HISTORIA Sanningen är krigets första offer. Men i Sverige 2022 offras sanningen redan under freden när en inre fiende skapas genom att skriva om historien. Det är därför nödvändigt att utmana försöken att revidera Sveriges politiska historia, skriver Dan Andersson.
Sättet som nu historien används för att motivera en anslutning till Nato är häpnadsväckande. De borgerliga vill inte ens ta ansvar för egna politiska insatser. Beslut som innebär kursbyte i säkerhetspolitiken ska ske med största möjliga demokratiska förankring och inte styras av elitens agenda. Kortsiktighet och förnekelse av erfarenheter följer av nyliberalers värld.
Väljarna ska ha möjlighet att rösta för den inriktning de vill ha av välfärden samt av säkerhetspolitiken utan att ett riksdagsval enbart handlar om Nato.
Det pågår i Sverige ett lågintensivt historiekrig i politiken och media, men även på universiteten, om vilka som var ”onda” och ”goda” i Sverige under förra seklet. Åsa Linderborgs avhandling från 2001 är en bland flera som visar hur läromedel under ett sekel svajar i sin historiesyn. Som exempel var det enligt läroböckerna en stor enighet mellan partierna om välfärdsambitionerna för Sverige. Allt som blev bra var högerns förtjänst men allt som inte var bra är andras fel. Linderborg menar att: ”Nyliberaler har fått god hjälp av massmedia att måla folkhemmet som en förtryckarstat.”
Budskapet var att Socialdemokraterna dels var ansvariga för välfärdssamhällets smutsigaste illdåd, dels att ”det fanns ett samband mellan ‘förmyndarsamhällen’, tvångssteriliseringar, socialism, socialdemokrati och nazism.[1]
De borgerliga tidningarna på 2020-talet fortsätter i dessa spår i sin beskrivning av vad som har skett och vem som gjorde vad vid kritiska skeden för svensk säkerhetspolitik. Anna Dahlberg, chef för Expressens ledarredaktion, skriver: ”I själva verket går det som en röd tråd mellan den svenska anpassningspolitiken gentemot Nazityskland och den efterföljande underfallenheten gentemot Sovjetunionen.” [2]
Krav på ändrad säkerhetspolitik bygger på diskutabla tolkningar av faktiska skeenden i vår moderna historia.
Statsminister Magdalena Andersson (S) säger i Göteborgsposten den 4:e mars: ”Det är väldigt oklart vad ett Natomedlemskap skulle få för effekter i det här läget. Det är inte säkert att det skulle gynna den svenska säkerheten.” [3]
Med det uttalandet knyter Andersson an till hur folkrättsjuristen Östen Undén (S), utrikesminister under många år, tänkte under tidigt 40-tal. En svensk intervention i det finsk-ryska kriget skulle medföra att Sverige blev, ”en tummelplats” för ”stormaktsintressen.” [4]
Sättet som nu historien används för att motivera en anslutning till Nato är häpnadsväckande. Anna Dahlberg anser att detta ”var veckan då högern blev den goda sidan” men uttalar stark misstro mot Socialdemokraternas vurm för FN och en övertro på dialogen som verktyg. Stödet för FN och samarbete i EU har folkligt stöd och uttrycker internationalism och samverkan med andra, men inte isolering.
Men militärallianser innebär att små länder ska gilla den utrikes- och inre säkerhetspolitik som större länder för, som exempel Nato-landet Turkiets politik mot kurder och Syrien samt Irak. [5]
Risken med Nato-anslutning är att ett land måste acceptera ett annat lands ”oberäknelighet” och ”äventyrlighet” samt ”hänsynslöshet” enligt Undén, med syfte på dåtida Finland men som kan gälla flera Nato-länder idag.
Detta ska kopplas till en nyckelformulering hos Andersson i Göteborgsposten: ”Man är beredd att rulla in med tanks och beskjuta Ukraina för att de inte i demokratisk anda ska få välja sitt eget lands framtid.”
Det är självklart att utifrån en demokratisk syn, men också utifrån en upplysningssyn, baserad på förnuft och kunskap, att starkt ta avstånd från Rysslands politik. Som statsministern formulerar det ska varje land få välja sin egen framtid och det är inte bara ett val mellan diktatur och demokrati. Nato som system innefattar inte bara demokratier utan också länder i Europa med svag rättsstat, samt tyvärr ett annorlunda USA. Stormningen av Kapitolium 2021 är en tydlig varningssignal.
”Sverige har varit alliansfritt i över hundra år och det har bland annat hållit oss utanför två världskrig.” Det anser Magdalena Andersson. Hon säger samtidigt att försvarspolitiken ska vara förutsägbar. Medan Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg menar att Socialdemokraterna kedjar fast sig vid historien.
Expressen är dock inte ledande i kritiken. Tvärtom är Dagens Nyheter ofta i ledare och i kommenterar starkt nedvärderande. Tolkningen av arbetare och deras företrädare som lutande åt det nationella förekommer i DN bara under vecka 8 fyra gånger i ledare och hos tongivande kolumnist.
Både partiledare för (S) och (V) blir misstänkta för att anamma värderingar som är traditionella och nationella. En ledarskribent i DN ironiserar över att socialdemokrater är skickliga på ”att inte ta ställning för vare sig nazism eller demokrati?”[6]
När Svenska Dagbladets ledare i samband med invasionen av Ukraina kräver en omläggning av säkerhetspolitiken noterar skribenten att Alliansregeringen såg försvaret som ett särintresse, men hoppar över de nedskärningar som då gjordes. Det framställs som att det är oppositionen i form av Socialdemokraterna som driver fram besluten trots att Alliansregeringen mandatperioden efter 2006 hade egen majoritet i riksdagen.[7]
Oppositionen görs ansvarig för majoritetens beslut. Åren 2008–2010 sker en nedskärning av statens försvarsutgifter och det är för först kring 2019 som det sker en påtaglig ökning.[8]
Makteliten känns igen på att den inte utgår från praktiska realiter. Läsaren ser nu elräkningen öka, literpriset på diesel passerar 26 kronor. Priset på livsmedel stiger påtagligt och redan efter 10 dagars krig varnas för brist på konstgödsel samt foder för djuren. Sveriges beredskap för militära och civila kriser är numera svag.
Makteliten utgår ifrån det andra pratar om som är sant, men utan kontroll av fakta. Gunnar Hökmark (M) dömer på SvD:s ledarsida (27/2) ut neutralitetspolitiken för 80 år sedan som eftergiftspolitik. Före andra världskriget fanns en planerad importpolitik av handel med andra länder, bland annat Tyskland, för att sörja för import av varor, baserat på erfarenhet av svält och hungerupplopp under första världskriget. Därför prioriterades folkförsörjningen. Begreppet eftergiftspolitik innebär att en stat inte skulle ha som uppgift är att skydda sina medborgare med livsförnödenheter. Med uttrycket vår beredskap är god syftade Per Albin Hansson 1939 i första hand på den militära, men också på folkförsörjningen.[9]
2022 är varje sig folkförsörjningen eller den militära beredskapen god.
Kritiken av Sveriges svek i förhållande till en politik för neutralitet under andra världskriget handlar ofta om en specifik händelse vid midsommar 1941 där regeringen gav efter för Nazitysklands krav. Varför skedde det, vilka partier drev på? Sverige leddes under kriget av en samlingsregering där tre borgerliga partier ingår och redan här finns det skäl till att vara tveksam till ensidigt skuldbeläggande.
Det gick till så här enligt historikern Klas Åmark som koordinerat ett omfattande projekt om andra världskriget: Tyskland hade 1940 ockuperat Norge och Danmark. Utrikesministern Christian Günther, som var opolitisk diplomat, ville att regeringen ska godkänna en transitering av den tyska Engelbrecht-divisionen genom Sverige. Kungen antydde att han vill det samma, men det är något oklart vad han menade.
Det centrala är Högerns linje. Dess ledare Gösta Bagge hade ett tydligt ja till en transitering. Bondeförbundet var klart för ett ja medan Folkpartiet, med Gustaf Andersson i Rasjön, var skeptisk till högerns utrikespolitik och Finlandsaktivism.
Per-Albin Hansson (S) ville framför allt hålla samman regeringen och ”den starka borgerliga uppslutningen för ett ja” avgjorde saken för honom. Däremot var de ledande socialdemokraterna Gustav Möller och Ernst Wigforss starkt emot en eftergift till Tyskland. Frågan behandlades i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och det skedde i steg efter hänsyn till hur de borgerliga skulle ställa sig. Hur ställde sig då den socialdemokratiska riksdagsgruppen? Den voterade två gånger.
I den första voteringen blev det 159 röster mot och 2 röster för att tillåta tyska trupper resa på svenska järnvägar. Det uttryckte vad ledamöterna själva ansåg vara det rätta. En andra votering gällde hur man skulle göra om de borgerliga vidhöll ett ja till en transitering. Då var det 72 röster för ett ja till transiteringslinjen och 59 röster för ett nej, men minst 30 ledamöter avstod från att rösta.
Inte ens här, vid den andra voteringen, finns det ett tydligt stöd för högerns och militärens krav på eftergifter. Klas Åmark sammanfattar: ”Midsommarkrisen blev onekligen en klar framgång för Gösta Bagge och Högern.”[10]
Trots Sveriges neutralitet blev beslutet att låta Nazityskland transitera militärer, men varför det blev så och hur ansvaret ska fördelas beskrivs sällan. Så är en myt etablerad som fortfarande vidmakthålls och nu för att motivera ett inträde i Nato. Det är den politik som Högern drev då som dagens höger ser som ett svek och som den nu anser tala för ett byte av säkerhetspolitik.
Befolkningen beskriver sin subjektiva klasstillhörighet efter i vilket hem de har en bakgrund. Uppemot 80 procent har sin bakgrund i ett arbetarhem eller lägre tjänstemannahem, men det förs en politik som i hög grad har influerats av den tiondel som har sin bakgrund hos högre tjänstemän. De tillfrågade har sedan 2014 har varit emot nedrustning av försvaret.
2020, i en av de största och mest seriösa undersökningarna av opinionen i Sverige efter 1986, var något fler mot anslutning till Nato än för. Undersökningen utfördes av Göteborgs Universitet. De tillfrågades syn på Europa visades av att de var starkt emot anslutning till Euron, men för den Europeiska unionen.[11]
Som helhet har befolkningen avvikande åsikter i förhållande till eliten och det måste få komma till uttryck i ett riksdagsval.
Riksdagens ledamöter speglar inte fullt ut väljarnas värderingar och intressen. 1968 var riksdagen mer vänsterorienterad än väljarna.
50 år senare, 2018 är riksdagen mer högerorienterad än väljarna.
Sören Holmberg konstaterar: ”Det tre rödgröna partierna uppvisar en förbättrad åsiktsöverensstämmelse över tid medan de fyra borgerliga gått motsatt väg och uppvisar en försämrad ideologisk likhet mellan valda representanter och väljare.”
Vad som bör benämnas lobbyhögern, de fyra borgerliga partiernas riksdagsledamöter, har en ideologisk identifikation som är långt mer till höger än sina väljares. Deras icke-representativitet, är i medeltal dubbelt så stor som den för (S) och) V), fast de senare partiernas ledamöter lutar åt andra hållet, åt vänster. [12]
Ett starkt skäl för omsorgsfull process, både om välfärd och Nato, är med andra ord den politiska utvecklingen i Sverige med elitmakt och minskad representativitet.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
***
Noter:
[1] Åsa Linderborg,Socialdemokraterna skriver historia: historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892 – 2000, Atlas, Diss. Uppsala : Univ., 2001, Stockholm, 2001. s. 422.
[3] Göteborgsposten 2022. 03. 04. Statsministern om kriget och Putins misslyckande | GP
[4] Möller, Yngve, Östen Undén: en biografi, Norstedt, Stockholm, 1986. s.170–183.
[5] https://www.svt.se/nyheter/turkiet-detta-kan-dra-in-nato-i-krig-med-is
[6] DN. 22.01 27.
[7] Svenska Dagbladet. 2022.02 27.
[8] Tidsserier staten budget. Ekonomistyrningsverket. 2022.
[9] Åmark. Klas. 2006. s.665, s.74–75 & s.673.
[10] Åmark, Klas, Att bo granne med ondskan: Sveriges förhållande till nazismen, Nazityskland och Förintelsen, Ny, rev. och utvid. utg., Bonnier, Stockholm, 2016. s. 116–133.
[11] Svenska trender 1986–2020. SOM-institutet. Göteborgs Universitet 2021.
[12] Sören Holmberg. Representativ demokrati- en dynamisk process, ur Folkviljans förverkligare, Patrik Örberg, Henrik Oscarsson & Jakob Ahlbom. Valforskningsprogrammet. Göteborgs Universitet. 2022.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
