Integritet Inom den politiska sfären finns det numera föga tröst att hämta för den som vill värna den enskildes privata sfär, skriver Fia Ewald som upprörs över att din integritet återigen är förlorare i en färsk statlig utredning.
Även den som när ett flyktigt intresse för politisk filosofi hamnar snabbt hos Isaiah Berlin, hyllad inte minst av liberaler. En av hans grundtankar var de två frihetsbegreppen; positiv respektive negativ frihet som han skriver om i Two Conceptes of Liberty.
I korthet kan man tänka sig positiv frihet som friheten för individen att kunna förverkliga sina önskningar. Negativ frihet kan ses frihet från, att ingen förhindrar individen att leva sitt liv på det sätt man önskar. Framför allt i den senare dimensionen finns en relation, vanligtvis betraktad som att staten inte ska begränsa individen.
Denna skamligt ytliga beskrivning av Berlins tankar om frihet beror på att jag alltmer börjat koppla dem till digitalisering och hantering av vår gemensamma information. Hur individens både positiva och negativa frihet gällande tillgång till information styrs av en relation till staten. Numera kompletterat av en tredje aktör: marknaden som alltmer kommit att bli en motpol till individen.
Vad jag vill säga är att digitalisering och hanteringen av gemensamma information handlar om en maktrelation där individen allt tydligare är förloraren. Tillgången till information styrs alltmer i statens och företagens intressen medan individen är en råvaruleverantör av uppgifter om sin person men med ständigt minskad möjlighet till insyn.
Låt oss börja i ena ändan och se till den personliga integriteten. Integritet har i Sverige varit en tydligt liberal och konservativ fråga där borgerliga opinionsbildare och politiker med emfas hävdat individens rätt till en privat sfär där staten inte ska äga tillträde. Hur utsträckt denna sfär bör vara har naturligtvis varierat men det har funnits ett starkt idémässigt motstånd mot de intrång som den sociala ingenjörskonst som associerades med socialdemokratin ansetts ge upphov till.
Ett intressant exempel är den utdragna debatt som Axel Höjer, generaldirektör på Medicinalstyrelsen, var orsak till då han på 1940-talet föreslog att en ”enhetsjournal” skulle införas i den svenska vården. I journalen skulle information från alla typer av vårdverksamheter, offentliga såväl som privata, samlas för att skapa en helhetsbild av patientens hälsa och vårdbehov.
Detta utlöste en långvarig konflikt där läkarkåren hävdade att patienten hade rätt till integritet och inte skulle behöva uppvisa hela sin sjukdomshistoria vid varje enskilt vårdtillfälle. Det ska inte förtigas att en hel del av bränslet till integritetsvurmandet kom från privatläkarna som säkert med rätta misstänkte att en ökad samhällelig insyn i deras verksamhet inte skulle gagna dem ekonomiskt. Bortsett från detta går det att uppfatta en välargumenterad syn på patientens rätt till en förtroendefull relation med läkaren där det som sägs i det slutna rummet inte sprids. Individens rätt sätts före det som kan ses som en rationell lösning för samhället.
Inte bara inom vården har det varit en traditionellt borgerlig uppfattning om individens rätt till en privat sfär. Den har också en botten i en lång idétradition knuten till individens rätt till autonomi, att äga sig själv. I Sverige har denna borgerliga inriktning blivit synlig t ex då det så kallade Metropolitprojektet blev känt i mitten av 1980-talet.
Ytterligare ett exempel är att folkpartiledaren Bengt Westerberg blev en valvinnare 1985 delvis med hjälp av integritetsargument, visserligen gällande en fysisk privat sfär, i form av eget rum på långvården. Slutpunkten för ett mer uttalat borgerligt engagemang för integritetsfrågor sattes vid debatten om FRA-lagen som röstades igenom 2009 efter en intensiv diskussion där ett antal företrädare för Centerpartiet och dåvarande Folkpartiet ingick i motståndet mot lagen. Idag är det endast Vänsterpartiet som har en kritisk inställning till den övervakning som sker med stöd av den lagstiftningen.
Idag är det knappast borgerliga företrädare som driver integritetsfrågor, snarare tvärtom.
