Foto: Tasnim News Agency/Wikimedia

Fotbolls-VM Miljontals argentinare firar VM-guldet runtom i världen. Men Fifas fotbollspampar kunde inte låta bli att lägga sin giriga hand som en våt filt över glädjeyran, skriver German Bender.

Ingen enskild händelse under VM har gjort mig så upprörd och bedrövad som prisceremonin efter finalen i söndags, när emiren av Qatar, shejk Tamim bin Hamad al-Thani, och Fifa-presidenten Gianni Infantino med giriga leenden gled upp bakom Lionel Messi, och hängde på honom en guldkantad svart bisht.

Det traditionella plagget må ha sin plats i andra sammanhang, men när världens bästa fotbollslag ska krönas genom överlämning av guldmedaljer och VM-pokal är en bisht fel sak på fel plats. 

Åtminstone om den endast bärs av en spelare.

Fotboll är en lagsport. VM-turneringen vinns inte av en spelare, utan av ett lag. Om man så vill – och så vill många se det – av en nation. 

Att arrangören då pekar ut en enskild spelare som viktigare än alla andra, och dessutom gör det genom att skyla över dennes landslagsdräkt, vittnar om en djup brist på respekt för två av de få ideal inom fotbollen som fortfarande är någorlunda obefläckade.

Messi ska inte behöva utstå att posera inför världen iklädd en guldkantad svart silkesmantel som symbol för sin särställning. Och laget ska inte tvingas flankera honom i den utstyrseln.

Det är dessutom både pinsamt och förnedrande i sin övertydlighet. Messi ska inte behöva utstå att posera inför världen iklädd en guldkantad svart silkesmantel som symbol för sin särställning. Och laget ska inte tvingas flankera honom i den utstyrseln.

Fotografierna av det argentinska landslagets firande, med en svartklädd Messi omgiven av lagkamrater i landslagsdräkt, blir nu en symbol för det av korruptionsskandaler befläckade internationella fotbollsförbundets förbluffande okunskap om den idrottskultur man säger sig företräda.

För det här handlar givetvis inte om att hylla Messi.

Tilltaget har, med rätta, kritiserats som ett försök av Qatar att stjäla en skärva av Messis rampljus. Med benäget bistånd av Fifa, givetvis. Dessutom skedde det i strid med Fifas egna regler om vilka kläder spelare får ha på sig under ceremonin. 

Men Fifas inställning till regler är, som vi vet, töjbar.

Och bisht-kuppen är förstås bara ett av många exempel på Fifas fadäser under detta VM. Det är som om organisationen målmedvetet strävar efter att överträffa sitt senaste klavertramp.

Minns till exempel Fifa-presidenten Gianni Infantinos lika komiska som kränkande ordsvada under en närmast surrealistisk presskonferens, dagen innan turneringen gick av stapeln. Den förmögne fotbollspampen försökte då bemöta kritiken mot värdlandets brist på grundläggande rättigheter för kvinnor, homosexuella och migrantarbetare genom att identifiera sig med dem: 

”I dag känner jag mig qatarisk. I dag känner jag mig arabisk. I dag känner jag mig afrikansk. I dag känner jag mig homosexuell. I dag känner jag mig funktionshindrad. I dag känner jag mig som en migrantarbetare.”

Infantino föreställde sig antagligen att detta skulle bli hans Martin Luther King-ögonblick. Men de verklighetsfrånvända orden blev givetvis bevingade av helt andra skäl. 

Att den numera infame Infantino inte begriper detta säger en hel del om hur frikopplat Fifa blivit från den verklighet vi andra lever i. Problemet är att Fifa och Infantino, som maktfaktorer i världens mest populära idrott – eller snarare mänskliga verksamhet alla kategorier – också formar den verkligheten.

Därför är det förstås bedrövligt att det är just Fifa som arrangerar VM. Men tyvärr saknas det än så länge alternativ till Fifa. Och det vore ännu mer bedrövligt om VM inte blev av alls.

För alla oss som älskar fotboll och även vill se en mer jämlik värld har fotbolls-VM varit en kvalfylld tid.

Att reformera organisationen inifrån tycks inte heller fungera, sett till det ledarskikt som vuxit fram efter att den tidigare djupt korrupta ledningen åtalades i en omfattande muthärva som nystades upp 2015–16.

För alla oss som älskar fotboll och även vill se en mer jämlik värld har fotbolls-VM varit en kvalfylld tid. Vissa har valt att bojkotta VM, andra ser alla matcher med en gnagande känsla av skam och dåligt samvete.

Själv har jag valt en mellanväg: jag har bara sett Argentinas matcher, eftersom jag är född i Buenos Aires och alltid hållit på Argentinas landslag. Men jag känner mig långtifrån bekväm med beslutet, som fattades efter en tvivelaktig moralisk kohandel med mig själv.

Att se på fotbolls-VM har för mig känts som att lyssna på Michael Jackson eller R Kelly, eller se Woody Allens och Harvey Weinsteins filmer. Det har följts av en unken bismak, en känsla av att jag egentligen inte borde.

Journalisten Erik Niva sätter ord på det jag och många med mig känner: 

”Jag kommer att få förmånen att se levande historia skrivas framför mina ögon – och tro mig, jag känner också av spänningen – men ändå önskar jag att den här matchen aldrig hade spelats. Inte på det här sättet, inte på den här platsen, inte till det här priset.”

Och den här obehagskänslan kan vi kan tacka Fifa och Gianni Infantino för. Tyvärr bär även Lionel Messi ett ansvar, som låter sig sponsras av länder som Qatar och Saudiarabien. Och ja, visst, antagligen är också vi själva i någon mån medskyldiga som tevetittare.

Det är inte första gången VM arrangeras på tveksamma, för att inte säga omoraliska grunder, i länder som inte borde ha fått det, av organisationer som egentligen inte borde vara inblandade. Antagligen inte heller sista.

Erik Niva avslutar sin lysande text med insikten om att vi i västvärldens demokratier är ganska ensamma om den uppfattningen. Jag är inte så säker på den saken. 

Däremot är jag lika övertygad som jag uppfattar att Niva är, om att kraften och energin i människors kärlek till fotboll tyvärr är starkare än vår vilja att på allvar förändra dess korrupta maktstrukturer. Åtminstone i tid tills nästa VM, som anordnas 2026. 

Och till dess kommer jag att känna mig orimligt stolt över att Argentina är världsmästare i planetens viktigaste sport. Men bilderna på den bisht-bemantlade Messi omgiven av sitt ljusblå landslag blir en välbehövlig påminnelse om att jag egentligen borde skämmas.