Demonstrationer i Havanna, juli 2021. (Wikimedia)

Latinamerika Körer av fria röster hörs allt högre i länder som Kuba och Nicaragua, röster som skulle kunna vara vitamininjektioner för trötta samhällen. Istället möts de av arrogans, censur och förtryck, skriver Lars Palmgren.

I sin memoarbok om den sandinistiska revolutionen, Adiós muchachos, berättar Sergio Ramírez, som då var vice-president, att Daniel Ortega, efter bara något dygn, ångrade att han efter valet 1990 erkände Violeta Chamorros seger över honom:
En revolution som tar makten ska aldrig lämna den ifrån sig. Att göra det, förklarade han, är ett svek mot själva revolutionen.

Sen dess har Ortega ägnat sitt liv åt att korrigera misstaget. Och han har varit framgångsrik. I söndags valdes han för fjärde gången i rad till Nicaraguas president. Men innan dess hade motkandidater fängslats, oppositionspartier förbjudits och arresteringsorder utfärdats mot välkända oppositionella, som just Sergio Ramírez.

Sergio Ramírez är en av Latinamerikas mest uppskattade författare. 2017 fick han Cervantespriset, den spanskspråkiga världens finaste pris. 2012 tog han initiativ till litteraturfestivalen ”Centralamerika berättar” som innan pandemin slog till var kontinentens viktigaste. Han har publicerat en rad romaner, den mest utmärkande: Margarita, está linda la mar.

Ramírez var inte i Nicaragua när arresteringsordern kom, och han valde att stanna i exil i Madrid. Egentligen var han inte överraskad. Redan när jag träffade Ramírez i Managua i början av 2019 hade han för säkerhets skull just anställt en livvakt.

Den trilogi av spänningsromaner, lite i Henning Mankells anda, som han då höll på att skriva, med den gamla gerillakämpen, ex-polisen och numera privatdetektiven Dolores Morales som hjälte, rör sig både i Managuas marginella värld och i maktens centrum. Och det porträtt Sergio Ramírez målar av en lätt kamouflerad Ortega är inte smickrande. Förmodligen var det därför som den sista volymen i trilogin, Tongolele no sabia bailar (Tongolele kunde inte dansa), förbjöds i Nicaragua.

»Böckerna handlar om maktens outhärdligt deformerande förmåga«, berättade Sergio Ramírez i Managua medan livvakten slog vida lovar på parkeringsplatsen.

I Ortegas fall har det gått dithän att det bara är makten som räknas. Men vad som gör det mest outhärdligt är att han fortfarande hävdar att det är ”revolutionen”.

På Kuba är ”revolutionens” orubbliga makt inskriven i konstitutionen via formuleringen ”socialismen är oåterkallelig”.

Av det skälet har den demonstration som en grupp oppositionella begärt tillstånd att hålla den 15 november förbjudits. Den främsta orsaken är förmodligen rädslan som föddes ur de spontana demonstrationer som skedde runtom på Kuba den 11 juli.

Men det formella skälet är att den demonstrationsrätt som finns inskriven i den nya kubanska konstitutionen från 2019 inte gäller om demonstrationen riktar sig mot någon annan del av konstitutionen. Här kommer skrivningen ”socialismen är oåterkallelig” in.
Att arrangörerna hävdar demonstrationen inte riktar sig mot socialismen spelar ingen roll. Det räcker med att den stöds av grupper som är emot socialismen och dessutom av självaste Joe Biden för att definiera den som ett brott mot konstitutionen och därför måste förbjudas.

I Nicaragua är det, enligt konstitutionen, demokratin som är oåterkallelig, åtminstone i den meningen att allmänna val ska hållas vart femte år. Efter sin återkomst till makten 2007 har Daniel Ortega, och hans hustru och vice-president – numera co-president – Rosario Murillo, ägnat sig åt att anpassa konstitutionen efter deras behov.

Fram till april 2018 fungerade det perfekt. Men det uppror som då bröt ut komplicerade situationen. Det kostade över 300 döda, 100-tals fängslade och närmare 100.000 landsflyktiga för att slå ner upproret. Och även om paret Ortega-Murillo aldrig för en stund förlorade makten, så förlorade de kontrollen över politiken. De kunde inte längre vara säkra på att segra i det kommande valet. Det räckte inte med att kontrollera valmyndigheten och påståendet att upproret var en USA-styrd konspiration.

För att undanröja riskerna att förlora valet antog därför nationalförsamlingen, som kontrolleras av Ortega, ett helt batteri nya lagar som i princip kriminaliserar all politisk opposition. De som fängslats den senaste tiden, bland annat flera potentiella presidentkandidater och legendariska gerillakommendanter som Dora Maria Téllez och Hugo Torres, anklagas för penningtvätt, för att vara agenter för främmande makt, för antipatriotisk verksamhet och annat liknande, samma anklagelser som riktas mot Sergio Ramírez.

De nya lagarna, inspirerade av Vladimir Putin, använder inte det ödesmättade ordet ”oåterkallelig” som i den kubanska konstitutionen. Men de har samma funktion – att undvika att de demokratiska skrivningar som finns i konstitutionen ska kunna tillämpas. Och att kunna stämpla oppositionella som utländska agenter.

Att dela upp befolkningen i sanna och falska, revolutionärer och kontrarevolutionärer, allierade och fiender, som både Daniel Ortega och Kubas president Miguel Díaz-Canel gör, kan inte dölja att det både i Nicaragua och på Kuba pågår levande diskussioner som speglar samhällets mångfald. Där deltar både oförsonliga och mindre oförsonliga motståndare varav några, men långt ifrån alla, finansieras av utländska fonder.
Där finns också anhängare som av olika skäl är kritiska, liksom också kritiker från vänster som menar att revolutionens ideal har svikits och många fler som vill ha mer frihet, mer mat, bättre lön, roligare fester och mer demokrati. Även om diskussionen på nätet ofta invaderas av vågor av fejknews och hatkampanjer, så finns den där. Körer av fria röster som skulle kunna vara stimulerande vitamininjektioner för ett trött samhälle. Istället möts de av arrogans, censur och förtryck.

USA och många andra skulle gärna se att regimerna på Kuba och i Nicaragua föll. Men den heterogena opposition som finns både på Kuba och i Nicaragua har inte skapats som verktyg för genomförandet av en ”mjuk” kupp, utan är resultat av social och ekonomisk kris och regimens maktfullkomlighet.

Att makt korrumperar är en gammal sanning. Men ur rädslan att förlora makten växer också rädslan för folket – det konkreta folket, det heterogena och otyglade folket, det som inte låter sig buntas ihop i kategorin ”folket”.

Men Daniel Ortega och Miguel Díaz-Canel vill bara ha ”folket”, de som inte passar görs till fiendeagenter och kontrarevolutionärer.

»Jag tror«, sa Sergio Ramírez den gången i Managua, »att de verkliga kontrarevolutionärerna idag är de som sitter vid makten. Revolutionärerna är de ungdomar som sitter i fängelse.«

Och kanske de som, trots allt, vågade sig ut på gatorna i Havanna och andra kubanska städer den 15 november.

 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook