en ekonomisk storsatsning som innebar stor spridning genom media och filmaffischer. Premiären av filmen beskrevs av journalisten Dimitri Travin ”mer som ett politiskt evenemang än som ett kulturellt”. New York Times rapporterade från premiären av filmen på den väldiga Oktoberbiografen i Moskva och skrev att publiken applåderade när karaktären Taras Bulba höll sitt tal om den ryska själen. En av de som var på premiären var den ultranationalistiska politikern Vladimir Zjirinovskij, han tyckte att filmen som historieberättelse var bättre ”än hundra böcker och hundra lektioner. Han underströk också att ”alla som ser filmen kommer att förstå att ryssar och ukrainare är ett folk och att fienden kommer från väst”.

Filmen regisserades av den Ukrainafödde Vladimir Bortko som uppmärksammats för sina tidigare adaptioner av ryska litterära klassiker, bland annat Dostojevskijs Idioten och Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Att såväl Bortko som filmens huvudrollsinnehavare, Bogdan Stupka, kom från Ukraina kan betraktas som ett försök att nå den ukrainska publiken med det ryskpatriotiska narrativet. Stupka var en av Ukrainas mest kända skådespelare och har dessutom varit kulturminister.

Trots sin härkomst har regissören varit tydlig med att han delar Putins syn på att ”det inte finns ett separat Ukraina”. Vladimir Bortko, som för övrigt under tio år varit rysk parlamentsledamot för Kommunistpartiet, har menat att ”Taras Bulba är en film även om vår tid” och Bortko ville att filmen skulle visa att ”ryska folket är ett”. Inför guvernörsvalet i St Petersburg 2019 var Bortko kandidat men drog sig ur i ett sent skede, förmodligen för att underlätta eller inte stå i vägen för kandidaten från Putins parti Enade Ryssland.

Filmens grundläggande narrativ och tydliga ambition att stimulera nationalistiska känslor blev omdiskuterat. Kritikern Aleksandr Rutkovskij skrev att filmens försök att koppla Gogol till dagens politik inte ”bara var profant utan upprörande”. Filmhistorikern Stephen M Norris skrev att ”Taras Bulba förmedlar den ryska nationalismen i Gogols version utan särskilt mycket av dess nyanser” och att det är ett ”försök att hävda Gogol som en rysk nationalhjälte, inte en ukrainsk-rysk författare”. Norris menar också att filmens ambition är att skurkarna både då och nu skulle ses som polacker och västorienterade ukrainare. En ukrainsk kritiker skrev att filmen ”misslyckades med att fånga de många lagren i originalet och framförallt den ukrainska sidan av Gogols själ”.

Kosackerna har under senare år fått en stor betydelse för det ukrainska minnet och nations- och historiemedvetandet och det kan nog inte ses som en slump att försök att prägla myten om kosackerna görs från såväl rysk som ukrainsk sida. ”Historien om kosackerna är grunden för den ukrainska nationella identiteten”, säger Pavlo Mykhed, doktor i filologi vid Taras Sjevtjenko-institutet. När protesterna på Majdan inträffade 2014 väcktes kosackernas förflutna till liv igen. ”Man samlades igen, precis som vid Zaporozhian, precis som Gogol beskrev det i Taras Bulba”, säger han.

Omfattande vetenskapliga studier

Temat kring Gogols nationella identitet har också renderat ett antal monografier. I Nikolai Gogol: Performing hybrid Identity har författaren Julia Litjuk, professor i slaviska studier vid Stanforduniversitetet, prövat Gogols hybriditet med en omfattande datoranalys och jämfört med en stor mängd annan litteratur. Hon skriver att ”Gogols arbete är litterärt placerat mellan de ryska och ukrainska traditionerna och jämlikt nära de ukrainska, ryska och polska författarna i databasen, vilken understryker tesen och argumentet om hans kulturella och språkliga hybriditet”. Gogol sa själv att ”båda naturerna är så generöst begåvade av gud och som om medvetet var och en av dem på sitt sätt inkluderar i sig det som den andre saknar”.

Litjuk skriver att studien av Gogols hybriditet kan bidra till en alternativ väg för att motstå rysk politisk och kulturell dominans. Hon för också resonemang om post-koloniala perspektiv på frågeställningen om Gogols identitet och uppmärksammar också hur översättningen speglar ”politiska intentioner”. Hennes studie är i allra högsta grad betydelsefull i att påpeka komplexiteten i att tolka ett författarskap utifrån moderna definitioner av nationalkänsla. Metoden att jämföra stora textmassor leder henne till slutsatsen att det finns drag av lika geografiska och kulturella traditioner i Gogols författarskap.

En annan uppmärksammad studie kom 2006 och är författad av Edyta Bojanowska, professor vid Yale. Den omfattande boken heter Nikolai Gogol: between Ukrainian and Russian Nationalism och visar bland annat att den rysscentriska mytbildningen av Gogol som också dominerat den västerländsk bilden inte är så tydlig, den pekar också på tydliga ukrainska drag.

Hur Bojanowskas bok skulle tolkas ledde också till viss akademisk debatt. I Journal of Ukrainian studies skriver Vitaly Chernetsky att ”Bojanowskas bok är en fantastisk prestation som radikalt borde ändra kursen om forskningen om Gogol i väst”. I The Slavic and East European Journal svarar hon på en akademisk recension att den ”inte möter standarden för en professionell forskningsrecension”. ”Att säga att jag ersätter den nationalistiska ryska myten av Gogol med en ukrainsk är en grov feltolkning av mina argument”. Hon kommenterar också att hon i en annan recension kritiserats för att inte vara tillräckligt pro-ukrainsk och att hon därför ”börjar känna att jag nog har fått till det korrekt”.

Myron Kuropas, forskare och verksam i Chicago samt krönikör i tidningen The Ukrainian Weekly – en engelskspråkig tidning för den ukrainska diasporan i Nordamerika – tolkade dock Bojanowska som att hon gav stöd åt Gogol som en utpräglad ukrainskt sinnad författare. ”Så vem var du, Mykola baby? Jag tror att du var en författare med ett sant ukrainskt hjärta, en obeveklig talang, tvungen att skriva på ryska i ett repressivt ryssocentriskt imperium, och världen erkände dig som en litterär jätte. Och, min kära fräcka vän, du gjorde allt medan du hånade ryssarna. Jag älskar dig mannen.”

Markus Alexandersson

Skribent och regionpolitiker (S) i Blekinge

Referenslista

Litteratur

Beumers, Birgit, Directory of World Cinema : Russia 2 [Elektronisk resurs], Intellect, Bristol, 2015

Bodin, Per-Arne, Rysk litteratur i tusen år, Norma, Skellefteå, 2020

Bojanowska, Edyta M., Nikolai Gogol: between Ukrainian and Russian nationalism, Harvard University Press, Cambridge, Mass., 2006

Iltjuk, Julia, Nikolai Gogol: Performing Hybrid Identity [Elektronisk resurs], University of Toronto Press, 2021

Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.), Historien är nu: en introduktion till historiedidaktiken, Studentlitteratur, Lund, 2004

Vetenskapliga artiklar

Bojanowska, Edyta; Walker, Matthew. The Slavic and East European Journal. 53, nr 1, 2009, s. 161-163.

Theimer Nepomnyashchy, Catharine, ”Re-Visioning the Past: Russian Literary Classics in Film” i World Literature Today, november/december 2011, Vol. 85, nr 6

Tjernetskij, Vitalij, Journal of Ukrainian studies 33-34, 2009

Yoon, Saera, ”Transformation of a Ukrainian cossack into a Russian warrior: Gogol´s 1842 ’Taras Bulba’”  i The Slavic and East European Journal Vol. 49, nr. 3, 2005, s. 430-444

Tidningsartiklar

Justjenko, Viktor, 23 augusti 2009, For the record: Yuschenkos letter to Medvedev, s. 3 och 26.

http://ukrweekly.com/archive/2009/The_Ukrainian_Weekly_2009-34.pdf

Borysov, Jurij, ”Ukraine remembers Myola Hohol” i The Ukrainian weekly 3 maj 2009, s. 2-3. http://www.ukrweekly.com/archive/2009/The_Ukrainian_Weekly_2009-18.pdf

Internet

Berry, Ellen, ”A wild cossack rides into a cultural battle” i New York Times 12 april 2009. https://www.nytimes.com/2009/04/13/world/europe/13cossacks.html

Blacker, Uilleam, Blurred lines: ”Russian literature and cultural diversity in Ukraine” i The Calvert Journal 17 mars 2014. https://www.calvertjournal.com/articles/show/2176/russian-culture-in-ukraine-literature

Lomzadze, Giorgi och Bezhanishvili, Nikoloz, Ukrainian mystery of Nikolai Gogol, Eurasiannet, 6 januari 2007, https://eurasianet.org/ukrainian-mystery-nikolai-gogol

Marson, James, ”Putin to the west: Hands of Ukraine” i Time Magazine 25 maj 2009 http://content.time.com/time/world/article/0,8599,1900838,00.html

Parfit, Tom, ”Russia and Ukraine renew rivalry over Nikolai Gogol” i The Guardian 31 mars 2009. https://www.theguardian.com/world/2009/mar/31/nikolai-gogol-russia-ukraine

Pertsev, Andrej, ”The Kremlin experiments going unnoticed ahead of Russian elections”, Carnegie Moscow Center https://carnegiemoscow.org/commentary/79776

Travin, Dimitri, “Russian cinema: propaganda or just good business?”, Center for security studies ETH Zurich https://css.ethz.ch/en/services/digital-library/articles/article.html/101989

Radio

Intervju på radiostationen NPR 15 november 2001

https://legacy.npr.org/news/specials/putin/nprinterview.html