Bild: Pixabay

religion När islam framträdde lades grunden för ett rättvisare samhälle jämfört med de förhållanden som då rådde på den arabiska halvön. Dagens muslimska modernister hävdar att en nytolkning av islamiska lagar måste ske i samma anda, skriver Ingmar Karlsson. 

Nyligen redogjorde jag här för vad talibanernas fundamentalistiska tolkning av Koranens föreskrifter kan innebära för samhällslivet i Afghanistan.

Den heliga skriften kan emellertid även ges modernistiska och sekulära tolkningar.

Modernisterna tar Koranen, seden och traditionerna som utgångspunkt för sin politiska modell men för dem är ijtihad, nytolkning, nyckelordet. De hävdar att dessa källor kan och bör omtolkas och anpassas till vårt tidevarv och att islam i sig innehåller föreskrifter rörande allt som kännetecknar en modern och progressiv stat.

För en modernist är därför islam inte en absolut samhällsordning utan innehåller en rad värderingar och principer som kan appliceras på vår moderna verklighet. De talrika formerna av islamisk socialism bygger således på en modernistisk tolkning av islam. Muhammed var enligt modernisterna den förste revolutionären. Koranens formulering om »den makt som finns i järnet« ses som ett stöd för en industriell utveckling och den religiösa plikten att ge allmosor, zakat, som ett bevis för att islam eftersträvar ett välfärdssamhälle.

När islam framträdde lades grunden för ett rättvisare samhälle jämfört med de förhållanden som då rådde på den arabiska halvön. En nytolkning av islamiska lagar måste ske i samma anda hävdar modernisterna. I detta perspektiv är demokrati den mest lämpade modellen för ett modernt islamiskt samhälle. Ijtihad ger också möjligheter att skapa ett sådant. De bestämmelser som rådde på profetens tid kan inte tillämpas i dag.

Här brukar slaveriet nämnas som ett exempel. Varken Koranen eller traditionen säger något om dess avskaffande men trots detta kan det inte tillåtas i dagens samhälle. En rad andra bestämmelser står också i motsats till den moderna människosynen, till exempel synen på kvinnan som med moderna mått betraktas som en andra klassens medborgare.

Enligt Koranen ärver kvinnor hälften så mycket som männen, två kvinnors vittnesbörd värderas som en mans, rätten till skilsmässa är begränsad. Dessa bestämmelser var emellertid revolutionerande för kvinnan på profetens tid och de måste nu revideras så att de står i samklang med det moderna samhällets värderingar.

De lagar som infördes i islams begynnelse syftade till att förbättra människans villkor och innebar en klar förbättring av dessa. En nytolkning måste ha samma utgångspunkter.

Med straffpåföljderna förhåller det sig på samma sätt. Syftet med de drakoniska strafflagarna var att förhindra de överdrivna hämndaktioner som enskilda våldsbrott ledde till på profetens tid. De islamiska strafflagarna begränsade däremot straffpåföljden till den enskilde förövaren och en målsägande kunde också benåda den som dömts för ett brott – en gärning som lovprisas i Koranen.

De lagar som infördes i islams begynnelse syftade till att förbättra människans villkor och innebar en klar förbättring av dessa. En nytolkning måste ha samma utgångspunkter.

Enligt en tradition ska profeten ha sagt: »Åsiktsskillnader inom mitt samfund är ett tecken på Guds barmhärtighet.« Mångfald ska således välkomnas och inte förtryckas och här hänvisas till de fyra olika rättsskolor som finns inom sunnitisk islam. Trots tron på att lagen är given och inspirerad av Gud har det funnits fyra olika sätt att tolka den. Tanken att man kan vara renlärig men ändå ha olika åsikter borde därför utgöra en god bas för ett parlamentariskt system.

Islam kan således omstöpas för att passa den moderna människans behov, hävdar modernisterna. Den religiösa lagen är därför ingen helig samling av en gång för alla givna regler och förordningar. Rätten att lagstifta ligger hos folket och de representanter det utsett. Denna rätt ska dock utövas i Koranens anda och enligt profetens utsagor. Ulama har här en rådgivande och kontrollerande roll.

De modernistiska strömningarna, som växte fram i slutet av 1800-talet, har mötts med sympatier utanför den muslimska världen men har haft svårare att vinna mark inom denna. Modernisterna har inte kunnat presentera ett sammanhållet system på samma sätt som fundamentalisterna och har därför haft svårt att freda sig mot anklagelser om att den politik de förespråkat endast varit en täckmantel för sekularisering och allmän moralisk slapphet. För en fundamentalist är modernismen bara en förevändning att kringgå de traditionella doktrinerna när dessa anses besvärande.

Med modernisten har sekularisten det gemensamt att han anser att lagstiftningsrätten ligger hos folket och dess representanter. Medan modernisterna vill att lagarna ska följa andan i Koranens och profetens budskap anser sekularisterna att statens ideologi ska kunna omfattas av både troende och icke troende. Religionen kan inte vara en samhällsordning. Här finner sekularisten stöd i sura 2:256–257: »Inget tvång i religionen.«

Synen på religionen ligger således nära den vi har i västerlandet. Enligt en sekularist har alla människor samma rättigheter oavsett religiös tillhörighet. Inga poster ska vara enbart muslimer förbehållna. Sekularisten är emellertid beredd att åberopa islams kulturella och religiösa symboler och inhämta stöd från ulama om så är nödvändigt för att genomföra kontroversiella politiska beslut.

Turkiet brukar framställas som typexempel på en sekulär islamisk stat. Med sin revolution på 1920-talet avskaffade det moderna Turkiets skapare Kemal Atatürk den islamiska rätts- och samhällsordningen och kopierade i stället sekulära västerländska lagar.

Denna politik mötte starkt motstånd och var långt ifrån oomtvistad. Militärkuppen 1980 var inte minst riktad mot grupper som ville se en återgång till ett islamiserat samhälle. De sekulära kemalistiska kretsarna i Turkiet såg med misstänksamhet på det styrande islamistiska partiet AKP:s grundläggande politiska intentioner efter partiets valseger 2002 trots att det reformprogram som regeringen inledde hade syftet att uppfylla kriterierna för ett EU-medlemskap.

I arabvärlden har sekularisterna alltid fått kämpa i hård motvind.

I dag 20 år senare visar sig dessa farhågor ha varit berättigade. Erdoğans vision om “Det nya Turkiet” har inte försetts med någon ideologisk korsett men i takt med att han stärkt sin makt har han alltmer framträtt som en religiös konservativ nationalist som nostalgiskt blickar tillbaka på en osmansk storhetstid. Han har lovat att uppfostra en ny, mer religiös, generation, hävdat att män och kvinnor av naturen inte är jämställda, uppmanat kvinnor att skaffa sig minst fyra barn, talat om att förbjuda aborter och kejsarsnitt och förklarat att användande av preventivmedel är ett nationellt förräderi.
Han förespråkar också mera religiösa accenter i utbildnings-och kulturpolitiken, införande av religionsundervisning från sex års ålder och obligatorisk undervisning i osmansk turkiska.

En ny moské har byggts på den högsta punkten på asiatiska sidan av Bosporen med plats för 3 000 trogna med syftet att ändra Istanbuls profil och få både Suleiman den präktiges moské och Hagia Sophia, som omvandlats från museum till moské, att blekna och därmed säkra Erdoğans plats i historien. Namnet på det palats han låtit bygga i Ankara ändrades från Cumhurbaşkanlığı Sarayı (Presidentpalatset) till Cumhurbaşkanlığı Külliye, en beteckning under det osmanska riket för byggnader runt de stora moskéerna som förvaltades av en religiös stiftelse och omfattade badhus, skolor, utspisning och inkvartering.

Hans mål tycks vara att efter valen 2023 förklara att den turkiska sekulära republiken 100 år efter dess utropande har förvandlats till en demokratur med ett osmanskt ansikte – Det nya Turkiet med hans egen vokabulär.

I arabvärlden har sekularisterna alltid fått kämpa i hård motvind. Även uttalat sekulära regimer har efter hand tvingats presentera sina politiska program i islamiska termer för att visa att deras politik inte strider mot islam även om de inte på något sätt har Koranen som direkt politisk inspirationskälla.

Ett konkret exempel på detta breda motstånd mot uttalat sekulära regimer var de eftergifter som president Hafez al-Asad tvingades göra efter upplopp i Syrien 1973, när det i utkastet till en ny konstitution inte uttryckligen sades att statschefen måste vara muslim.

I stället framstod länge regimen i Bagdad som den arabiska sekularismens främste företrädare. Ett av de svepskäl som Saddam Hussein använde för sitt angreppskrig mot Iran var att han i det internationella samfundets intresse gick till attack mot den hotfulla islamiska fundamentalismen.

Bland dem som under detta krig besökte honom i Bagdad fanns ingen mindre än pådrivaren bakom USA:s invasion av Afghanistan 2001 och Irak 2003 Donald Rumsfeld som i december 1983 skakade hand med Saddam Hussein i tv-kamerornas sken som president Reagans särskilda sändebud.

Pikant nog var han då direktör för en farmaceutisk industri som tillverkade komponenter som kunde användas för tillverkning av kemiska vapen.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook