Foto: Universal Pictures

Torsten Rönnerstrand skriver om hur atombomben skildrats i film och litteratur genom åren, med anledning av de bioaktuella storfilmen Oppenheimer

”Explore the past to learn new things”, sa EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, då hon den 21/9 2023 sammanträffade med den japanske premiärministern Fumio Kishida. Med uttrycket ”the past” syftade hon inte på det förflutna i största allmänhet. Av sammanhanget framgick att hon tänkte på en världshistorisk händelse som den 6 augusti 1945 utspelade sig över den japanska staden Hiroshima – sprängningen av den första atombomben.

Påminde om atombombssprängningen

Att Ursula van der Leyen påminde Fumio Kishida om atombombsprängningen över Hiroshima hade säkert flera skäl. Viktigast var väl ändå det spända världsläget. Under kriget i Ukraina har ju den oberäknelige självhärskaren i Kreml insinuerat att han skulle kunna starta ett nytt kärnvapenkrig, om han inte får som han vill. Likväl fanns det säkert också andra skäl. Hiroshima är Fumio Kishidas hemstad, och hans engagemang för avvecklingen av världens kärnvapenarsenal är välkänt. Detta var också något som aktualiserades, då Fumio Kishida valde just Hiroshima som plats för det möte med G7-gruppen – dvs ledarna för världens sju rikaste länder – som han arrangerade i maj 2023. Bland de ämnen som stod på agendan för G7-mötet i Hiroshima fanns inte oväntat ”Nuclear disarmament”.

I filmen om Oppenheimer skildras attacken mot Hiroshima och det vetenskapliga utvecklingsprojekt som ledde fram till bomben.

Men när Ursula von der Leyen påminde Fumio Kishida om atombombsprängningen över Hiroshima, tänkte hon nog också på en aktuell kulturhändelse. Exakt två månader före hennes möte med den japanske premiärministern var det världen över premiär för Christopher Nolans film Oppenheimer. Fokus i denna film ligger visserligen på ett psykologiskt drama – samvetsbetänkligheterna hos en av atombombens skapare, den omstridde fysikern J. Robert Oppenheimer – men här skildras också attacken mot Hiroshima och det vetenskapliga utvecklingsprojekt som ledde fram till bomben. 

Bygger på prisbelönt bok

Ursula van der Leyen tänkte förmodligen också på den prisbelönta bok som filmen Oppenheimer bygger på, det vill säga Kai Birds och Martin J. Sherwins American Prometheus.The Triumph and Tragedy of J. Robert Oppenheimer (2005). Även där ligger fokus på samvetsbetänkligheterna hos Robert Oppenheimer, men i bokens fjärde del berättas om atombombsprängningen över Hiroshima och reaktionerna i USA, när bombens effekter blivit kända bland forskarna, politikerna och den breda allmänheten. Längre fram i boken får vi också läsa om hur Oppenheimer anklagas för illojalitet då han, chockad av förödelsen i Hiroshima, inte längre vill medverka till utvecklingen av nya kärnvapen.

Det är lätt att dra paralleller mellan den för illojalitet anklagade Oppenheimer och berättelsen om hur Josef K i Kafkas Processen ställs inför en domstol som anklagar honom för ett brott som aldrig specificeras.

American Prometheus är en mycket väldokumenterad bok. Notapparaten, litteraturförteckningen och index omfattar tillsammans 127 tättryckta sidor. Dokumentationen utgörs huvudsakligen av fackböcker, men här finns också många skönlitterära författare. Oppenheimer var en passionerad litteraturläsare, och därför är det helt på sin plats att American Prometheus inte bara diskuterar fysiker som Marie Curie, Albert Einstein, Max Planck, Niels Bohr och Werner Heisenberg utan också en lång rad diktare. Dit hör Ernest Hemingway, T. S. Eliot, Jean-Paul Sartre, Thomas Mann, George Eliot, Charles Baudelaire, E. L. Doctorow, Anatole France, Robert Frost, André Gide, Lillian Hellman, Emile Zola, Henry James, Franz Kafka, Archibald MacLeish, André Malraux, Thomas Mann, Marcel Proust och Stephen Spender.

Av dessa är nog Franz Kafka den intessantaste. Det är lätt att dra paralleller mellan den för illojalitet anklagade Oppenheimer och berättelsen om hur Josef K i Kafkas Processen ställs inför en domstol som anklagar honom för ett brott som aldrig specificeras. Men man kan också associera till T. S. Eliot. I filmen om Oppenheimer antyds att Eliots dikt Det Öde Landet ska kunna läsas som en berättelse om världen efter ett kärnvapenkrig. 

