Någon gång är kriget i Gaza rimligen över, men konflikten kommer vara kvar. Var står israeler och var står palestinier då? Vad kommer de som överlevt göra när gravarna är grävda? Hur många av deras närstående har dödats? Hur många hem, hur många skolor, sjukhus och viktiga institutioner är då raserade? Vilka ledare har de? Och vilken relation har de till sina grannar?

Uppfattningen har länge varit att framtiden för de två folken måste baseras på en tvåstatslösning. Det skulle innebära att hela området delas till två separata länder, vardera med eget styre.

Detta var också vad Förenta nationerna avsåg vid ett historiskt möte i november 1947, när området delades i en arabisk och en judisk del.

Den grupp som vid mötet representerade FN lyckades emellertid inte att få ett enhälligt stöd för sitt förslag om hur området skulle fördelas. De arabiska ombuden menade att den planerade fördelningen var partisk till deras nackdel. Den judiska parten skulle få de klart mest bördiga och attraktiva områdena.

Palestinierna var bittra över utgången. Det hade sedan flera år varit spänningar mellan de två folkgrupperna, men efter FN:s beslut rådde krigisk atmosfär. En följd var att palestinier började fly till andra länder. Strömmen av flyktingar ökade efter överfall från den israeliska sidan.

I april 1948 inträffade den omtalade massakern i byn Deir Yassin. Lokalbefolkningens försvar slogs snabbt ned av de israeliska förbanden. Fler än hundra palestinier, även barn, kvinnor och äldre, dödades.

Flera andra attacker genomfördes men blev inte kända i bredare kretsar. Fakta om vad som faktiskt hände hemligstämplades av israeliska myndigheter. En del dokument blev dock tillgängliga för israeliska forskare efter fyrtio år. En av dem, Benny Morris, kunde notera att inte mindre än 369 byar och städer hade angripits av israeliska aktivister. Andra forskare kom till liknande slutsatser och ett par av dem rapporterade om ännu fler övergrepp.

FN reagerade mot våldet och bad Folke Bernadotte att på plats försöka förbättra relationen mellan parterna. En av hans slutsatser blev att palestinier som flytt eller drivits bort måste kunna få återvända till sina hem igen. När han presenterat den slutsatsen hösten 1948 blev han överfallen och mördad av en israelisk terrorgrupp.

Två tredjedelar av den palestinska befolkningen flydde. Ingen av dem eller deras ättlingar har därefter fått komma tillbaka eller ens göra besök till sina forna hem.

En tid som påverkar än i dag

Att relationerna mellan de två parterna inte alls kunde utvecklas positivt under ett drygt halvsekel borde vara en tankeställare. Ett stort ansvar ligger förstås på de styrande politikerna i Israel (med stöd från USA).

Samtidigt har splittringen mellan de olika grupperna bland palestinierna varit förödande för dem själva. De attentat som försöktes av enskilda israeler skadade i vissa fall israeliska   medborgare och splittrade de palestinska grupperna.

Frågan nu är om det finns möjlighet att reparera de skador som skapats? Av parterna själva? Eller med hjälp av omgivande krafter?

Israels förutsättningar 

Benjamin Netanyahu tillhör de politiker som inte vill ha någon överläggning alls med palestinierna. Han markerade det redan för nära 30 år sedan, när han för första gången blev statsminister och gjorde klart att det inte skulle bli några diskussioner med palestinierna. Den hållningen har hållit konsekvent under hela sitt politiska liv, fram till i dag.

Netanyahu har ett stort ansvar för bosättarpolitiken och bosättningarna på Västbanken och hur palestinierna där trängts undan. Han är givetvis också delansvarig för krigföringen mot Hamas med massiva bombningar i Gaza, som så fruktansvärt drabbar civilbefolkningen där. Skulle han fortsätta vid makten försvinner hoppet om någon positiv förändring.

Men det är inte heller givet att hans efterträdare skulle öppna för samtal, varken nu eller på sikt. Chocken efter 7 oktober sitter förstås djupt och kommer att bestå länge. Skulle högerextremisterna i den nuvarande regeringen få ytterligare inflytande, kommer konflikten nog att förvärras än mer.

Palestiniernas förutsättningar

Hamas hade inte något brett stöd i Gaza före attacken den 7 oktober. Man vet inte säkert hur de flesta där skulle ställa sig till Hamas i dag. Vissa rapporter tyder på att enskilda personer i Gaza inte är informerade om omfattningen av terrormassakern den 7 oktober.

Men klart är att den israeliska krigföringen, massdöden och den totala förstörelsen inte har lämnat någon öppning hos palestinierna för dialog och förhandlingar.

Hamas är förstås ett hinder för en fredlig uppgörelse. Frågan är om majoriteten bland palestinierna är öppen för en fredlig dialog med Israel och i så fall när.

Att Fatah nu skulle förstärka sin position och bli den ledande kraften bland palestinierna är inte självklart. Kritiken är stark. Ett demokratiskt val och nya ledare är vad många palestinier krävt sedan flera år.

Omvärldens ansvar

De två parterna kommer inte själva att kunna eller vilja inleda en meningsfull dialog med varandra, en sådan kan bara initieras av seriösa krafter utifrån, om ens då. Det har egentligen behövts hela tiden sedan 1947. Men tyvärr har de internationella insatserna varit partiska eller alltför passiva. Internationellt fattade beslut har inte hörsammats av Israel. Omvärlden har inte protesterat och vidtagit några tydliga motåtgärder. Vad som i dag sker på Västbanken är ett tydligt exempel.

USA har förstås en nyckelroll, nu mer än någonsin. President Biden har lovat total lojalitet med Israel men har nu fått problem med den katastrofala krigföringen i Gaza.

Ett annat problem för honom är skuggan av Donald Trump och det kommande valet. Det bäddar inte för den politik som nu skulle krävas med de nödvändiga påtryckningarna på den israeliska ledningen.

Den självklara internationella ledaren är FN:s generalsekreterare, António Guterres. Han har demonstrerat förståelse för hela den såriga situationen och de behov som nu föreligger. Han och hans team är sannolikt den bästa kraften för att försöka få stopp på den pågående katastrofen.

När kriget tagit slut så kvarstår frågan om vad som ska hindra en upprepning. Det går inte att fortsätta diskrimineringen och förtrycket av palestinierna. De har rätt till en rimlig del av det land som skulle ha fördelats rättvist 1947. FN skulle den gången inte ha lämnat scenen förrän bägge parter var involverade. Det var kanske inte möjligt då, men kvar står att ”omvärlden” misslyckades.

Det får inte ske igen. Konkret handlar det nu inte minst om Västbanken och bosättarna där. Den israeliska invandringen dit har varit olaglig och borde vara den första frågan att tackla. Men en israelisk regering som har stöd av en stor del av befolkningen kommer knappast att på allvar ta itu med bosättarpolitiken.

Med andra ord, processen kommer att bli mycket svår och tidskrävande. Men den måste komma till stånd. De flesta palestinier kommer inte att låta sig fösas bort och bli nedtrampade en gång till. I grunden handlar det om folkrätt och mänskliga rättigheter.