Efter fem års utredande slog grekisk domstol i oktober fast att partiet Gyllene gryning är en kriminell organisation. Torsten Rönnstrand berättar om strategierna bakom den nazistiska organisationens framgångar och hur det grekiska samhället till slut fick stopp på utvecklingen.
Onsdagen den 7 oktober 2020 förtjänar att bli en märkesdag i Greklands moderna historia. Det underströks då den grekiske premiärministern Kyriakos Mitsotakis sa: ”Demokratin vann i dag. Det är vår uppgift att se till att den vinner varje dag.”
Anledningen till uttalandet var att en domstol i Athen efter nästan fem års utredningsarbete slagit fast att det nynazistiska partiet Chrysi Avji (Χρυσή Αυγή, ’gyllene gryning’) fungerat som en kriminell organisation med minst tre mord och många hundra fall av grov misshandel på sitt samvete. Domstolsutslaget innebär att sju av partiets parlamentsledamöter kommer att kunna se fram mot mellan fem och femton år i fängelse. En av dem är partiledaren Níkos Michaloliákos.
Chrysí Avgí var ursprungligen namnet på en nynazistisk tidskrift som från och med 1980 började ges ut av Michaloliákos och hans meningsfränder. Sitt namn hade den fått från en tysk propagandaskrift där Hitler kallades för ”riddare av Den Gyllene Gryningen”. Tidskriftens innehåll bestod i huvudsak av tal och skrifter härrörande från nazistiska förgrundsgestalter – ofta illustrerade med hakkors, örnar och andra insignier från Tredje Rikets glansdagar. Den helt dominerande bidragsgivaren av innehåll var Hitler, men här fanns också tal och skrifter av dennes medarbetare, däribland Alfred Rosenberg och juristen Roland Freisler, ansvarig för de nazistiska raslagarna. Dessutom lät man trycka texter av grekiska nazister som under andra världskriget samarbetat med den tyska ockupationsmakten, t.ex. Éktoras Tsironíkos som i krigets slutskede flydde från Grekland till Tyskland. Det fanns emellertid också plats för nyskrivna bidrag från kretsen kring Michaloliákos. Ett av dem var en hymn till Hitler som skrivits av Chrístos Pappás. Han är son till militärjuntans rådgivare Ilias Pappás och invaldes 2012 i parlamentet för Chrysí Avgí.
Kring tidskriften Chrysí Avgí bildades efter hand en sluten diskussionsklubb för nynazister. Under 80-talet öppnade sig gruppen successivt, men det var inte förrän i samband med de första ”partidagarna” 1990 och 1992 som organisationen fick karaktär av politiskt parti med ambition att nå ut till hela samhället. Inspirerad av de högerextremistiska framgångarna i andra europeiska länder beslöt man sig nu för att omsätta sin nynazistiska övertygelse i praktisk politik. Efter viss tvekan beslöt man också att i strid med partiets antidemokratiska principer ställa upp i allmänna val.
Det skulle dock dröja innan Chrysí Avgí lyckades vinna några framgångar i valen. När man gick fram med egna valsedlar fick man under de två följande årtiondena sällan mer än några promille av rösterna. Det gick inte heller så mycket bättre när partiet i EU-valen 1999 och 2004 ingick valallians med andra högergrupper som Próti Grámmi eller Patriotisk Allians (PATR.S).
I jämförelse med högerextremismens framgångar i många andra länder måste dessa resultat betecknas som misslyckanden. En förklaring till detta kan vara att högerextrema väljare i Grekland haft flera andra partier att välja på.
Likväl är det mot bakgrund av misslyckandena i valen som vi ska se det successiva strategiskifte som Chrysí Avgí genomförde under årtiondena kring decennieskiftet. Utan att göra avkall på partiets nazistiska identitet gjorde man av strategiska skäl vissa kosmetiska förändringar som avsåg att göra partiet mer attraktivt för den grekiska allmänheten.
Ett exempel på det var den s.k. ”dubbelstrategin”, som innebar att man å ena sidan sade sig ta avstånd från nazismen och dess metoder, och å andra sidan internt signalerade att man inte alls menar allvar med sitt avståndstagande. Samtidigt tonade man ner den fientlighet mot kristendomen som man i ett tidigt skede tagit över från de nietzscheanska, nyhedniska och satanistiska strömningarna inom mellankrigstidens tyska nazism. Dessutom försökte man ”hellenisera” partiets budskap genom att påstå att antikens Grekland varit den viktigaste förebilden både för den tyska nazismen och den italienska fascismen.
Denna dubbelstrategi låg också till grund för partiledningens till synes tvetydiga inställning till medlemmarnas våldsutövning.
Bruket av ”dubbelstrategin” tog sin början 1992. I det partimanifest som Chrysí Avgí antog detta år hade orden ”nazism” och ”nationalsocialism” ersatts med den något mer neutrala termen ”nationalism”. Åtta år senare gjorde man ett fåfängt försök att locka väjare från vänstern med beteckningen ”national-bolsjevism”.
Denna dubbelstrategi låg också till grund för partiledningens till synes tvetydiga inställning till medlemmarnas våldsutövning. Sålunda varvade man kategoriska förnekanden av partiets inblandning med uttalanden som förhärligade partikamraternas våldsdåd och uppmanade till nya attacker mot meningsmotståndare och invandrare. Denna välplanerade och systematiskt genomförda mediestrategi var särskilt tydlig i partitidningen Chrysí Avgí. Här kunde man också ta del av teoretiska rättfärdiganden av dubbelstrategin. De understöds med hänvisning till vägledande uttalanden från en auktoritet som genomgående omtalas som ”den store”. Det var en benämning som den initierade läsaren utan svårighet kunde identifiera som Adolf Hitler.
Av partiets interna kommunikation framgick att dubbelstrategin var en av de tyska nazisterna inspirerad typ av skenmanövrar som hade till syfte att locka väljare. I en skrivelse till partimedlemmarna deklarerade Michaloliákos att det taktiskt motiverade bytet av terminologi inte innebar någon omprövning av partiets nazistiska ideologi. Det var också uppenbart att Chrysí Avgí alltjämt kopierade det tyska nazistpartiet från perioden 1922-1945.
Exempel på det var inte bara retoriken och bruket av symboler utan också antisemitismen, ledarkulten, föraktet mot demokratin, våldet mot oliktänkande samt partiets militära uppbyggnad och dess försök att ta kontrollen över offentliga miljöer som fotbollsläktare, utskänkningsställen och hela stadsdelar. Dessutom ägnare man sig alltjämt åt storskalig nyutgivning av nazistisk litteratur, t.ex. tal och skrifter av Hitler, Goebbels, Himmler m fl.
En tydlig påminnelse om att Chrysí Avgí– trots alla försäkringar om motsatsen – alltjämt var ett nazistparti kom 9/12 1994. Denna dag angavs att den aktuella utgåvan av partiets tidning hade nummer 88. Denna numrering passade inte alls ihop med numreringen av den tidigare och senare utgivningen, men andemeningen torde ha stått klar för alla läsare. För efterkrigstidens nazister har talet 88 stått som en ersättning för hälsningsordet ”Heil Hitler”! Första bokstaven i hälsningens båda ord är ju den åttonde i de flesta europeiska alfabeten.
Sådana markeringar av partiets ideologiska tillhörighet blev en del av de dagliga rutinerna. Ytterligare exempel var den systematiska användningen av färgkombinationen vitt-svart-rött, som ju Hitler hade valt som symbol för sitt parti och för det nationalsocialistiska Tyskland. Andra exempel var en rad maskerade, men för de införstådda lätt igenkännliga varianter av hakkorset, t.ex. varghaken, meandern eller det keltiska korset. Till maskspelet hörde också att dessa symboler för Chrysí Avgí av partiledningen uppgavs vara hämtade från det antika Grekland.
Dessa strategier var kanske lätta att genomskåda för de invigda, men det hindrade inte att partiets officiella avståndstagande från termerna ”nazism” och ”nationalsocialism” förmodligen spelade en viktig roll för dess framgångar. Det kunde man se i kommunalvalet 2010, i valet och nyvalet till parlamentet 2012 samt valen till EU-parlamentet, regionerna och kommunerna 2014.
I takt med partiets expansion pågick en eskalering av medlemmarnas våldsutövning. De första kända attentaten kom emelllertid redan 1992, ett år då Grekland på grund av krigen på Balkan översköljdes av en nationalistisk och främlingsfientlig hysteri som fick stor spridning genom nya TV-kanaler i privat regi.
|citat]Att denna verksamhet länge kunde pågå ostört berodde utan tvivel på att Chrysí Avgí hade sympatisörer på centrala positioner i samhället.[/citat]
Styrkta av den nationalistiska propagandan utförde grupper från Chrysí Avgí den 30/4, 25/5 och 10/12 en rad beväpnade angrepp mot unga medlemmar i vänstergruppen OSE. Utrustade med baseballklubbor och knogjärn misshandlade man OSE-aktivisterna så svårt att de fick föras till sjukhus med allvarliga skallskador. Efter anfallen skingrades gruppen för att senare återsamlas i partiets högkvarter på Kefallinias-gatan.
Sedan detta våldsamma preludium har Chrysí Avgí utfört många hundra attentat, ofta med svåra kroppsskador som följd. Till en början var majoriteten av offren unga vänsteranhängare, men efter hand ökade andelen invandrare och flyktingar kraftigt.
Att denna verksamhet länge kunde pågå ostört berodde utan tvivel på att Chrysí Avgí hade sympatisörer på centrala positioner i samhället. Inte minst gällde detta inom polisväsendet. Det är väl belagt att poliser inte bara underlät att ingripa mot våldshandlingarna, utan också att polisledningen aktivt medverkade till att förhala och försvåra de utredningar som ändå påbörjats.
Ett representativt exempel var en incident från den 16 juni 1999. Under ledning av sin ställföreträdande generalsekreterare Antónios Androutsópoulos gick ett tiotal medlemmar av Chrysí Avgít ill oprovocerat angrepp mot de tre unga vänsteranhängarna Dimítris Kousourís, Ilías Fotiádis och Ioánnis Karabatsólis som samlats på ett café mittemot en av Atens domstolar.
Det brutala angreppet ledde till att Kousourís fick så svåra skallskador att han i koma fördes till sjukhuset. Först efter en komplicerad operation kunde han räddas till livet. Men denna terrorhandling ledde inte till några omedelbara ingripanden från polisens och rättsväsendets sida. Fastän bevisläget var sådant att förövarna hade kunnat gripas redan efter några dagar, dröjde det mer än en månad innan eftersökningarna började, men då hade gärningsmännen redan hunnit gå under jorden.
Förhalningstaktiken gav dock anledning till en så stark kritik från utländska medier och människorättsorganisationer att det grekiska rättsväsendet till slut tvingades ta sig an fallet. Det ledde den 13 september 2005 – mer än sex år efter angreppet – till att ledaren för anfallet, Antónios Androutsópoulos, dömdes till 21 års fängelse för tre mordförsök. Däremot dömdes ingen av det tiotal andra partimedlemmar som deltagit i dådet.
Passiviteten från rättsväsendets sida ledde i det längsta till att ytterst få av nazisternas terrorhandlingar fick rättsliga konsekvenser. Enligt vissa uppgifter var det fram till 2013 bara mellan 1 och 2 % av angreppen som togs upp av någon domstol. Det hävdar i varje fall Dimítrios Zótos, den förste advokat som vågat företräda något av offren för terrorn från Chrysí Avgí.
Men det var inte bara rättsväsendets passivitet som gjort högerterrorn möjlig. Som redan nämnts har det sedan första halvan av 90-talet i hemlighet pågått ett operativt samarbete mellan polisen och Chrysí Avgí. Det ledde till ett ömsesidigt samförstånd som gick så långt att vissa forskare talar om en personalunion mellan partiet och polisen.
De hjärtliga relationerna till polismakten är förmodligen en viktig förklaring till att Chrysí Avgí efter hand visade allt mindre benägenhet att dölja sina våldsaktioner. I stigande utsträckning tycktes våldsverkarna agera som om de var säkra på att ha polisen på sin sida.
Likväl fanns det nog också andra förklaringar till denna öppenhet. Mycket tyder nämligen på att ledningen för Chrysí Avgí eftersträvade största möjliga publicitet för partiets aktioner. I den riktningen pekade exempelvis de pogromer mot invandrare som man 2004 genomförde i anslutning till det grekiska fotbollslandslagets seger i Europamästerskapen och förlusten mot Albanien i september samma år.
Pogromerna 2004 skulle visa sig vara ett tidens tecken. Under det efterföljande årtiondet fick de gång på gång tjäna som mönster för nya aktioner både mot invandrare och meningsmotståndare. Det stora genomslaget för denna strategi kom dock först med den ekonomiska kris som drabbade Grekland 2009. Sedan dess ska Chrysí Avgí ha utfört minst 300 oprovocerade attacker mot invandrare eller meningsmotståndare.
Kulmen för denna utveckling inträffade den 18 september 2013. Då mördades den 34-årige vänstersympatisören Pávlos Fýssas, rapsångare och musiker från Pireus. Två knivhugg i hjärtat tog hans liv.
Fýssas hade tillsammans med några vänner tillbringat kvällen på ett café i Pireus, där han systematiskt trakasserats av ett gäng nynazister. Så snart han lämnat caféet blev han omringad och jagad av ett fyrtiotal nynazister som samlats på gatan utanför, uppenbarligen för att invänta honom. Några kvarter längre bort blev han sedan nedstucken av en man som efter dådet spridde flygblad och annan propaganda för Chrysi Avji.
Denna händelse skulle dock visa sig vara en avgörande vändpunkt. Tio dagar senare, den 28 september, arresterades partiledaren Níkos Michaloliákos tillsammans med fem av partiets parlamentsledamöter. Anklagelsen gällde inte bara delaktighet i mordet på Fýssas. Enligt förundersökningen skulle sju av parlamentsledamöterna för Chrysi Avji ha medverkat till att bygga upp en kriminell organisation och dessutom förse medlemmarna med vapen. Dit hörde först och främst partiledaren själv, Níkos Michaloliákos, men också Ilías Kasidiáris, Panagiótis Lagós, Giórgos Germenís, Nikólaos Míchos, Panagiótis Iliópoulos och Státhis Boúkouras.
Denna förundersöknig var första steget mot den mer än fem är långa process som alltså ledde fram till domen den 7 oktober 2020. När domstolen avkunnat sitt utslag utbröt spontant jubel bland de mer än 20 000 demonstranter som samlats utanför rättens lokaler i centrala Athen.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
