Till vänster: Ett hus I Kievregionen som skadats I en rysk missilattack i augusti 2023. Foto: Wikimedia/Ukrainas nationella polis. Till höger: Jonas Sjöstedt i Ukraina.

Jonas Sjöstedt Ukrainarna kommer inte att ge upp men de behöver fortsatt stöd från omvärlden för att vinna kriget. Det skriver Jonas Sjöstedt, som har rest och träffat människor i krigets Ukraina. 

Det går inga flyg, många hamnar är blockerade eller bombade och vägarna är dåliga. När man ska resa till eller inom Ukraina är det tåget man kan lita på. De ukrainska tågen har rullat varje dag under kriget trots ryska bomber mot spår och stationer. För det mesta går de i tid. Men när jag ska ta tåget från Kievs stora station till Moldaviens huvudstad Chișinău är det stopp. Vid ingången till stationen står en beväpnad vakt, stationshallen bakom honom är tom. ”Det är larm om luftangrepp, gå ner i den underjordiska gången”, är beskedet.

Delar kupé med ukrainsk kvinna

Jag följer strömmen av andra passagerare ned i gången som går under stationens spår. Några skyndar på stegen, men stämningen är lugn, det är en rutin, det här har alla gjort förut. Där nere sitter folk på bänkar eller direkt på stengolvet och väntar, tittar i sina mobiler, några spelar kort. Bomblarm blir det ganska ofta, men Kievs luftförsvar är numera starkt och de flesta ryska missiler skjuts ned. De jag pratar med har slutat springa ned i skyddsrummen på natten när larmen går, de ligger kvar i sängen. Faran är inte lika stor längre och man orkar inte med hur många sömnlösa nätter som helst. Kriget har blivit vardag.

På tåget delar jag kupé med Tatjana som vill bli kallad Tanja. Hon ska åka och hälsa på sin 16-åriga dotter som studerar utomlands.

– Jag kunde inte sova när hon var kvar i Kiev, jag blev så orolig för henne, förklarar hon.

Nu ska de äntligen få ses igen. Tanja är glad och förväntansfull inför resan, hon ska få lite semester också, det var länge sedan sist.

Hennes egen son ska snart kallas in till militären och jag kan se oron i hennes ansikte.

Vi talar om kriget, hur skulle vi kunna undgå att tala om det? Tanja berättar ett hennes mamma går i kyrkan varje vecka, och varje vecka läses namnen upp på nya pojkar från trakten som har stupat vid fronten.

– Det är så fruktansvärt, hur många av våra pojkar ska vi förlora? undrar Tanja.

Hennes egen son ska snart kallas in till militären och jag kan se oron i hennes ansikte.

Tanjas äldre bror bor i Moskva. Han blev sovjetisk militär, sedan fortsatte han i den ryska militären. De har ingen som helst kontakt med varandra längre. Han försvarar Rysslands krig mot Ukraina, Tanja står inte ut med att höra det.

– Han var stationerad i Tjetjenien under det kriget, nu först förstår jag vad tjetjener fick gå igenom, säger hon.

Ukrainare och ryssar har gift sig med varandra och flyttat mellan de olika länderna. Nu slits familjebanden isär av kriget, många av dem som bor i Ryssland låter som ekon av landets krigspropaganda.

Tanja jobbar för ett företag som importerar och säljer hemelektronik och vitvaror. De brukade tala ryska på jobbet, nu har de gått över till ukrainska. Men företaget går dåligt, i krigstider vill folk inte investera, allt kan förstöras, man kan bli tvungen att fly. Tanja kanske förlorar sitt arbete.

– Men jämfört med att barnen lever och är friska spelar det ingen roll, säger hon.

De har samlat in pengar på jobbet till skyddsutrustning för anställda som är inkallade vid fronten. Men Tanja oroar sig för att hjälpen inte kommer fram, korruptionen är ett stort problem och ansvariga politiker ligger lågt i kurs.

Hatar Putin

När jag nämner Putin vid namn som den ansvarige för kriget tystnar Tanja först, sedan säger hon med stort eftertryck och hård blick

– Jag hatar honom så mycket, han har förstört våra liv. Vi hade det bra med våra familjer, nu är allt sönderslaget.

Hon visar ett foto på sin telefon, det är en god vän, en 52-årig man som är frivillig vid fronten vid Kupiansk där striderna är hårda.

Solen går ned över ukrainska fält och skogar medan tåget närmar sig gränsen till Moldavien. Längs spåren arbetar anställda vid järnvägen. De som sett till att tågen har rullat, flyktingar kunnat fly, att vapnen kommer in i landet och till fronten, att man kan resa in och ut ur landet. Ett par hundra av deras kollegor har dödats i kriget. Vi delar på våra medhavda matsäckar, Tanja har köpt färska jordgubbar. 

De är tacksamma över stödet till Ukraina, inte minst det militära. Upphör stödet skulle landet vara förlorat.

I Kiev träffade jag vänsteraktivister och fackföreningsfolk. Precis som Tanja var de kritiska mot korruptionen och de oligarker som styrt så mycket i landet. De som skodde sig själva. Vänstern hoppas på och arbetar för att ett rättvisare och mindre korrupt Ukraina ska kunna utvecklas när kriget är över och återuppbyggnaden ska inledas. Något annat än privatiseringar och nyliberala reformer. Men det kan bara ske om Ukraina vinner kriget. Om Ukraina förlorar kan man glömma allt sådant, då återstår att leva under rysk ockupation eller att fly från landet. De valde inte kriget – kriget valde dem. De är inga nationalister eller militarister, de avskyr kriget – men kan inte undgå det. De är tacksamma över stödet till Ukraina, inte minst det militära. Upphör stödet skulle landet vara förlorat.

Nödvändigt att försvara sig

Några saker som de berättade brände sig fast i minnet. Historien om deras vän som varit pacifist men som ändå kom till slutsatsen att det var nödvändigt att försvara sig och gick in som frivillig i den ukrainska militären. Nu sitter han som krigsfånge i Ryssland. I dagens Ukraina kan man inte vara antifascist och pacifist samtidigt, man får välja, som mina vänstervänner sa. Deras förståelse för de röster till vänster i USA och Europa som inte vill stödja Ukraina var noll, i samma ögonblick som Putin fick veta att stödet upphörde visste han också att han skulle vinna kriget. Hur kan man vara för en pacifism som i praktiken gynnar våldsverkaren och inte den som utsätts för våldet? Är det inte vänsterns uppgift att alltid stå på de förtrycktas sida? Hur kan man vara så upptagen av amerikansk imperialism att man inte förmår se den ryska imperialismen bara för att den inte passar ens världsbild? Hur trovärdig blir en sådan vänster? De smulade effektivt sönder den ryska propagandans argument om Ukraina som fascistiskt eller rysk politik som något progressivt. Deras egna ryska vänner – demokratiska socialister – har fått fly landet eller gå under jorden. 

Det är allt för enkelt att sitta i New York, Uppsala eller Berlin och tycka att Ukraina ska ”kompromissa” och låta Ryssland ockupera en del av landet. Så talar man om andras frihet, inte sin egen. Det skulle inte heller vara ett slut på kriget, Putin vill alltid ha mer. Själva talade de ukrainska vänsteraktivisterna om att de inte är unika, om egen solidaritet med förtryckta folk som kurder och palestinier. De talade med värme om det stöd de fått från vänstern i Norden, Polen, Portugal och många andra länder.

Att säga till ukrainsk vänster som ser vänner och bekanta skadas och stupa vid fronten att de har fel som försvarar sig är faktiskt en ren förolämpning.

Det går utmärkt att vara lika kritisk mot amerikansk imperialism som mot rysk. Det går utmärkt att vara emot vapenexport till diktaturer och förtryckare, men för det militära stödet till Ukraina. Det går bara fint att vara för fred och mot militär äventyrspolitik, men ändå inse att det finns situationer då folk och nationer inte har något annat val än att försvara sig. Larmklockorna måste ringa hos en demokratisk vänster när man hör argument om ”fascism” i Ukraina som är ett eko av propagandan från despoten, och fascisten, i Moskva.

Att säga till ukrainsk vänster som ser vänner och bekanta skadas och stupa vid fronten att de har fel som försvarar sig är faktiskt en ren förolämpning.

Mitt i prövningen och krigets hårdhet så kunde vänsteraktivisterna också se några positiva tecken. Kriget har fört ukrainarna närmare varandra. Ukrainsk och ryskspråkiga arbetar tillsammans, minoriteter som tatarer, romer och den judiska delen av befolkningen får tydliga erkännanden. Många inser att man behöver hjälpa varandra och att staten måste vara till för alla i landet. Extremhögern har försvagats, istället ser många värdet av internationellt samarbete. De talade om möjligheten att bygga ett bättre och mer rättvist Ukraina – med det kan bara ske om de vinner kriget.

På perrongen i Chișinău möttes Tanja av en god vän, vi sa hejdå till varandra. Hon och andra ukrainare vet att de bara kan befria sitt land om omvärldens stöd fortsätter. 

Det är vår uppgift.