Mats Wingborg

Jämlikhet Målet om rättvisa är ofta vagt och det finns goda skäl att hålla fast vid just jämlikhet som politisk princip, även om försvaret av den ofta har varit lite dammigt.

I AiP (8/24) argumenterar Johan Sjölander för att ”jämlikheten behöver skitas ner”. Hans slutsats är ungefär att ökad jämlikhet är önskvärt, men att argumentationen för jämlikhet ofta är alltför präktig och att det ofta är bättre att betona kravet på rättvisa.

Syftet här är att gräva vidare och dissekera de politiska målen om jämlikhet respektive rättvisa. Slutsatsen blir till sist aningen annorlunda än Sjölanders, men på en punkt är vi helt överens.

Diskussionen gäller två olika frågeställningar:

(1) Är ökad jämlikhet/rättvisa önskvärt?

(2) Hur mobiliseras människor och hur skapa engagemang? Sker det bäst genom att framhålla jämlikhet? Eller rättvisa?

Det första frågekomplexet är normativt, det andra taktiskt. Låt oss börja med den normativa frågan (och här avgränsar jag resonemanget till frågan om jämlik/rättvis fördelning av materiella tillgångar.)

Det finns två kategorier av argument för att ökad jämlikhet är önskvärt.

Den första går ut på att samhällen där fördelningen är mer jämlik fungerar bättre än samhällen med en mer ojämlik fördelning. Underargumenten är av flera slag. En rad forskare, däribland Pickett & Wilkinson, som även Sjölander hänvisar till, visar på en korrelation mellan ökad jämlikhet och bättre hälsa, högre medellivslängd och större tillit mellan människor. Den brittiska filosofen Martin O’Neill har lyft fram fler argument av samma sort. Han menar att tillstånd av ojämlikhet ger upphov till stigmatiserande statusskillnader, oacceptabla former av makt och dominans, försvagad självrespekt hos de sämst ställda, bidrar till underdånighet och överdriven vördnad samt underminerar sunda, vänskapliga relationer.

Kan motivera ojämlikhet

Den andra kategorin av argument handlar inte om att jämlika tillstånd är önskvärda, utan om att ojämlika tillstånd ofta har föregåtts av en orättvis process. Här finns ett samband mellan jämlikhet och rättvisa. Idealet om en rättvis fördelning kan utgöra ett argument för ökad jämlikhet, men som vi snart ska se kan kravet på rättvisa också användas på ett annat sätt, nämligen för att motivera när ojämlikheter är acceptabla.

Då till frågan om rättvisans normativa värde. I många olika typer av situationer kräver människor en rättvis fördelning. Väldigt ofta bör kravet uppfattas som partikulärt, det vill säga det kan reduceras till vad som uttrycks i den specifika situationen utan att innebära något mer. De som hävdar att ”det är orättvist att direktörer får större löneökningar än arbetare” kan mena att det orättvisa just består i att direktörerna får större löneökningar än arbetare och inget annat.

En annan möjlighet är att det konkreta kravet förenas med en uppfattning om att orättvisan inte bara är partikulär utan strider mot en generell rättviseprincip, men utan att en sådan princip preciseras. En tredje möjligheten är att kravet på rättvisa binds samman med en teori om vad en rättvis fördelning innebär. Flera sådana teorier har utformats.

Mest känd är den som formulerades av filosofen och socialliberalen John Rawls i början av 1970-talet där en central tanke är att ökad rättvisa alltid måste gynna dem som har det sämst. Även marxismen kan uppfattas som en teori om rättvisa, där arbetare som blir exploaterade och tvingas utföra merarbete blir orättvist behandlade.

Den som försöker omsätta Rawls principer eller marxism i praktisk politik kommer förmodligen att föreslå reformer som minskar ojämlikheten. Samtidigt kan både Rawls och marxismens idéer användas på ett annat sätt, nämligen för att förklara på vilka grunder vi bör acceptera avsteg från målet om en jämlik fördelning (Rawls: ojämlikheter är acceptabla förutsatt att de sämst ställda har det bättre jämfört med alla andra möjliga alternativ. Marx: ojämlikheter är acceptabla om de kvarstår efter att all exploatering har upphört).

En rimlig slutsats är denna: Idealet om jämlikhet bör vara instrumentellt, ungefär som en tumregel. Reformer som bidrar till ökad jämlikhet leder för det mesta till goda konsekvenser, men – och det är centralt – det finns också situationer där ojämlikheter bör accepteras.

