Landsförvisning blev inte början på öppning i Nicaragua

I början av februari slog diktaturen i Nicaragua omvärlden med häpnad när man utan förvarning frigav och landsförvisade 222 politiska fångar till USA. Hur skulle frigivandet tolkas, och vad har hänt sedan dess i Nicaragua? Pierre Frühling skriver om landet som utvecklats till en diktatur sedan de stora protesterna mot regimen för fem år sedan. 

Fem år har gått sedan de dramatiska händelserna i Nicaragua i april 2018, då massiva folkliga protester mot nedskärningar av socialförsäkringarna möttes av väpnat våld från regimen. Obeväpnade demonstranter sköts utan förvarning ihjäl av maskerad polis och paramilitära prickskyttar. Regimens urskillningslösa våld kom helt oväntat och ledde till att demonstrationerna snart övergick till ett spontant folkligt uppror, vars främsta krav blev att president Daniel Ortega och hans hustru, vicepresident Rosario Murillo, omedelbart måste avgå och fria val utlysas. 

Efter tre månader hade regimen återtagit kontrollen. Mer än trehundrafemtio personer hade då mördats och tusentals hade skadats. Landet var militariserat. Och nu gick utvecklingen rasande fort i riktning mot att förvandla Nicaragua till en regelrätt polisstat, en diktatur under familjen Ortega-Murillo.

Förbjudna färger

Möten och demonstrationer förbjöds, alla självständiga och kritiska medier stängdes ner. Den som klädde sig i flaggans färger (blå-vitt) kunde stoppas av polisen, få sin telefon genomsökt och bli arresterad. Beväpnade civila kunde beslagta egendom och plundra butiker som tillhörde familjer där någon deltagit i protesterna, medan polisen såg på.   

Antalet politiska fångar växte snabbt och uppgick i slutet av 2018 till 675 personer.

Inga lagar, ingen rättssäkerhet fanns längre, särskilt inte för den som anklagades för att vara emot regimen. I den officiella diskursen förvandlades de folkliga protesterna till ett kuppförsök; en allians av mörka krafter påstods nu ha försökt störta regimen.

Antalet politiska fångar växte snabbt och uppgick i slutet av 2018 till 675 personer. Huvuddelen satt i fängelse utan dom, andra hade fått långa straff för fabricerade brott efter farsartade ”rättegångar”. Alla behandlades brutalt. Somliga blev fysiskt misshandlade och torterade, andra sattes i mörklagda celler, fick svältkost och förnekades såväl besök som medicinsk vård. Inga internationella regler respekterades, här gällde hämndens lag. 

Att lämna landet blev den enda utvägen för många. Från slutet av 2018 fram till december 2022 beräknas över 650 000 nicaraguaner ha emigrerat, det vill säga nästan 10 procent av landets befolkning. I FN:s statistik över asylsökande per nationalitet låg Nicaragua plötsligt näst högst på listan, efter Afghanistan men före Syrien. Men att lämna landet var inte riskfritt. Många stoppades vid gränsen och arresterades, anklagade för att ha deltagit i protesterna mot regimen.

Covid-19: Total förnekelse

Regimens hantering av covid-epidemin för tankarna till skildringar av klassiska latinamerikanska diktatorer, där det obegripligt brutala blandas med surrealistiska inslag. Medan grannländerna antog de flesta av WHO:s rekommendationer så förnekade regimen i Nicaragua först att man alls hade någon smitta i landet. Man behövde inte hålla avstånd, fester och folkliga arrangemang begränsades inte, testandet var minimalt och användandet av ansiktsmask förbjöds, även för sjukvårdspersonal. 

Medan den officiella statistiken över antal smittade och döda i Nicaragua visade de lägsta siffrorna i hela Latinamerika, så visste landets sjukvårdspersonal att läget egentligen var kritiskt. Men regimen påbjöd tystnad. Dödsattester fick inte innehålla covid-19 som diagnos, möjligen kunde lunginflammation få anges. 

När de allmänna valen i november 2021 närmade sig var oppositionen fortfarande splittrad, och innan kampanjen ens hade inletts lät regimen fängsla de främsta kandidaterna.

I maj 2020 undertecknade över 700 läkare ett brev till regeringen och uppmanade till snabba åtgärder. Regimen svarade med att anklaga läkarna för att skapa ”en epidemi av lögner” och många avskedades. Fram till slutet av 2021 hade Nicaragua endast 218 dödsfall i covid-19, enligt den officiella statistiken. I verkligheten hade dödligheten varit mer än 50 gånger högre, eller mellan 12 och 16 000 människor, enligt en beräkning från 2022 publicerad av WHO.  

Valen som blev en fars

När de allmänna valen i november 2021 närmade sig var oppositionen fortfarande splittrad, och innan kampanjen ens hade inletts lät regimen fängsla de främsta kandidaterna. Valen blev en bluff, och medan regimen hävdade att valdeltagandet var 65 procent visade andra beräkningar på att siffran inte ens översteg 20 procent. 

I början av 2022, när de så kallade valen var överstökade, gick regimen till frontalangrepp mot landets enskilda organisationer. Med hänvisning till påhittade formella fel fråntogs den ena organisationen efter den andra sin rätt att bedriva verksamhet och deras egendom konfiskerades. Syftet var tydligt: att utplåna det oberoende utrymme som civilsamhällets organisationer representerade. 

Under år 2022 stängdes mer än 3100 enskilda organisationer ned och förbjöds att arbeta. Här fanns NGO:s med kulturell och social inriktning, men också idrotts- och yrkesföreningar. Hårdast drabbades kvinnogrupper och miljöorganisationer, och i början av 2023 fanns inte en enda oberoende NGO kvar inom dessa områden. Också samtliga internationella organisationer tvingades lämna landet, många efter att ha arbetat i Nicaragua under flera decennier.

Utplånandet av civilsamhällets organisationer följdes därefter upp med en aggressiv kampanj mot den katolska kyrkan, det överlägset största trossamfundet i landet. Många kyrkor hemsöktes av regimtrogna vandaler, andra omringades av kravallpolis för att avskräcka gudstjänstbesökare och religiösa processioner förbjöds. 

Ortega isolerar sig

När den internationella kritiken mot regimens övergrepp tilltog svarade man med självisolering. Flera utländska diplomater utvisades, Internationella Röda Korsets representant hindrades från att återkomma till landet och Vatikanens ambassadör fick lämna sin post. Strax efter det att OAS (de amerikanska staternas organisation) hade antagit en resolution som fördömde diktaturen lät regimen i slutet av april 2022 invadera OAS-kontoret i Managua. 

Att Nicaragua hör till de ytterst få länder i världen som har röstat emot de två FN-resolutioner som fördömer Rysslands invasion av Ukraina speglar förstås landets självvalda isolering. Men det är också ett bevis på de allt närmare relationerna mellan Nicaragua och Ryssland. Ryska polisinstruktörer och rådgivare finns sedan länge på plats i landet, ett träningscenter med rysk ledning har öppnats i Managua och varje år skickas nicaraguanska poliser på utbildning till Ryssland. 

De amerikanska sanktionerna har visserligen minskat Nicaraguas tillgång till förmånliga krediter från Världsbanken och andra, men detta gap har delvis täckts in av den Centralamerikanska banken (CABEI), vars chef tillsattes tack vare en röst från Ortega.

Den ryska närvaron har varit särskilt intensiv inom det digitala området, där man har bidragit till lagstiftningen angående cybersäkerhet (att sprida falska uppgifter med digitala medel är numera en vanlig anklagelse när oliktänkande fängslas), och har förstärkt diktaturens övervakning av digital kommunikation (chat, krypterade samtal). 

Nicaragua har också närmat sig Kina och Iran. Tillsammans med Kuba och Venezuela utgör detta i stort sett landets enda internationella umgänge. Och landets isolering ser knappast ut att minska efter den rapport som i början av mars i år presenterades av FN:s expertgrupp för mänskliga rättigheter i Nicaragua (GHREN), som bland annat konstaterar att regimens ledare bär ett direkt ansvar för ett stort antal utomrättsliga avrättningar och andra brott mot mänskligheten.

På ytan ingen ekonomisk kris

Hur har då landets ekonomi klarat sig? I makroekonomiska termer ser det inte så dåligt ut med flera procents BNP-tillväxt från och med 2021 och ökande exportvärde. Men tillväxten beror inte på ökad inhemsk produktion eller förbättrad produktivitet utan på floden av penningförsändelser (remitteringar) som arbetande nicaraguaner i utlandet skickar till sina anhöriga. Remitteringarna har ökat dramatiskt och uppgick 2022 till nära fyra miljarder dollar. Pengar som är av enorm betydelse för att lindra den ökande fattigdomen, orsakad av kraftig inflation och stigande arbetslöshet. 

Det ökande exportvärdet beror främst på goda internationella priser, inte minst på guld som idag intar andraplatsen i landets export. Men siffrorna över den ökande guldexporten är delvis vilseledande, eftersom diktatorn Ortega tar emot guld från regimen i Venezuela (vars handel med omvärlden har blockerats) och mot en avgift sedan re-exporterar detta som nicaraguanskt. De amerikanska sanktionerna har visserligen minskat Nicaraguas tillgång till förmånliga krediter från Världsbanken och andra, men detta gap har delvis täckts in av den Centralamerikanska banken (CABEI), vars chef tillsattes tack vare en röst från Ortega.

Kort sagt: I dagsläget råder ingen akut ekonomisk kris i Nicaragua, men det är hårda tider för vanligt folk och landet har en ekonomi på lerfötter.

Landsförvisade och statslösa

Vad har då hänt sedan de 222 politiska fångarna under stor publicitet landsförvisades till USA? Ja, den öppning som många hoppades på har inte ägt rum, snarare har läget förvärrats. 

Bland de fångar som man tänkte förvisa fanns den inflytelserike biskopen Rolando Álvarez, som varit en modig kritiker av regimen och som hade placerats i husarrest. Han vägrade dock att gå ombord på planet (varje fånges bevittnade samtycke var ett villkor från USA), varpå han genast fördes till det ökända fängelset El Chipote och inom ett dygn hade han – helt utan rättegång – ”dömts” till 26 års fängelse.

Samtidigt som biskop Álvarez fängslades kom nästa slag. Knappt hade de landsförvisade landat i Washington förrän diktaturen förklarade att de var landsförrädare, skulle fråntas sin nicaraguanska nationalitet och att deras egendom i hemlandet skulle konfiskeras. 

Dagen därpå drabbade samma öde en grupp på 94 andra nicaraguaner, som nästan alla redan levde i exil för att ha kritiserat diktaturen. Här återfinns bland annat landets mest kända författare, journalister och akademiker. Att förklara så många medborgare statslösa är unikt, och bryter mot en rad internationella konventioner. Man får nästan gå tillbaka till Tyskland under andra världskriget för att hitta något liknande. Den internationella kritiken blev därför hård och de statslösa nicaraguanerna erbjöds snabbt medborgarskap i en rad länder, däribland Spanien och Chile.

Angrepp mot företagare och kyrkan

Kort senare gick regimen till attack mot COSEP, som är en paraplyorganisation för landets företagare. Alla dess 18 branschorganisationer (jordbruk, industri, turism, osv) fråntogs rätten att verka, fick inte längre ha anställda och deras tillgångar frystes. Vissa tolkar detta som början på en kubansk linje mot privat företagande, andra ser det mest som ett utslag av regimens ofta nyckfulla beteende. Som hursomhelst kan komma att få svåra konsekvenser för landets ekonomi.

Landsförvisningen av huvuddelen av landets politiska fångar har inte följts av någon öppning i Nicaragua.

Vid flera tillfällen hade Ortega tidigare kallat den katolska kyrkan och dess biskopar för ”kuppmakare och terrorister”, dock utan att få något svar. Men efter domen mot biskop Álvarez bröt påven sin tystnad och i en intervju liknade han regimen vid ”en kommunistisk eller hitleriansk diktatur”. Ortegas svar blev att omedelbart suspendera de diplomatiska relationerna med Vatikanen, vilket är unikt i Latinamerika– inte ens Kuba eller Venezuela har gjort något liknande.

Landsförvisningen av huvuddelen av landets politiska fångar har således inte följts av någon öppning i Nicaragua. Inför påskfirandet – som traditionellt är landets största högtid – förbjöds alla religiösa processioner, många kyrkor omringades av beväpnad polis och under själva påskveckan arresterades ett tjugotal personer. Därmed är antalet politiska fångar uppe i ett sextiotal och fler arresteringar är att vänta i samband med femårsdagen av det folkliga upproret den 18 april.

Regimen har idag total kontroll över polis och militär liksom över hela statsapparaten och någon organiserad opposition finns inte i landet. Föga tyder därför på att någon snar öppning är att vänta. Om och när en sådan kan åstadkommas beror främst på inhemska krafter. Men omvärlden kan också bidra till en demokratisk utveckling i Nicaragua. 

I samtal med olika företrädare för oppositionen pekas fyra områden ut som särskilt angelägna. Stöd till de politiska fångarna och deras anhöriga samt asyl för flyktingar från Nicaragua är de två första. Fortsatt uppföljning i internationella sammanhang av diktaturens brott mot de mänskliga rättigheterna är ett tredje område. Och sist men inte minst: att motarbeta internationella lån och krediter som ger diktaturen ”finansiellt syre”. I fokus här står den centralamerikanska banken för ekonomisk integration (BCIE) som hittills inte haft några betänkligheter att ge miljardlån till diktaturen i Nicaragua.