Foto: Uwe Baumann / Pixabay

ESSÄ Marknadsintressen överordnas systematiskt rätten till bostad i Sverige idag. En allvarlig konsekvens av detta är att diskriminering osynliggörs och förbises i förhållande till olika gruppers möjligheter att verka på bostadsmarknaden på lika villkor. Individer som utsätts för diskriminering har därtill mycket små möjligheter att få stöd och upprättelse vid diskriminering. Det förstärker en redan ojämlik bostadsmarknad, skriver fyra essä-författare från Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering och Malmö mot Diskriminering.

Bostadsmarknaden och diskriminering

Diskriminering innebär att en person blir negativt särbehandlad och att det finns en koppling till en eller flera av diskrimineringsgrunderna i diskrimineringslagen. Diskrimineringsgrunderna avser att skydda ett urval av grupper som anses vara särskilt utsatta för förtryck i samhället: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, sexuell läggning, ålder samt religion. Att inte utsättas för diskriminering utgör en mänsklig rättighet, och omvänt utgör diskriminering en kränkning av en persons mänskliga rättigheter.

Vi möts av berättelser där människor vittnar om de svåra konsekvenserna av diskriminering i anslutning till hemmet, både ekonomiskt och emotionellt. Det kan ta sig uttryck på en mängd olika sätt, allt ifrån att inte få en bostad, att utsättas för rasistiska trakasserier på innergården, till att tvingas betala högre hyra än den föregående hyresgästen med hänvisning till att personer med en funktionsnedsättning sliter mer på lägenheten. I över hälften av ärendena vi har fått in [1] har barn blivit direkt eller indirekt påverkade av de diskriminerande händelserna. Barn berättar exempelvis att de inte vågar vistas i utemiljön på egen hand av rädsla för att utsättas för trakasserier, eller om de genomgripande konsekvenserna som en felaktig uppsägning av en lägenhet får för hela familjen. Individärendena som vi får in säger inte allt om bostadsdiskrimineringen i Sverige idag, men de ger en bild av ett allvarligt problem på bostadsmarknaden.

De rättighetskränkningar i form av diskriminering som barn och vuxna utsätts för på bostadsmarknaden uppmärksammas i stort sett inte alls, vare sig bland ansvarsbärande aktörer såsom hyresvärdar och fastighetsägare, eller bland politiker och beslutsfattande tjänstepersoner på kommunal och statlig nivå. Perspektivet saknas också helt i den bostadspolitiska debatten.

Bristen på lediga hyresrätter med låg hyra påtalas ofta som det största hindret för inträde på bostadsmarknaden. Priserna för hyresrätter har ökat med nästan 60 procent sedan år 2009, och motsvarande siffra för bostadsrätter är 84 procent (läs mer här och här). Det motsvarar en av de största prisökningarna på bostäder inom hela OECD. Detta ska ses i ljuset av de ökande inkomstklyftorna i Sverige, som medför att allt fler ekonomiskt utsatta hushåll är hänvisade till hyresrätter eftersom de inte har de ekonomiska förutsättningarna att beviljas banklån. Situationen försvåras ytterligare av att många hyresvärdar, såväl privata som kommunala, uppställer höga och godtyckliga inkomstkrav på de blivande hyresgästerna.

Ett hushålls ekonomiska situation kommer till mycket stor del att avgöra hur stort handlingsutrymme en person eller en familj har att välja upplåtelseform och område att bo i. Ekonomisk ställning och diskriminering samverkar dock och leder till att effekterna av ekonomisk ojämlikhet förstärks för vissa grupper och ytterligare begränsar handlingsutrymmet. Detta är en problematik som i mycket stor utsträckning förbises, trots att vi har en lagstiftning som förbjuder diskriminering.