Målet om rättvisa är vagt

Jag förespråkar en radikal politik för ökad jämlikhet, men anser samtidigt att en hederlig argumentation också måste innefatta resonemang som förklarar när vi bör acceptera ojämlikheter och på vilken grund. Det finns många dåligt underbyggda argument till försvar för ojämlikheter, men det finns också sådana som är värda att ta på allvar. Hit hör ett antal argument som är mer handfasta än Rawls och Marx resonemang. Ett är att ojämlikheter understundom kan skapa incitament som har positiva effekter, det kan handla om att rekrytera människor till riskfyllda och obekväma arbeten (men ofta är förstås talet om incitament dåligt underbyggt och löneskillnader leder ofta till negativa konsekvenser, som att sammanhållningen på arbetsplatsen undermineras, en vanlig felsyn är dessutom att materiella belöningar är det enda som styr människors motivation i arbetet). Ett annat argument som är värt att ta på allvar är att en del av makten i samhället bör utövas underifrån och att en sådan decentralisering innebär att vi bör acceptera ett visst mått av ojämlikheter (men många saker bör förstås vara centraliserade, som de flesta skatter, socialförsäkringar och kollektivavtal).

Den normativa slutsatsen blir alltså denna: En mer jämlik fördelning har ett starkt instrumentellt värde, även om det finns skäl att acceptera vissa ojämlikheter. Målet om rättvisa är ofta vagt och när det preciseras och omvandlas till en generell princip blir kravet ofta invecklat. Det finns många sådana teorier om rättvisa, den som försöker använda dem som grundval för praktisk politik kommer för det mesta, men kanske inte alltid, att föreslå reformer som ligger i linje med strävandena mot mer jämlikhet.

Då över till den andra frågan. Hur använda kraven på jämlikhet och rättvisa för att mobilisera människor? Sjölander hävdar att kravet på rättvisa är enklare att klä i kött och blod och skapar ett större engagemang. Jag medger gärna att jag inte har så mycket på fötterna i den frågan, men kan ändå se några problem med Sjölanders position. Ett första uppstår så snart som rättviseprincipen preciseras, då visar det sig att rättvisan handlar om många olika idéer som alla är ganska snåriga. Möjligen är kravet på rättvisa starkt engagerande i partikulära situationer, men i mindre grad som generell princip eftersom det ofta är oklart vad som menas.

Det finns vidare en retorisk fördel med jämlikhet kontra rättvisa. När det gäller materiell fördelning finns fakta om jämlikhet som inte går att komma runt. Som att ojämlikheten har ökat i Sverige sedan 1980. Eller att perioden efter andra världskriget fram till 1980 innebar en kraftigt minskad ojämlikhet. Ännu mer statistik av liknande slag, men som inte bara gäller Sverige, har sammanställts av den franska ekonomen Thomas Piketty.

Vad skapar mest engagemang?

När det gäller rättvisa finns inte ens några försök till motsvarande mätningar. De preciserade teorierna om rättvisa är alltför komplexa för att omvandlas till rättvisemått. Vad som sker med jämlikheten är hårda fakta som inte kan viftas undan, utvecklingen av vad som sker med rättvisan är däremot vag (därför finns inte heller någon som hävdar att rättvisan i största allmänhet har ökat eller minskat).

Summering: Det finns starka normativa skäl att försvara kravet på ökad jämlikhet. Huruvida kravet på jämlikhet eller kravet på rättvisa skapar mest engagemang är oklart och beror förmodligen på den konkreta situationen. Lämpligen bör båda kraven även i fortsättningen ha centrala roller inom arbetarrörelsen, men en poäng med jämlikheten är att den till skillnad från rättvisan är mätbar.

Till sist: Jag skrev i inledningen att mina slutsatser antagligen är något annorlunda än Sjölanders. När det kommer till kritan är nog det oklart och den som vill bena vidare i detta bör återigen skilja på den normativa och den taktiska frågan. På en punkt har han också rätt. Försvaret av jämlikhet har ibland varit alltför präktigt och dammigt. Jag ska villigt erkänna att denna text ger ytterligare belägg för den tesen, men mitt syfte har inte varit att väcka flammande känslor, utan snarare att reflektera över argumenten.

Mats Wingborg