Sedan dess har det skett ett skifte i samhällsandan. Idag är det knappast borgerliga företrädare som driver integritetsfrågor, snarare tvärtom. Från högerhåll tycks det finnas få tillfällen då inte övervakning utan närmare övervägande kan accepteras. Inga medel kan avvaras då det gäller att jaga kriminella och bidragsfuskare, om övervakningen drabbar även övriga medborgare så må det vara så. Rädslan för terrorism har varit starkt pådrivande och som professorn i kriminologi Janne Flyghed påpekat: tillfälliga anti-terrorlagar har hittills alltid permanentats. Bit för bit knapras integriteten bort i en process där varje fråga isoleras vilket underlättar att uppfatta att nyttan överflyglar rätten till integritet i just det fallet. Undantag läggs till undantag och utgör snart normen.
Inom den politiska sfären finns det alltså föga tröst att hämta för den som vill värna den enskildes privata sfär, och då sannerligen inte på den högra planhalvan. Samma utveckling har skett på förvaltningssidan där rätten till integritet förefaller ha blivit alltmer obskyr. Jag ska inte trötta läsaren med att gå igenom alla utredningar som skett vilka på olika sätt kringgått en seriös diskussion om integritet. Sjukvården är det tydligaste exemplet där ordningen helt kastats om och där det numera är normalläget att tusentals anställda i olika vårdföretag, kommuner och regioner har tillgång till dina uppgifter. Till detta kommer alla de företag som vill komma åt patientuppgifterna för olika kommersiella syften och där man inte vill ha några hinder i form av integritet för patienten.
Förvaltningen har anpassats sig till den nya inriktningen om att integritet inte är något som omhuldas av det politiska skiktet. Både myndigheter och utredningar tillhandahåller en inramning som underlättar den inslagna vägen. Den kanske mest meningslösa av alla de tillfälliga digitaliseringsorganisationer som skapats av olika regeringar, Digitaliseringskommissionen, levererade till exempel 2016 en temarapport Det sociala kontraktet i en digital tid. I denna rapport hävdar en författare att det måste ingå i det nya sociala kontraktet att medborgaren lämnar över alla personliga data till centrala register. Detta menar han är en tanke som är väl förankrad och att:
Om du tillhör den väldigt lilla skara som tycker detta är oroande bör du kunna avregistrera dig. Då får du själv hantera dina processer manuellt. Ett särfall utgörs av personer med psykisk ohälsa. Personer med exempelvis paranoida föreställningar, kanske kommer att bli överrepresenterade bland de som avregistrerar sig, vilket medför att personer med paranoida vanföreställningar kommer att få sämre vård och i förlängningen dö tidigare.
Den som inte vill blottlägga alla sina uppgifter ska alltså straffas med att ”Själv hantera sina processer” – oklart vad det betyder.
En annan författare i samma rapport lyckas skapa en icke-existerande frågeställning, nämligen att den som vill ha sin journal sammanslagen inte skulle få det om andra patienter vill ha sin integritet bättre skyddad. Denna fråga har mig veterligen aldrig varit på tapeten men föranleder ändå den filosof som skrivit avsnittet att utbrista:
Sett ur det här perspektivet tycks många av sjukvårdens praktiker, där patienters önskemål om att slå ihop journaler inte hörsammas med hänvisning till den personliga integriteten, närmast perversa. Även om den typ av datainsamling som här beskrivs är radikal, och för tankarna till dystopiska romaner, så tycks argumenten inte vara grundade i en klar uppfattning om vad “personlig integritet” innebär.
Det sociala kontraktet tycks bestå i att du som medborgare ger upp din integritet för att få ta del av välfärden.
Kort sagt: om du inte vill dela med dig av dina sjukjournaler på ett sätt som för tankarna till dystopiska romaner är detta ett ”närmast perverst” önskemål. Det sociala kontraktet tycks bestå i att du som medborgare ger upp din integritet för att få ta del av välfärden. Att inte ställa upp på detta gör att du riskerar att bli kallad paranoid eller pervers. Både språkbruk och argumentation är ovärdigt en rapport framtagen av en svensk myndighet. Intressant nog tycks inte författarna bedrivit så omfattande omvärldsbevakning att de sett möjligheten för Dataskyddsförordningen att uppstå med mycket högre krav än den personuppgiftslagstiftning som de uppfattar som orimligt hindrade för den sköna nya värld de målade upp.
Ett annat exempel på hur myndigheter genom sina rapporter är den rapport som Myndigheten för vårdanalys gjorde 2017. Rapportens syfte är att beskriva Befolkningens inställning till nytta och risker med digitala hälsouppgifter till vilket man haft stöd i enkätundersökning. Trots den goda intentionen att ta reda på befolkningens inställning till tillgången till vårduppgifter hamnar rapportskrivarna i ett etiskt moras när man läser enkätens beskrivning av verkligheten och de frågor som respondenterna förväntas besvara. Ett exempel på bakgrund:
Sjukvårdspersonal har inte alltid tillgång till dina journaler som förts på andra vårdenheter. Till exempel kan det vara så att läkaren på din vårdcentral inte kan se journalen från specialistläkare som du träffat på sjukhus. Nu tas initiativ för att se till att olika vårdenheter ska kunna se varandras journaler, så att den vårdpersonal du träffar har tillgång till viktig information om dig. Det är bara personal som deltar i vården av dig eller som på andra sätt behöver uppgifterna för sitt arbete som har rätt att läsa din journal. Men detta kan ändå medföra en ökad risk att personal som inte har rätt till det läser dina uppgifter.
Redan i beskrivningen sätts förutsättningen att patienten måste gå med på en ökad risk för obehörig åtkomst för att få den självklara nyttan av att behöriga vårdgivare ska få rätt underlag för sin behandling. Samtidigt beskrivs den obehöriga åtkomsten som ett undantag, vilket vi vet inte stämmer bland annat genom Integritetsskyddsmyndighetens aktuella granskningar.
När respondenten får frågor som om Vad är din uppfattning om att olika vårdenheter får tillgång till varandras journaler? gissar jag att flertalet förutsätter att det endast är personal som aktivt deltar i respondentens vård som avses. Den falska dikotomin finns ständigt som en bakgrund som när man i intervjuerna frammanar en situation på liv och död:
Anser du att all vårdpersonal som du kommer i kontakt med bör kunna se (allt) ditt journalinnehåll? Vilka uppgifter anser du bör vara synliga – om något – för vårdpersonal på till exempel akutmottagningen?
Istället för att fråga om respondenten anser att alla inom en region inklusive fotvårdsterapeuter bör få se din psykjournal.
Min generella invändning mot rapporten, vid sidan om den falska dikotomin, är att den riktar hypotetiska frågor om specifika förhållanden där respondenterna med största sannolikhet har mycket litet kunskap som hur informationshanteringen sker, vårdens organisation och rådande säkerhets- och integritetsförhållanden. En radikal tanke är att föreställa sig att enkäten utformats utifrån dagens verkliga situation med frågor som:
Hur upplever du att tusentals anställda som inte alls deltar i din vård har tillgång till all vårdinformation och det heller inte finns rutiner för att i efterhand på ett rimligt effektivt sätt kontrollera eventuell felaktig åtkomst? Detta innebär också en möjlighet att förändra information så att du riskerar allvarlig felbehandling.
Jag tror att den typen att frågor skulle ge en mer rättvisande bild av hur människor faktiskt bedömer sin önskan om integritet. Svarsfrekvensen når inte upp till 30 procent (218 respondenter) vilket kan vara ett tecken på att många uppfattade sin förmåga att besvara frågorna som begränsad. De få svaren utgjorde inte något hinder för de slutsatser som presenteras i rapporten:
Våra resultat visar med stor samstämmighet att de flesta är villiga att acceptera, eller rent av förväntar sig, att digitala uppgifter om den egna vården och hälsan används på många sätt som rör vård och forskning. Detta övergripande resultat är så tydligt i våra undersökningar att vi sluter oss till att det är giltigt för befolkningen i stort. Den positiva inställningen till användning av digitala hälsouppgifter ses genomgående, och för alla områden som vårt arbete omfattat: delning av journaler mellan vårdenheter, registrering av uppgifter för forskning och en samlad läkemedelslista. Vi kan samtidigt se att inom alla dessa områden svarar en liten andel att de inte vill att deras digitala hälsouppgifter ska användas på det föreslagna sättet. Personer som är negativa till en viss användning är mer benägna än övriga att vara negativa även till användning inom andra områden.
Myndigheten levererar alltså en bekväm sanning trots de tvivel som resas kring om hur 218 personer ska kunna bära tyngden av att representera hela svenska folket uppfattning som integritet.
Ett tredje exempel är det betänkande från Utredningen om sammanhållen information inom vård och omsorg (SOU 2021:4) som nyligen har kommit. Trots att det är ett delbetänkande har man lyckats skriva ihop en lunta på närmare 900 sidor. Den korta kontentan av många, många sidor är att utredningen föreslår att kommunal och privat verksamhet inom socialtjänst samt vård och omsorg ska få direktåtkomst till de journaler som förs inom regionernas sjukvård. Åtkomsten ska inte bara vara möjlig för att kunna ge så god vård som möjligt utan även för det mycket luddiga begreppet ”kvalitetsuppföljning”. Dessutom kan dokumentation inom socialtjänsten, till skillnad från en journal inom hälso-och sjukvården, i vissa fall vara gemensam för flera personer vilket möjliggör en ännu vidare åtkomst.
I praktiken innebär det att i den redan i dag fullständigt horribla situation där vårdgivare inom sjukvården har tillgång till uppgifter om miljontals patienter som de inte har någon vårdrelation till nu ska utökas med samtliga kommuner och deras underleverantörer inom socialtjänst, vård och omsorg. Den tidigare definitionen i patientdatalagen om sammanhållen journalföring föreslås ersättas med ”sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation och kvalitetsuppföljning.” för att täcka hela den nya massiva åtkomsten till känsliga personuppgifter.
För att motverka det som t o m utredaren tycks inse är rätt stark tobak integritetsmässigt finns ett mycket kort kapitel om vad man kallar ”integritetsstärkande” åtgärder. Det mest substantiella är att patienten ska få möjlighet att få motsätta sig detta – en säker lösning för de som tycker att integritet är ett hinder eftersom omsorgstagare är sjuka och gamla i de flesta fall och inte orkar att sätta sig in i hur deras information hanteras och än mindre ifrågasätta det. Liksom redan patientdatalagen har man vänt på perspektivet och gjort ständig tillgång till uppgifter till normalläge även för dem som inte har en patientrelation, samt kräver att patienten själv ska orka/hinna/kunna begränsa informationen.
Man lever i ett universum av ren juridik där verkligheten inte tränger sig på.
Har utredningen på något sätt tagit intryck av att säkerheten och integritetsskyddet i vården redan idag är uselt och att det därför skulle innebära en stor risk att ytterligare utvidga den redan mycket månghövdade skara som helt i onödan har potentiell tillgång till dina patientuppgifter?
Inte alls, skulle jag vilja hävda. Man lever i ett universum av ren juridik där verkligheten inte tränger sig på.
Och att det är ett juridiskt universum framgår klart när man ser vilka som sitter som experter i utredningen för det är enbart jurister. Ingen som arbetar med att verkligen ta hand om patienter och omsorgstagare har deltagit, inte heller någon som kan ett etiskt perspektiv. Dessutom representerar tre av de fem juristerna vad jag skulle vilja kalla leverantörsverksamheter som SKR, Inera och E-hälsomyndigheten och varför skulle de vilja ha lagstiftning som begränsar åtkomst? I stället har de gjort ett särskilt yttrande där de klagar på att utredningen föreslår att offentliga utförare och patienter ska kunna neka att lämna över journaluppgifter för kvalitetsuppföljning till huvudmännen. Bort med det, alla ska breda ut sitt privatliv även för ”kvalitetsuppföljning”!
Att det är jurister och tämligen specifika särintressen som ingår som experter i denna typ av utredningar är inte ovanligt, ofta är det dessutom samma personer som turnerar runt i olika utredningar. Om patienter mot all förmodan deltar hämtas de ofta från patientföreningar för kroniska sjukdomar som av naturliga skäl har ganska specifika upplevelser och behov. Dessutom har det funnits en oroande koppling mellan vissa patientföreningar och läkemedelsbolag som sponsrat deras verksamhet.
En studie från förra året bekräftar nära och omfattande band mellan patientföreningar och läkemedelsföretag. Och vad är ett stort intresse för läkemedelsbolagen? Just det: tillgång till patientuppgifter. Därför kan denna typ av rekrytering av patienter som experter till utredningar medvetet eller omedvetet leda till att överföring att patientuppgifter i olika riktningar ses som något enbart positivt.
Genomgående i dessa rapporter och utredningar ses integritet som ett slags abstrakt värde som väger lätt om det ställs i relation till egen eller samhällelig nytta. Att individen löper faktiska risker genom att känsliga uppgifter sprids diskuteras överhuvudtaget inte. Det är kanske det juridiska plockepinnet som gör att utredare med flera gjort sig oförmögna att förstå situationer där den enskilde kan drabbas hårt om uppgifter sprids utanför den faktiska vårdrelationen. Inte heller diskuteras de mycket allvarliga säkerhetsproblem som kan uppstå med så jättelika och öppna informationsstrukturer som man avser att skapa.
Jamen, GDPR då kan man tänka och ja, det är så att det idag finns ett starkare skydd för den personliga integriteten även om rapportskrivarna missat detta. Dataskyddsförordningen har redan lett till ett antal stora sanktionsavgifter i vårdsektorn. Men fortfarande försöker utredare och andra att hitta konstruktioner som gör att vården kan fortsätta som förut och (som i det aktuella delbetänkandet) t.o.m. föreslå ytterligare utvidgningar. Min uppfattning är att en juridifiering av hela integritetsfrågan inte räcker. Vi måste bygga etisk grund som går mycket djupare än så.
Samtidigt som vår frihet från statlig insyn krymper så krymper även vår positiva frihet i bemärkelsen att vara aktiva handlande subjekt. Jag tänker då på vår möjlighet till insyn som i förlängningen ger möjlighet till påverkan. Insyn hänger även nära samman med att kunna skydda sin egen integritet.
Filosofen Torbjörn Tännsjö (som jag hyser stor beundran för men inte alltid håller med) har i boken Privatliv gått så långt att han målar upp en bild av ”det genomskinliga samhället” där alla handlingar och rörelser skulle registreras. I ett sådant samhälle skulle det ske någon form av maktutjämning eftersom inte bara individerna skulle övervakas minutiöst utan även myndigheterna.
Här håller jag inte med Tännsjö, särskilt som en hel del lämnas oklart, men han leder tanken till maktbalansen mellan den som har möjlighet att övervaka och den som blir övervakad. Insyn är helt enkelt den enskildes maktmedel i förhållande till staten, men även ett intresse för den offentliga sektorn som helhet eftersom insyn är en viktig faktor för att skapa förtroende. Detta tankespår för även den alltför tidigt bortgångne Anders R Olsson i sin bok IT och det fria ordet (1996) som känns egendomligt synsk inför de frågor vi har att brottas med idag.
Redan då pekade Anders R Olsson på en negativ utveckling sedan mitten av 1970-talet. Ett ökat motstånd mot att bli granskade från offentliga makthavare har lett till att offentlighetsprincipens tillämpning minskats trots (menar jag) att digitalisering skulle kunna göra insynen så mycket större.
Istället för ökad öppenhet har vi fått alltmer snäva tolkningar av vad som ska räknas som allmänna handlingar, myndigheter som betraktar invånarna som kunder och inte medborgare samt resonemang hämtade från näringslivet för att beskriva varför myndigheten väljer att inte lämna ut information. Till detta kommer att säkerhet eller integritet ofta på ett felaktigt sätt anförs som skäl för att inte lämna ut handlingar. För den som vill följa den dystra utvecklingen är sajten Allmän Handling driven av organisationen Utgivarna en bra ingång.
Den njugga inställningen till att lämna ut information råder dock bara när det gäller individer. Det kan knappast ha förbigått någon att information blivit det nya guldet och att det finns extremt starka både offentliga och privata intressen som vill vara med och ta hem vinster från den resursen. Framför allt information som skapas i offentlig sektor är extra åtråvärd dels för att den är så omfångsrik, dels för att den ofta innehåller detaljerade uppgifter om olika allmänt intressanta förhållanden.
Observera att med enskilda avses inte medborgare, utan endast företag som ska använda informationen.
Intresset för att använda den offentligt producerade informationen som här kallas ”öppna data” har inom EU formaliserats genom PSI-direktivet som även blivit svensk lag sedan 2010. En utredning tillsattes på klassiskt och bra svenskt maner 2019 för att bl a genomföra en översyn och utvärdering av lagen (2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen.
Den lämnades över i höstas under beteckningen SOU 2020:55 Innovation genom information och har knappast lett till några större rubriker. Att vidareförädla data kan ju tyckas som en högst okontroversiell inriktning för ett alltmer digitaliserat samhälle men ändå är det vissa frågor som skaver alltmer ju mer jag funderar på dem. I utredningen ges följande beskrivning av syftet med offentlig verksamhet ska lägga resurser på arbetet med öppna data:
I portalparagrafen till PSI-lagen anges att syftet med lagen är att främja utvecklingen av en informationsmarknad genom att underlätta enskildas användning av handlingar som tillhandahålls av myndigheter.
Redan där kan man haja till. I Sverige har vi en mycket lång tradition av att utnyttja offentlig information för forskning och allmänhetens insyn, men vad som här avses är att skapa en ”informationsmarknad”. Observera att med enskilda avses inte medborgare som vill ha insyn enligt offentlighetsprincipen vilket klargörs längre fram i utredningen, utan endast företag som ska använda informationen. Den tes som drivs i direktivet och i efterföljande lagar och utredningar är att det finns ett starkt samhällsintresse av att skapa en ”informationsmarknad” som ska försörja nationella och internationella företag med råvaran offentlig information till ett självkostnadspris.
Att skapa en ”informationsmarknad” är inte utan intressekonflikter. För att belysa en av dessa på ett principiellt plan och inte fastna i inhemska perspektiv väljer jag att ta ett exempel från USA. I Erik Åsards nya bok Med lögnen som vapen som handlar om Donald Trump och hans påverkan på det amerikanska samhället.
I ett avsnitt berättar Åsard om Trumps märkliga tillsättningar av ledande tjänstemän. Som när han föreslog Barry Myers, en miljonär och gammal kompis, som chef för NOAA (den amerikanska motsvarigheten till SMHI). Myers var av en händelse även ägare till ett privat företag som säljer väderrapporter som en kommersiell tjänst. Enligt Åsard såg Myers rapporteringen från NOAA som en svår konkurrent eftersom myndigheten tillhandahöll samma data kostnadsfritt (enligt lag) som Myers paketerade om och marknadsförde i sin egen tjänst. Som Åsard skriver:
Rapporterna från the National Weather Service är kostnadsfria, men AccuWeather lyckades genom förförisk och inte sällan vilseledande marknadsföring få kunderna att betala för dem. Utan den statliga väderlekstjänsten och dess skattefinansierade tillgångar (radar, väderstationer, väderballonger) skulle inte företaget ha mycket att erbjuda. För att skilja ut sig från konkurrenterna började AccuWeather tillverka prognoser som sträckte sig 45 och till och med 90 dagar framåt. Det är en metod som seriösa meteorologer har dömt ut och liknat vid att använda handläsning eller horoskoptydning.
Vidare skriver Åsard:
Till skillnad från bolagen i den privata sektorn är the National Weather Service enligt lag förbjuden att göra reklam för sina tjänster. Det har utnyttjats av företagare som Myers, som under 1990-talet offentligt började argumentera för att den statliga myndigheten borde förbjudas att göra några väderprognoser överhuvudtaget (utom vid fara för liv och egendom). Sådan information borde vara en fråga mellan kunderna och de privata företagen, menade han. När den konservativa republikanska senatorn Rick Santorum lade fram ett snarlikt lagförslag 2005, fick detentusiastiskt stöd av Myers. Förslaget föll, men Myers tvekade alltså inte att stödja en lag som flagrant skulle gynnat hans eget företag och tvingat skattebetalarna att betala dubbelt för en tjänst som den statliga myndigheten tillhandahållit gratis.
Som Michael Lewis påpekar har privata företag i branschen ett ekonomiskt intresse av väderkatastrofer som deras offentliga motsvarigheter saknar. Ju större och farligare orkaner, desto fler kunder kommer att vilja betala för att få varningar om dem. Och ju fler kunder desto större vinster. Lewis föreställer sig en dystopiskt slut – ”dagen då du bara får den väderleksrapport du betalar för”.
En lagstiftning som ska stödja företagens tillgång till offentlig information som råvara tas på största allvar medan grundlagens krav på insyn för medborgaren negligeras. Till dags dato har jag inte i en enda utredning sett seriösa ansatser att utreda hur integriteten respektive insynen skulle kunna förbättras.
Kanske måste vi inse att det inte handlar om juridik utan om politik. Och att i det svenska politiska landskapet är det mycket få förtroendevalda som intresserar sig för dessa frågor och allra minst på den borgerliga kanten. En möjlig tolkning av varför integritet blivit en sådan icke-fråga för svensk borgerlighet är att det numera finns två dominerande ideologiska inriktningar inom borgerligheten: en auktoritär och en marknadsliberal. I båda fallen är individens intressen underordnade, i det ena fallet i förhållande till en begränsad men alltmer auktoritär stat, i det andra marknadens intressen.
För att återgå Berlins frihetsbegrepp så finns det ett stort utrymme i dag för förtroendevalda att på allvar börja driva sina väljares rätt till både positiv och negativ frihet när det gäller information. En början är att börja intressera sig för alla de projekt och utredningar som sker i inom digitaliseringsområdet och säkerställa att dessa ska ha en klangbotten av att både öka integritet och insyn.
På så sätt kan ett öppet samhället byggt på tillit och respekt för individens rättigheter börja ta form.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