Alla människor har inte lika förutsättningar att tillträda och delta på den svenska bostadsmarknaden och det kan inte uteslutande förklaras med hushållens ekonomiska förutsättningar. Mörkertalen rörande antalet personer som utsätts för diskriminering på området är omfattande. Kunskap saknas dock om de bakomliggande orsakerna och om formerna för bostadsdiskriminering. Enskilda rättighetsbärare har ofta inte kunskap om att de omfattas av en skyddande lagstiftning, och inte heller om hur de kan tillvarata sina rättigheter ifall de utsätts.

Diskrimineringslagen och diskriminering

Diskrimineringslagen är en rättighetslagstiftning och en markering mot att särbehandling av vissa grupper inte är acceptabel i ett demokratiskt samhälle. Lagen förbjuder diskriminering inom ramen för flertalet samhällsområden, varav bostäder är ett. Det innebär att en hyresvärd inte får behandla en bostadssökande eller en boende sämre än en annan person skulle behandlas i en jämförbar situation, om det finns en koppling till någon av lagens diskrimineringsgrunder. Lagen omfattar inte privatpersoner, vilket medför att diskriminerande annonser och urval som sker via exempelvis Blocket faller utanför lagstiftningen. Vi har kommit i kontakt med enskilda som utsatts för rasistiska och hatiska kommentarer av privatpersoner som hyr ut sina lägenheter, och det finns i dessa fall ingen möjlighet att agera rättsligt.

Det är den som tillhandahåller bostäder, vanligen hyresvärden, som kan hållas ansvarig för diskriminering. Hyresvärden är också ansvarig för sina anställdas diskriminerande agerande. Ytterst kan hyresvärden dömas i domstol att betala diskrimineringsersättning till den drabbade personen, vilken är en form av skadestånd. I teorin har vi en förhållandevis progressiv lagstiftning i Sverige, som ger enskilda ett skydd mot diskriminering från det att en söker bostad genom hela boendetiden och vid uppsägning. I praktiken fungerar dock detta skydd dåligt, bland annat eftersom kunskap om lagstiftningen saknas, och eftersom få ärenden prövas i domstol.

Var och en har i teorin samma mänskliga rättigheter. Den som utsätts för bostadsdiskriminering och därmed får sina grundläggande rättigheter kränkta, ska få stöd och upprättelse. Inom juridiken används begreppet Access to justice som innebär att var och en ska ges tillgång till rättsväsendet för att få sin röst hörd, få sina rättigheter tillvaratagna, och en möjlighet att hålla hyresvärdar ansvariga för lagöverträdelser. Idag har inte alla människor i Sverige möjlighet att utkräva sina rättigheter på ett likvärdigt sätt. Domstolsprövning vid diskriminering är oerhört viktig, både för den enskildes upprättelse och för att klarlägga hur lagstiftningen som i många avseenden är oprövad ska tolkas av domstolen. Det är dock få enskilda som får tillgång till domstolsprövning.

I dagsläget finns det i huvudsak två aktörer som kan driva diskrimineringsärenden för den enskildes räkning: Diskrimineringsombudsmannen (DO) och antidiskrimineringsbyråerna, som är ideella föreningar. Runt om i Sverige finns 17 antidiskrimineringsbyråer som arbetar för att stödja enskilda juridiskt vid utsatthet för diskriminering. DO är den nationella tillsynsmyndigheten som ska säkerställa att diskrimineringslagen efterlevs, och arbetar främst förebyggande mot diskriminering genom att bedriva tillsyn. Tillsynen utmynnar oftast i tillsynsbeslut som inte är juridiskt bindande för den berörda hyresvärden.

DO driver enbart principiellt viktiga fall i domstol, där domen kan förväntas få betydelse för hur lagen ska tolkas i en situation som berör många personer. Mellan åren 2013-2018 tog DO emot 389 anmälningar från enskilda som uppgav att de utsatts för bostadsdiskriminering. Av dessa ärenden genomförde DO tillsyn i 17 fall, och bedömde att lagen överträtts i tre av dessa fall. Inget fall gick vidare till domstol.

Ett par av Sveriges antidiskrimineringsbyråer har ekonomiska resurser att driva ett mindre antal diskrimineringsärenden i domstol varje år.I praktiken innebär det att i de fall möjligheten saknas för en antidiskrimineringsbyrå att driva processen kan den enskilde inte få hjälp att få sin sak prövad och ges därmed inte möjlighet till den upprättelse som hen har rätt till. Det är mycket kostsamt att driva en domstolsprocess på egen hand. Väldigt få ärenden rörande bostadsdiskriminering har därför prövats i domstol.

Rätten att inte bli diskriminerad är en absolut och okränkbar mänsklig rättighet, stadgad i flera internationella konventioner och i vår grundlag. Det är dock en mycket lång väg till rättslig prövning och upprättelse.

Den ojämlika bostadsmarknaden och intersektionalitet

Juridisk rådgivning och stöd till enskilda personer som ges på Sveriges antidiskrimineringsbyråer utgår ifrån ett individuellt perspektiv, och att den enskilde som utsatts för diskriminering ska få upprättelse. Samtidigt är diskriminering ett omfattande samhällsproblem, och en del av den ojämlikhet som råder på den svenska bostadsmarknaden. Därför finns risker med att enskilda ärenden behandlas som individuella undantag.

Bostadsmarknaden är en komplex struktur. För att förstå denna struktur måste hänsyn tas till bostädernas egenskaper, exempelvis läge, blandningen av upplåtelseformer i bostadsområden, och inte minst till hushållens egna preferenser och valmöjligheter utifrån socioekonomisk ställning. Därtill finns det intressekonflikter och maktobalanser mellan olika aktörer på bostadsmarknanden, vilket ytterligare försvårar att utifrån de sju diskrimineringsgrunderna synliggöra när, hur och varför människor utestängs eller drabbas av ojämlika villkor.

Det finns oseriösa aktörer som köper fastigheter i socioekonomiskt utsatta områden, och därefter underlåter att underhålla och renovera dem. Andelen personer födda utanför Europa är statistiskt sett hög i de aktuella områdena. Vi har mött personer som bor fastigheter, där fastighetsägaren har uttalat att de inte renoverar eller underhåller där det “bara bor invandrare”.

Denna så kallade slumförvaltning är svår att angripa utifrån diskrimineringslagen eftersom lagen bygger på att skydda enskilda individer som missgynnats, och det krävs att en enskild individ är villig att föra talan. Diskriminering är många gånger svår att bevisa, och det krävs att den enskilde kan visa att hen blivit sämre behandlad än en annan person i en jämförbar situation hade blivit, och att det finns ett orsakssamband med minst en diskrimineringsgrund.Enbart upplevelsen av diskriminering räcker många gånger inte. För att antidiskrimineringsarbetet ska bli effektivt måste det därför bedrivas även på samhällsnivå.

Mot bakgrund av att inkomstklyftorna i Sverige ökar och att tillgången till billiga hyresrätter minskar finns det ett stort behov av att på ett strukturellt plan undersöka på vilka sätt socioekonomisk ställning samverkar med diskrimineringsgrunderna. Exempelvis består LO-hushållen av ett ökande antal invånare med utomeuropeisk bakgrund (läs mer här, här och här), och barn till ensamstående kvinnor med utländsk bakgrund är särskilt hårt drabbade av barnfattigdom. I takt med att fler hushåll stängs ute från den ordinarie bostadsmarknaden, vänder sig fler individer och familjer till socialtjänsten för att få hjälp.

De ekonomiska villkoren hänger ihop med förutsättningarna att ta sig in på bostads- och arbetsmarknaden men också med graden av förankring i de offentliga trygghetssystemen vid exempelvis föräldraledighet, sjukdom och arbetslöshet. Därtill finns föreställningar i form av tankar, ord och nedvärderande handlingar som innebär att människor som inte anses tillhöra normen är mindre värda, eller kompetenta. Dessa sociala kategoriseringar medför att exkludering av personer som är normbrytande legitimeras. Vissa invånare anses exempelvis inte vara önskvärda hyresgäster av hyresvärdar, eller kvalificerade låntagare av banker, medan andra anses som givna hyresgäster och låntagare. I det senare fallet samverkar normer och privilegier på ett sätt som gynnar majoritetsgruppen.

Att inte utsättas för diskriminering innebär således förmåner. Exempelvis är den invandrade delen av befolkningen underrepresenterad i många sammanhang där viktiga beslut diskuteras och fattas. Detta är något som kan utgöra hinder för människor att uppnå lika rättigheter och möjligheter. Diskriminering förutsätter maktobalans men upprätthåller också maktobalans. Om vi inte synliggör att vissa människor och aktörer har makt och privilegier, och faktiskt gynnas av ojämlikheten, så framstår de utsatta människornas situationer som personliga tragedier som de själva bär ansvaret. Ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv utgör de emellertid inte individuella undantag. Snarare skapas problemen av strukturer, som måste bekämpas med hjälp av strukturella lösningar.

För att förstå hur privilegier, makt och diskriminering är kopplade till varandra är intersektionella [2] perspektiv användbara. Intersektionalitet är ett teoretiskt synsätt med vilket det går att undersöka hur de sju diskrimineringsgrunderna är kopplade till olika former av förtryck, och hur dessa begränsar människors förutsättningar till delaktighet, inflytande och likvärdigt samhällsdeltagande. Socioekonomisk ställning och förtryck utifrån diskrimineringsgrunderna kan dessutom förstärka varandra, i synnerhet då en och samma individ drabbas av olika förtryck.

Teoretisk kunskap om mekanismerna som orsakar, upprätthåller och legitimerar diskriminering måste få högre status och utvecklas även inom forskning om bostad, och det behövs empirisk forskning för att komplettera teorin. Inte minst därför att befintlig kunskap om strukturell diskriminering varken erkänns eller tillämpas.

Vi välkomnar därför att Vetenskapsrådet (länk ) efterfrågar kunskap om hur bostadssegregation och diskriminering hänger samman, det vill säga huruvida bostadssegregation är uttryck för strukturell diskriminering. Intersektionella perspektiv kan vara användbara för att synliggöra, och i bästa fall motverka maktobalansen mellan olika grupper och deras inte sällan motstridiga intressen på bostadsmarknaden.

Bostad som en central del av välfärden

Bostaden är en avgörande förutsättning för fullvärdiga levnadsvillkor och utgör sedan lång tid tillbaka en central del av den svenska välfärden. Svensk bostadspolitik har sedan efterkrigstiden strävat efter målsättningen om att alla hushåll, oavsett förutsättningar, ska ha möjlighet att hitta en god bostad. Den generella bostadspolitiken har kompenserat för grupper med svagare ekonomisk ställning. Denna politik har dock successivt urholkats och ersatts av lösningar med större marknadsfokus. När ekonomiska hänsyn bereds större utrymme får grupper som inte klarar av att konkurrera med höga inkomster stå tillbaka. Förhållandet mellan bostad och välfärd har, i och med den skiftande synen på hur bostadsfrågan ska hanteras politiskt, blivit alltmer tvetydigt; en bostad betraktas på samma gång som en social rättighet och som en marknadsvara. Som social rättighet ska bostaden tillgodose trygghet, jämlikhet och främja goda uppväxtförhållanden.

Bostaden som social rättighet är enligt svensk rätt emellertid ‘bara’ en målsättning om att det allmänna ska tillhandahålla bostäder. Det betyder inte att den enskilde kan utkräva en bostad av staten. Som handelsvara är bostaden en privat nyttighet som ska erbjudas via den ekonomiska marknaden, på marknadens villkor. Under de senaste decennierna har de marknadsmässiga aspekterna av bostadsförsörjningen befästs och överordnats rättighetsperspektivet.

Läs mer: Essä / Problemet är inte bostadsbrist utan bostadsojämlikhet

Avsaknaden av en tydlig, social bostadspolitik är problematisk ur många aspekter. FN:s särskilda rapportör på bostadsområdet, Leilani Farha, lyfter återkommande att fördragsanslutna stater såsom Sverige har en skyldighet att ta fram strategier för att avhjälpa hemlöshet – strategier som är långsiktigt utformade och som inte diskriminerar eller utesluter grupper. Att ha en svag ställning på bostadsmarknaden är att befinna sig i välfärdens marginaler, om inte helt utanför. För att Sverige ska kunna leva upp till internationella konventionsåtaganden krävs en bostadspolitik som hanterar frågan om diskriminering som en erkänd del av bostadspolitiken. I en sådan politik måste både rätten till bostad och rätten att inte utsättas för diskriminering vara grundläggande målsättningar.

Inom forskningen har en bostadssocial utredning länge efterfrågats. Syftet skulle vara att utvärdera hur bostadspolitiken har bidragit till att skapa ett bostadsprekariat [3], och hur politiska beslut har lett till en ökad polarisering mellan fattiga och rika människor och områdena där de bor. Bostadsforskaren Martin Grander efterlyser en landsomfattande strategi i form av ”[en] ny kompetent bostadssocial utredning som ger en empiriskt grundad bild av hur stor bostadsbristen är, vem som drabbas och vilka alternativen är för en nationellt sammanhållen bostadsförsörjning som inte lämnar någon utanför.”

Vi ansluter oss till denna uppfattning, med tillägget att diskrimineringsproblematiken ska utgöra en central prioritering. För att Sverige ska kunna säkerställa att människor inte diskrimineras i samband med att de behöver bostad krävs att omfattande kunskapsluckor täpps till, och att bostadspolitiska åtgärder vidtas. Diskriminering på bostadsmarknaden innebär allvarliga rättighetskränkningar och vi ser allvarligt på att frågan ständigt förbises.

Våra förslag till förändring

Det finns ett stort behov av långsiktigt hållbara förändringar. Framförallt måste bostaden återigen betraktas som en central del av den svenska välfärdspolitiken. För att detta ska möjliggöras bör flera omfattande politiska förändringar ske:

  • Det krävs en genomgripande bostadssocial utredning för att genomlysa de ojämlika och diskriminerande praktikerna som råder på svensk bostadsmarknad och för att överbrygga de stora kunskapsluckorna. Först då kan vi bedriva ett effektivt arbete i riktning mot en bostadsmarknad fri från diskriminering och återigen erkänna bostaden som en central del av vårt välfärdssystem.
  • Sverige bör ansluta sig till The Shift [4], FN:s initiativ för ett praktiskt arbete med bostaden som en social rättighet. The Shift, som har initierats av FN:s särskilda rapportör för bostadsfrågor Leilani Farha, syftar till att skapa ett perspektivskifte i synen på bostaden. Bostaden ska ses som en grundläggande mänsklig rättighet, inte som en handelsvara. Initiativet ligger i linje med de hållbarhetsmål som Sverige har antagit; enligt Agenda 2030 ska Sverige senast 2030 säkerställa tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder.

Malin Svensson, forskare och f.d. projektledare, Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering

Ellen Forsblad, jurist, Malmö mot Diskriminering

Johan Ekblad, verksamhetschef, Malmö mot Diskriminering

Annika Lindström, verksamhetschef, Göteborgs rättighetscenter mot diskriminering

 *

[1]Mellan åren 2013-2019 har MmD handlagt över 140 ärenden där individer utsatts för olika former av bostadsdiskriminering.

[2]Professor Kimberlé Crenshaw (1989) grundlade det teoretiska begreppet intersektionalitet genom att visa hur afro-amerikanska kvinnors ’dubbla positionering’, som svarta och som kvinnor, utgjorde utsatthet utifrån olika grunder av förtryck. Det vill säga både rasism och sexism.

[3]Listerborns definition av bostadsprekariat syftar på “individer som står utanför den reglerade bostadsmarknaden, deras boenden är temporära, det är en heterogen grupp som har olika sociala och etniska bakgrunder, de har ingen gemensam politisk agenda – men de delar erfarenheter.” (sid. 202)

[4] http://www.unhousingrapp.org/the-shift.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook