Foto: Wikimedia

Fotokonst Har man vägarna förbi Moderna museet och en biograf kan man på svensk mark februari månad ut fördjupa sig i fenomenet och fotografen Nan Goldin (1953–).

1990 var jag för första gången i New York. Istället för att bocka av min långa turistlista under min korta vistelse fastnade jag i en bokhandel med en fotobok i min hand. Nan Goldin från en av Bostons förorter hade jag aldrig hört talas om, men hennes bok The ballad of sexual dependency lärde mig mer om New York än New York. 

Nan Goldin skulle kunna beskrivas som en strävsam influencer, som började med att visa diabilder för sina vänner i 70- och 80-talets hbtqi- och undergroundkretsar i New York och Boston för att sedan få allt fler följare. 

Det är enkelt att göra sitt liv till berättelser men det är svårt att minnas.

Motiven hämtade hon från sitt eget privatliv. Med hjälp av musik och råa bilder hittade hon ett uttryck som liknade en story på Instagram. 

Likt Goldin paketerar influencers sina trasiga eller lyckade livshändelser för en publik. I filmen All the beauty and the bloodshed i regi av Laura Poitras och Nan Goldin delar Goldin en tanke om skapandeprocessen med alla oss som beskriver våra liv, och genom det försöker förstå vilka vi är och vad vi varit med om:

– Det är enkelt att göra sitt liv till berättelser men det är svårt att minnas.

Här är ett exempel på att en influencer sällan når upp till Nan Goldins nivå.

Goldins liv verkar inte ha handlat om att bli känd eller konstnär. Hon har visserligen hanterat sin uppväxt och sitt trauma, men lågintensivt. 

Några år efter storasyster Barbaras självmord slungades Nan Goldin ut i det oskyddade amerikanska samhället. Nan Goldin var tyst i ett helt år, flydde från olika fosterhem och skolor, bodde ensam som tonåring, arbetade som strippa och prostituerad, fastnade i missbruk vid ett antal tillfällen, blev misshandlad av sin man och så vidare. 

– Minnena sitter i kroppen, säger hon i filmen.

Som svensk influencer skulle Goldin säkert kunnat fylla Globen och berätta historien om sitt tuffa liv. Det hade väl varit okej, men det är inte så hon jobbar. 

Men hon skildrade också lusten, kreativiteten, eskapismen och secondhandklänningar

Istället vände Goldin framför allt kamerablicken utåt mot sina vänner. Filmaren Bo Widerbergs uttryck ”liv till varje pris” har sällan stämt så väl in som på Nan Goldins konstnärskap och bilder. Hon ville att omvärlden skulle minnas vännernas utsatthet i New York och i Boston, som på 70-talet naturligtvis var livsfarliga för transpersoner. 

Men hon skildrade också lusten, kreativiteten, eskapismen och secondhandklänningar på dragbaren Other side i Boston och i den gemensamma rivningslägenheten i New York. I den här miljön var inte Nan Goldin ett offer. 

Nan Goldins liv och konstnärskap pendlar hela tiden mellan att objektifiera och att objektifieras. Goldin är lika gränslös som en influencer på Paradise hotel när kameran följer med in på toaletten och ner i sängen. Hon är både bakom och framför kameran. Hon synliggjorde marginaliserade grupper, men hon blev också själv hjälpt ur prostitution och erbjuden jobb i en bar. Som naturligtvis inte var bra för Nan Goldins missbrukstendenser. Men det blev en annan utställning.

Goldin är en bra konstnär, men en ännu bättre influencer

I filmen All the beauty and the bloodshed får jag reda på att Nan Goldin var på allas läppar den där New York-sommaren då jag fastnade i bokhandeln. Goldin kurerade den aktivistiska aids-utställningen Active space, som stoppades. Aidspandemin raderade under 80-talet ut stora delar av Goldins vänskara, men fortfarande 1990 uteblev satsningar på bromsmediciner eftersom homosexuella stod för majoriteten av de smittade. 

Trettio år senare är Nan Goldin aktivistisk igen. Tillsammans med andra drabbade av opioidberoende kämpar hon mot familjen Sackler, som sponsrat stora museer som MoMA, Guggenheim, Tate och Louvren. Nan Goldin och hennes vänner får museerna att ta ner Sacklers namn och sluta ta emot stora summor från grundarna av läkemedelsföretaget Purdue. Ett företag som dominerat den aggressiva marknadsföringen av morfinpreparatet Oxycontin, som beräknas ha lett till 500 000 döda amerikaner.

Goldin är en bra konstnär, men en ännu bättre influencer, också för att hon med utgångspunkt från sig själv och sin egen kropp sätter sig själv på spel, och blir en icke-professionell aktivist när det behövs.  

När jag ser utställningen på Moderna museet och filmen förstår jag vad som fångade mig den gången i bokhandeln i New York. I den postpunkiga eran Nan Goldin och hennes vänner levde i, tycktes de ha råd att umgås mellan olikheter, testa utan krav på leverans och ägna sig åt helande på halvfart. 

I motsats står dagens professionella influencers, aktivister, kulturarbetare som inte har tid eller råd att minnas sina egna liv. Jag hoppas, som sagt, att de har tid med att ta sig till Moderna museet eller till biofilmen.