Tre diktare som är förknippade med kärnvapenhotet

Likväl saknar jag de tre diktare som för min personliga del varit allra starkast förknippade med kärnvapenhotet. De jag tänker på är Tove Jansson, Harry Martinson och Marguerite Duras.I Tove Janssons Kometjakten (1946) representeras atombomben av en komet som hotar jorden med undergång. Det antyds inte minst av händelsernas datering. Gång på gång understryks att kometen förväntas slå ner i början av augusti, visserligen inte den sjätte denna månad utan en dag senare. I Kometjakten hittar man också mycket annat som anspelar på Hiroshima, men här finns ändå en skillnad. Tove Jansson är medveten om vad man kan tillåta sig i en barnbok, och därför förser hon sin berättelse med ett lyckligt slut. I sista stund ändrar kometen riktning och försvinner ut i rymden.

Så lyckligt slutar det inte i Harry Martinsons Aniara (1956). Där skildras kärnvapenkrigets fasor med en sakkunskap som inte står boken och filmen om Oppenheimer långt efter. Aniara har ju med viss rätt betecknats som en form av science fiction. På ytplanet handlar berättelsen om ett rymdskepp och dess ödesdigra färd bort från jorden i riktning mot Lyrans stjärnbild. Dessutom utgörs en stor del av bokens 103 sånger av poetiska, men sakligt sett korrekta redovisningar av den samtida fysikens teorier om sådant som universums expansion, det krökta rummet, entropin, indeterminationen och den kosmiska symmetrin mellan materia och antimateria.

Som Martinson påpekat ska namnet Hondo associera till de första atombombsfällningarna.

Det viktigaste temat är emellertid mänskligheten situation efter Hiroshima. Det understryks redan i den tredje sången. Här får vi veta att Aniaras ödesdigra färd ut i tomma rymden börjat med ”en nödgir för asteroiden Hondo”. Som Martinson påpekat ska namnet Hondo associera till de första atombombsfällningarna. Hondo är ju namnet på en ö i Japan som ligger nära den plats där en av de första atombomberna fälldes.

Den tydligaste kopplingen till Hiroshima får vi emellertid i den 26:e sången: Här skildras hur ”fototurben”, det vill säga atombomben, sprängde ”den stora stad som hetat Dorisburg”.

Den stenstumt döve började att skildra / det värsta ljud han hört. Det hördes inte. / Jo, just när örats hinnor sprängdes sönder / kom som ett sus av sorgsen säv, det sista / när fototurben sprängde Dorisburg. / Det hördes inte, slutade den döve. / Mitt öra hann ej vara med / när själen söndersprängdes, när kroppen sönderslängdes / när en kvadratmil stadsmark vrängde / sig ut och in / då fototurben sprängde / den stora stad som hetat Dorisburg.

Duras skriver också om kärnvapen

Om kärnvapenkrigets fasor handlar också Marguerite Duras’ bok Hiroshima min älskade (1959). Detsamma gäller också om den film – regisserad av Alain Resnais – som gjordes på grundval av Duras text. Hos Duras ligger det fasansfulla insprängt i en ramberättelse som utspelar sig 1958. I ett återuppbyggt Hiroshima möts under en kärleksnatt en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt, vars hela familj utplånats genom kärnvapensprängningen. Arkitekten upprepar gång på gång att en fransyska aldrig kommer att kunna förstå vad katastrofen inneburit för japanerna. Det hindrar inte att bokens läsare genom tillbakablickar mot augusti 1945 får en skakande bild av förödelsens omfattning.  

I Aniara och Hiroshima min älskade ses atombombsprängningen helt och hållet ur de drabbade offrens perspektiv. I American Prometheus är de drabbade nästan helt anonyma.

I Resnais filmatisering av Duras text har berättelsen visualiserats. Kärleksmötet mellan fransyskan och japanen i det återuppbyggda Hiroshima har sålunda interfolierats av autentiska journalfilmer från den katastrof som utspelat sig på samma plats fast tretton år tidigare. Resultatet av detta arrangemang har blivit ett mästerverk som gått till filmhistorien.

I Aniara (1956) och Hiroshima min älskade (1959) ses atombombsprängningen helt och hållet ur de drabbade offrens perspektiv. I American Prometheus (2006) är de drabbade nästan helt anonyma. Det närmaste vi kommer dem är en rapport från en av Oppenheimers forna elever – Phil Morrison – som ingått i en grupp av forskare som i oktober 1945 besökte Hiroshima och Nagasaki.     

Virtuallay everyone in the street for nearly a mile around was instantly and seriously burned by the heat of the bomb,” Morrison said. The hot flash burned suddenly and strangely. They [the Japanese] told us of people who wore striped clothing upon whom the skin was burned in stripes…. There were many who thought themselves lucky, who crawled out of the ruins of their homes only slightly injured. But they died anway. They died days or weeks later from the radium-like rays emitted in great numbers at the moment of the explosion.” 

Forskarnas kamp med sina samveten

Phil Morrisons rapport är skakande, men detsamma gäller också om de psykologiska dramer som står i centrum för American Prometheus. Vad jag tänker på är de ansvariga forskarnas kamp med sina samveten. Det hade kunnat vara ämnet för en nutida Shakespeare – Hamlet var ju en av Oppenheimers favoritböcker – om en sådan hade funnits till hands.

Oppenheimers inställning till bombprojektet genomgick dramatiska förändringar. Om man idag vill se honom som hjälte, är det inte för att han gjorde atombomben möjlig, utan för hans agerande efter bombningen av Hiroshima.

De forskare som arbetade med atombomben tycks i allmänhet ha drivits av en blandning av intellektuell nyfikenhet, äregirighet och patriotiskt färgad övertygelse om att kriget måste vinnas, innan tyskarna fått fram en liknande bomb. För Oppenheimers del kan det möjligen också ha tillkommit ytterligare en omständighet. Som jude kan han kanske ha drivits av en inte helt obegriplig lust att hämnas på de tyskar som försökt utplåna hans eget folk. Sålunda ska han omedelbart efter bombfällningen ha beklagat att bomben inte blev färdig tillräckligt fort för att kunna sättas in mot Tyskland. För det talar i alla fall ett vittnesmål från en av hans medarbetare, den likaledes judiske fysikern Samuel T. Cohen. 

“By Cohen’s account, “his [Oppenheimer’s] only regret was that we hadn’t developed the bomb in time to have used it against the Germans.”

Men Oppenheimers inställning till bombprojektet genomgick dramatiska förändringar. Om man idag vill se honom som hjälte, är det inte för att han gjorde atombomben möjlig, utan för hans agerande efter bombningen av Hiroshima. När han väl blivit medveten om bombens förödande konsekvenser, kom hans samvete ikapp honom. Han insåg nu att han genom sitt arbete med bomben ådragit sig en djup skuld. För att sona denna skuld ägnade han sig under resten av sitt liv åt att försöka begränsa den framtida användningen av kärnvapnen. Dessutom motsatte han sig den amerikanska regeringens planer på att utvidga USA:s arsenal av kärnvapen genom utvecklingen av en vätebomb.

Oppenheimer ansågs vara säkerhetsrisk

Denna omvändelse uppskattades dock inte av Oppenheimers överordnade. När militärerna och den politiska ledningen fick klart för sig att deras forna bundsförvant ville stoppa kärnvapenspridningen, inledde de en kampanj för att misstänkliggöra honom. Resultatet blev att han på lösa grunder förklarades vara en säkerhetrisk. Därmed förlorade han allt inflytande över USA:s kärnvapenprogram. Isolerad och förtalad sjönk han under de följande åren in i en djup depression.

I efterhand framstår Oppenheimer som en tragisk hjälte.

 

I efterhand framstår Oppenheimer som en tragisk hjälte. Det är inte utan skäl som Kai Bird och Martin J. Sherwin hämtat titeln på sin bok från den forngrekiska myten om Prometeus, den hjältemodiga titanen som efter att ha stulit gudarnas eld och givit den till människorna blev hårt straffad av överguden Zeus. 

Men bokens titel är också en anspelning på en klart mindre uppbygglig berättelse, Mary Shelleys skräckklassiker Frankenstein; or The Modern Prometheus. Liksom American Prometheus handlar denna berättelse om en forskare som vill tjäna mänskligheten. Med hjälp av likdelar och elektricitet skapar han därför en konstgjord människa. Men resultatet blir inte det han tänkt sig. Den konstgjorda människan blir en monstruös hämnare som sprider död och elände omkring sig.

Genom parallellen mellan Oppenheimer och Frankenstein understryker Bird och Sherwin det som eftervärlden kan ta med sig efter läsningen av deras bok – insikten om att kunskaper och goda intentioner inte alltid är tillräckligt för att handla rätt. Det krävs också det som grekerna kallade fronesis – det vill säga omdöme. 

Men det krävs också den medmänsklighet som Oppenheimer syftade på, då han i ett brev den 27/8 1945 skrev om ”the idea that no man is an island”. Genom denna anspelning aktualiserade han en av det engelska språkets mest kända texter om begreppet medmänsklighet, den predikan av poeten och domprosten John Donne som slutade med orden: ”And therefore never send to know for whom the bell tolls; / It tolls for thee.”

Ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet, en del av det hela. Om en jordklump sköljs bort av havet, blir Europa i samma mån mindre, liksom en udde i havet också skulle bli, liksom dina eller dina vänners ägor; varje människas död förminskar mig, ty jag är en del av mänskligheten. Sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan klämtar; den klämtar för dig.