Kan USA och Kina samexistera?

Utrikes I dag träffas Joe Biden och Xi Jinping i San Francisco. Förväntningarna inför mötet är inte stora, men det faktum att det kommer till stånd är i sig betydelsefullt. Börje Ljunggren skriver om vår tids ojämförligt viktigaste relation. 

Relationen mellan USA och Kina är vår tids ojämförligt viktigaste relation.  Under det senaste decenniet har den kommit att präglas av allt djupare strategisk misstro.  Idag träffas landets båda ledare, president Biden och Kinas Xi Jinping, i anslutning till ett APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation) -toppmötet i San Francisco. Mötet har föregåtts av ett betydande förberedande besöksutbyte på ministernivå, men in i det sista har det rått osäkerhet om huruvida man från kinesisk sida skulle bekräfta mötet. Inte förrän för en vecka sedan stod det klart att det verkligen skulle äga rum.  Behovet är uppenbart.

Kom överens om högnivåmöten

Biden och Xi Jinping lärde känna varandra redan 2011. Då träffades de som vicepresidenter, i en helt annan, närmast idyllisk, tid. I november 2022 träffades de som presidenter för första gången fysiskt i anslutning till ett G20-möte på Bali. De kom då överens om att hålla högnivåmöten, för att skapa skyddsräcken för den allt mer riskfyllda konkurrensen mellan länderna. En grund skulle läggas genom ett besök av utrikesminister Blinken i Peking. Besöket skulle bli det första på över fem år av en amerikansk utrikesminister.  

I en alltmer polariserad värld har relationerna mellan Kina och Ryssland fördjupats.

Blinkens besök sköts emellertid i sank då en kinesisk spionballong i början av februari uppenbarade sig över US. Men Blinkens besök sköts, som Harvard-nestorn Joseph Nye konstaterat, i sank redan innan ballongen sköts ner. Då spionballongen blev synlig över USA, såg Biden sig tvingad att agera. Symbolhandlingen var klart viktigare än effekterna på relationerna. Av bara farten sköts ytterligare tre ballonger ner, som inte hade något med Kina att göra. Man var tillbaka på ruta ett, vid en tid av utmaningar av ett slag som knappast någon kunnat föreställa sig före Putins invasion av Ukraina för snart två år sedan. I en alltmer polariserad värld har relationerna mellan Kina och Ryssland fördjupats.

Förväntningarna inför mötet är inte stora, men det faktum att det kommer till stånd är i sig betydelsefullt då det bekräftar att båda parter ser behov av ansträngningar för att stabilisera relationen. En återgång till ett mer strukturerat utbyte är en förutsättning för minskade risker för incidenter, i till exempel Sydkinesiska havet eller Taiwan-sundet, med svårkontrollerbara konsekvenser. Kontaktytorna och förutsägbarheten i relationen måste förbättras i en tid av krig i Ukraina och akut kris i Mellanöstern. Klimatfrågan, vår tids existentiella fråga, förutsätter att de båda länderna förmår samarbeta. I den globala ekonomin är motsättningarna djupa, med ett tilltagande ”halvledarkrig”, men så är också den symbios som präglar relationen mellan världens båda ojämförligt största ekonomier. Kärnvapenutvecklingen i världen har gått in i en ny oroväckande fas.

Förändrad ton

Scenförändringen under det gånga decenniet är dramatisk. Då president Obama under sitt första år vid makten (2009) besökte Peking var fortsatt engagemangspolitik en självklarhet, samtidigt som hög prioritet gavs åt ökat fokus på Asien. Tonen förändrades, men 2015 hade Obamas och Xis förmåga att samarbeta avgörande betydelse för förverkligandet av Parisavtalet. Obama kom ändå att se Kina som en allvarlig ”strategisk konkurrent”, och kritiserade i hårda ordalag Peking för dess alltmer hotfulla agerande i Sydkinesiska havet. President Trump förkastade genast Obamas ansatser. Ingen förespråkade längre ”engagement”. En era av förhoppningar om konvergens drev obönhörligen över i en era av djupnande divergens. Dagens säkerhetspolitiskt drivna  protektionistiska era inleddes. (Ljunggren, Statsvetenskaplig tidskrift, 3/2023)

Båda sidor har, konstaterar Henry Kissinger övertygat sig själv om att ”den andre representerar en strategisk fara” och man är ”på väg mot en stormaktskonfrontation” (The Economist, maj 2023). I 2022 års amerikanska säkerhetsstrategi beskrivs Kina som “America’s most consequential geopolitical challenge”, som det enda landet med ”både avsikten att omskapa den internationella ordningen och, i tilltagande grad, den ekonomiska, diplomatiska, militära och teknologiska makten att förverkliga detta mål”. President Biden har betonat konkurrensen, men också samarbetsmöjligheter och vikten av skyddsräcken mot ödesdigra konflikter. I dagens Washington, där man är oenig om nästan allt, råder dock stor enighet om att Kina är USA:s strategiska motpol och högteknologisk ”decoupling” en nödvändighet.

Ett huvudtema i Xis tal under Folkkongressens årliga möte i mars 2023 var att USA med alla medel vill hålla tillbaka Kina och omringa landet genom att förstärka sina militära allianserna i regionen.

I den arbetsrapport som Xi Jinping i oktober 2022 lade fram vid den 20:e partikongressen återkom Xi 90 gånger till det säkerhetspolitiska läget, och den kamp landet stod inför. Han uppmanade specifikt till förberedelser för den “storm” som väntar, med fokus på de försämrade relationerna mellan Kina och USA. Landets sammanhållning under partiets ledning var viktigare än någonsin. Ett huvudtema i Xis tal under Folkkongressens årliga möte i mars 2023 var att USA med alla medel vill hålla tillbaka Kina och omringa landet genom att förstärka sina militära allianser i regionen. I dramatiska ordalag förklarade Xi att ”vi måste hålla våra ögon fokuserade på de stora frågorna, som uppgång eller fall, framgång eller misslyckande, för vårt parti och landet, som kan rubba allt på ett ögonblick”. 

Konsekvenserna av ytterligare försämringar av de redan mycket ansträngda relationerna, och den misstro som präglar dem, är uppenbara. Kan då några resultat förväntas av mötet i San Francisco? Några genombrott är knappast att vänta, och positioneringar är oundvikliga, men dagens akuta konflikter har en given plats på dagordningen och det finns frågor där båda parter vill se resultat.

Klimatfrågan och ekonomin

Ett sådant är klimatfrågan där en dialog har kunnat vidmakthållas. I de förhandlingar som ledde fram till 2015 års Parisavtal spelade John Kerry och hans kinesiska motpart Xie Zhenhua nyckelroller, och det gör de fortfarande. Helt nyligen möttes de båda i Kalifornien och någon form av resultat av mötet mellan Xi och Biden ter sig ”oundvikligt”. Tillsammans svarar de båda länderna för närmare 40 procent av de globala koldioxidutsläppen, varav Kina för två tredjedelar. 

Ett annan centralt område är ekonomin, där Kinas växande problem, efter de gångna decenniernas höga tillväxt, skapat intresse för stabiliserande dialog.  Kina förväntades länge att inom något år gå om USA som världens största ekonomi också i nominell BNP, och inte bara mätt i köpkraft (PPP). Men det är inte längre nära förestående. Xis Kina har skjutit över målet, konstaterar Susan Shirk, en av USA:s mest ansedda Kinaforskare i sin bok Overreach – How China Derailed its Peaceful Rise (2023). Problemen är primärt interna, och en följd av den växande roll för stat och parti som Xi inkarnerar, men också en följd av Bidens fokus på arbetstillfällen i USA och sanktioner mot Kina på det högteknologiska området. Den globala ekonomin försvagas. Tendenserna till marginalisering av WTO, efterkrigstidens centrala handelspolitiska institution, är en konsekvens av säkerhetspolitikens allt längre slagskugga.

Aktuella bedömningar gör gällande att Kinas kärnvapenarsenal kommer att växa till mer än 1500 stridsspetsar år 2035, vilket skulle göra Kina till en tredje betydande kärnvapenmakt.

En fråga som borde komma upp på dagordningen är kärnvapenfrågan. Mao ansåg redan vid tiden för revolutionen att Kina måste ha ett eget kärnvapen och gjorde det till en huvudfråga i samarbetet med Sovjetunionen. Trots det sino-sovjetiska samarbetets sammanbrott i slutet av 1950-talet genomförde Kina redan år 1964, bara ett par år efter det ödesdigra Stora språnget med dess massvält, sitt första kärnvapentest. Landet blev därmed världens femte kärnvapennation. Aktuella analyser ger vid handen att Kina har ca 350–400 avfyrningsklara kärnvapenstridsspetsar, en bråkdel av USA:s och Rysslands arsenaler. Aktuella bedömningar gör emellertid också gällande att Kinas kärnvapenarsenal kommer att växa till mer än 1500 stridsspetsar år 2035, vilket skulle göra Kina till en tredje betydande kärnvapenmakt (Sevastopulo, Financial Times, november 2022). 

Ny kärnvapenera

Kinas utbyggnad sker vid en tid då den internationella kärnvapenarkitekturen håller på att bli alltmer instabil till följ av ny teknologi och undermineringen av internationella överenskommelser. Denna utveckling måste anses mycket allvarlig, även om sannolikheten för att Kina skulle använda sina kärnvapen i en ”first strike” ter sig avlägsen, då det skulle äventyra dess långsiktiga ambition, förverkligandet av drömmen om landets pånyttfödelse.  Dock måste det, givet den internationella utvecklingen, Rysslands aggression och Kinas nukleära utbyggnadsplaner anses mycket angeläget att få med Kina i samtalen om kärnvapenkontroll och -nedrustning. Biden-administrationen har signalerat att den avser engagera Kina. G7-ländernas utrikesministrar uttryckte vid sitt möte i Japan i april 2023 sin oro över Kinas icke-transparenta kärnvapenutveckling och uppmanade i sin kommuniké Kina att skyndsamt engagera sig i riskminimerande samtal och dialog med USA. Världen driver in i en ny kärnvapenera, med taktiska kärnvapen, drönare och artificiell intelligens i skön förening. Rådande avskräckningstänkande hotas. Det vore allvarligt om frågans betydelse inte kom till uttryck då de båda ledarna träffas. 

På själva APEC-toppmötet förväntas Xi Jinping hålla ett tal om den nya världsordning som Kina vill skapa, med ”the global south”, som huvudmottagare. Många akter återstår i den geopolitiska konkurrensen mellan de båda länderna – förhoppningsvis med institutionella skyddsnät.