Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Elisabeth Svantesson presenterar sin gemensamma budget i SVT 16 november 2021. november

politik Riksdagen har som bekant röstat fram en högerbudget. Det innebär att regeringen nu måste hantera en klimatskeptisk budget som diskriminerar pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna, skriver Hedi Bel Habib.   

Magdalena Andersson är nu Sveriges första kvinnliga statsminister. Detta är en seger för jämställdheten. Samtidigt tvingas Margareta Andersson att regera på en högerbudget som hon behöver genomskåda för att kunna motverka dess effekter på samhället och styra Sverige åt rätt håll. Högerbudgeten öppnar för klimatskepsis och är upplagd som ett skattemässigt och statsfinansiellt apartheidsystem som bland annat diskriminerar pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna.     

1. En populistisk trianguleringsbudget

Ursprungligen är triangulering en matematisk-teknisk term med betydelsen ’triangelmätning’, det vill säga en bestämning av punkters lägen genom mätningar i trianglar. Metoden används till exempel inom lantmäteri. I början av 2000-talet har ordet blivit allt vanligare i en helt annan betydelse, nämligen att erövra motståndarnas positioner och omvandla dem till sina. Triangulering som politisk taktik betyder att man närmar sig eller rentav övertar motståndarens ståndpunkt. Det är en metod för att att öka sitt väljarstöd genom att ta över motsidans starka sakfrågor.

M, Kd och SD:s budget andas triangulering. Partierna rider på grundläggande politiska frågor från vänster, mitten och höger och på ett opportunistiskt och populistiskt sätt försöker finna en tredje position mellan den egna och den som motståndaren företräder.

Med passivt stöd av Centerpartiet har Sveriges riksdag röstat fram en hybridbudget som kombinerar högerpopulism och politisk triangulering för att köpa billigt finansierade röster till höger, vänster  och mitten. Resultatet blev en statsbudget som öppnar för klimatskepsis och genomsyras av ett skattemässigt och statsfinansiellt apartheidtänkande som bland annat diskriminerar pensionärer, arbetslösa och sjukskrivna.     

2. Högerbudgeten är statsfinansiellt och skattemässigt apartheidsystem

I regeringens budget föreslås att skatteklyftan mellan sjuk- och aktivitetsersättning och arbetsinkomster försvinner. I dag betalar en person med sjuk- eller aktivitetsersättning i genomsnitt ca 10 000 kronor mer per år i inkomstskatt jämfört med en person med samma inkomstnivå som jobbar. Regeringen lägger fram ett förslag som sluter den klyftan. Ett första steg mot att ta bort skillnaden i beskattningen mellan lön och sjuk- och aktivitetsersättning togs 2018. Regeringens löfte om lika beskattning för löntagare och pensionärer kommer inte att genomföras under mandatperioden. Pensionärerna får vänta till efter nästa val.

I motsats till regeringens ambition skapar M, KD och SD:s budget en ny skatteklyfta mellan löntagare/pensionärer och de som har aktivitets- och sjukersättning. Sänkt skatt för de som jobbar – men inte för de som är pensionärer, sjukskrivna eller arbetslösa. Högerbudgeten innebär att personer med sjuk- eller aktivitetsersättning ska betala mer i skatt än andra med samma inkomst. Detta till skillnad från regeringens förslag om skattesänkning som omfattar pensionärer, sjukskrivna med sjukpenning och de som går på a-kassa. 

Regeringens generella skattesänkning för alla ersätts med ett nytt selektivt jobbskatteavdrag för ungefär 8 miljarder. Rent konkret innebär detta att det bara är de som har en lön från ett jobb som får ta del av skattesänkningen. 

3. M, KD och SD anklagar regeringen för att behandla alla lika

Det mest anmärkningsvärda i M, KD och SD:s budget är partiernas odemokratiska förhållningssätt där de öppet anklagar regeringen för att skattemässigt behandla alla lika. Det är nog första gången i Sveriges historia som oppositionspartier anklagar en sittande regering för att behandla alla medborgare lika. Regeringens skattesänkning ” är lika stor för den som lever på bidrag som för den som arbetar.” skriver M, KD och SD i sin motivering till förändringen. De buntar ihop föräldraförsäkring, a-kasseförsäkring, sjukförsäkring och pension och kallar dessa godtyckligt för bidrag.  

Samtidigt går M, KD och SD fram med separata satsningar i statsbudgeten som också omfattar pensionärer. Även om högerbudgeten sänker skatten en smula också för pensionärerna betraktas de som en tärande och bidragsberoende grupp i utanförskap som bör särbehandlas i skattepolitiken. Återigen behandlas pensionärer och löntagare olika på samma diskriminerande sätt som när jobbskatteavdraget infördes för första gången under Anders Borg som finansminister. 

Jobbskatteavdraget har en konstruktion som kan betraktas som social rasism på försäkringsmässiga grunder eftersom dess utformning jämställer på lösa grunder olika typer av försäkringar som exempelvis pension, sjukpenning, a-kassa och föräldrapenning med bidrag. Medborgarna beskattas olika beroende på vilken social position de har i samhället. Genom ett nytt jobbskatteavdrag inrättar M, KD och SD, med passivt stöd av Centerpartiet, ett statsbudgetsystem med ett permanent statsfinansiellt och skattemässigt apartheidsystem baserat på olika regelverk. 

Budgetmässigt och inkomstmässigt för medborgarna i allmänhet och pensionärerna i synnerhet är jobbskatteavdragen den tyngsta kvarlevan från alliansregeringen 2006–2014. Sedan 2006 har pensionärerna tappat nära en femtedel i köpkraft i förhållande till de yrkesaktiva enligt beräkningar av Skattebetalarnas förening. I löpande priser har pensionärens inkomst efter skatt mellan 2006 och 2017 ökat med nära 23 procent medan löntagarens nettoinkomst ökat med 52 procent. 

4. Budgetmässig kategorisering som bäddar för etnisk diskriminering

M, KD och SD-budgeten sätter likhetstecken mellan bidrag, pensioner, a-kassa och sjukförsäkring. Högerbudgeten inför därmed en permanent statsfinansiellt diskriminerande kategorisering i inkomstbeskattning och i själva processen för statsbudgeten. 

Denna typ av diskriminerande kategorisering baseras på olika regelverk och öppnar för andra former av kategoriserande diskriminering. Att i statsbudgeten skattemässigt och statsfinansiellt särbehandla löntagare, pensionärer och sjukskrivna påminner om ståndssamhället som delade in befolkningen i fyra grupper: adel, präster, borgare och bönder. Det var en politisk indelning med rötterna i medeltiden som under 1600- och 1700-talen också hade sin motsvarighet i riksdagens fyra stånd. 

Ståndsriksdagen avskaffades med representationsreformen 1866, men den budgetkategorisering som M, SD och SD använder för att dela in beskattningsformer för olika inkomstgrupper tycks påminna om ståndsriksdagen i en modernare form. Bland de inkomster som inte ger rätt till skattesänkning i form av jobbskatteavdrag kan nämnas sjukpenning från Försäkringskassan, föräldrapenning, ersättning från arbetslöshetskassa, sjuk- och aktivitetsersättning och pension.

Denna kategorisering på skattemässiga grunder kan också lätt bana vägen för etniskt baserad inkomstbeskattning. SD:s partiledare Jimmie Åkesson har flaggat för att personer som bor i Sverige men inte är svenska medborgare ska nekas barnbidrag, garantipension och en rad andra ersättningar, enligt ett nytt förslag från Sverigedemokraterna. Det kommer att ha högsta prioritet för SD i regeringsförhandlingar inför valet. ” Jag ser det som avgörande för integrationen””, säger Jimmie Åkesson till DN.

5. En statsbudget som öppnar för klimatskepsis

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kallar sin budget för den största miljö- och klimatbudgeten genom tiderna. Världsnaturfonden, WWF, kallar den i stället för ett dråpslag för miljö- och klimatarbetet. Det är framför allt sänkningen av skatten på bensin och diesel som WWF vänder sig emot. Organisationen pekar på att den beräknas leda till ökade utsläpp om cirka 150 000 ton koldioxid per år. 

Moderaternas och Kristdemokraternas triangulering av SD:s klimatskepticism är tydlig. SD är det enda av de åtta riksdagspartierna som inte ställer sig bakom klimatöverenskommelsen med Klimatlagen och de svenska klimatmålen (bl a annat netto-nollutsläpp senast 2045). Sveriges klimatmål är meningslöst hävdar Jimmie Åkesson. För Expressen berättar Åkesson varför han är skeptisk till både FN:s klimatrapporter och den rådande debatten: ”Klimatdebatten handlar om att vi ska få panik, må dåligt och gå runt med ångest. Det är inte bra förutsättningar för att få till en effektiv politik”.

Ulf Kristersson vill ta makten med hjälp av SD, men i en eventuell roll som statsminister ser moderatledaren framför sig att klimatkrisen löses med ”helt andra partier”. Jimmie Åkesson har nämligen fel när han pratar klimatpolitik, enligt Kristersson.

Trots Kristenssons reserverade hållning till SD:s klimatpolitik har partiet lyckats smyga in en klimatskeptisk hållning i statsbudgeten genom förslaget till sänkt bensinskatt. Skatten sänks med 50 öre per liter från 1 maj 2022. Det är oklart hur det harmoniserar med partiernas skrivning att ” Förorenaren ska betala för sin miljöpåverkan samtidigt som förnybar och miljövänlig teknik kan växa fram”. 


SD ser budgetförslaget om sänkt bensinskatt som största segern:
”Det är helheten vi är nöjda med, men ska jag singla ut någon fråga som sticker ut särskilt så är det bensinskatten”, säger SDs ekonomiske talesperson Oscar Sjöstedt till Dagens industri. 

6. Sverige behöver återdemokratisera skattesystemet och budgetprocessen

Med passivt stöd av Centerpartiet har Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna röstat fram en statsbudget som inrättar ett apartheidsystem på finansiella och skattemässiga grunder. De skattemässiga grunderna till ett sådant system har lagts fram år 2007 med införandet av jobbskatteavdraget som var ett embryo till en institutionaliserad form av skattemässig diskriminering av pensionärerna i synnerhet.

I en demokrati som Sverige är skattesystemets grundläggande uppgift  att finansiera offentliga utgifter. Utöver detta grundläggande fiskala syfte brukar skattesystemet tilldelas tre för varandra kompletterande huvuduppgifter: att skapa samhällsekonomisk balans, att fördela inkomsterna rättvist och att fördela resurserna effektivt.

Dagens skattesystem saknar en jämlikhetsprofil och bidrar till att öka och cementera klyftorna i samhället. Sedan 2007 har ett antal jobbskatteavdrag införts. Jobbskatteavdragen har samtidigt bidragit till att pensionärers, sjuka och arbetslösas inkomster beskattas hårdare än inkomster för personer i förvärvsarbete. Detta i statsbudgeten skattemässigt och statsfinansiellt designade apartheidsystem är inte bara odemokratiskt utan också samhällsekonomiskt ineffektivt. 

Skattesystemet har sedan den senaste stora skattereformen och borgarnas särbeskattning av olika grupper blivit något av ett lapptäcke av olika skattesatser. Många särregler och undantag gör skattesystemet svåröverskådligt. Det kan också ge upphov till avgränsningsproblem och öka kostnaden för skatteadministration. 

Skattesystemet är dessutom fullt av förvaltnings- och samhällsekonomiskt ineffektiva avdragsmöjligheter och undantag som ofta gynnar skatteplanering bland resursstarka grupper.  För att upprätthålla skattesystemets legitimitet är det av central betydelse att Sverige får ett transparent  skattesystem med en tydlig profil när det gäller jämlikhet och resurseffektivitet.

Jobbskatteavdraget är en odemokratisk och omotiverad avvikelse från principen om enhetlig beskattning och bäddar för skattemässig diskriminering av olika inkomstgrupper i statsbudgetprocessen. Det är därför dags för Sverige att återdemokratisera budgetprocessen och skattesystemet genom att fasa ut jobbskatteavdraget  och ersätta den apartheidliknande särbeskattningen av olika typer av  inkomstgrupper med en enhetlig beskattningsmodell för alla inkomsttagare.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook