Bild:Pixabay

Ideologi Om etablerade partier lockas att berätta SD:s berättelse löses inga problem. Istället spär vi på polariseringen i samhället. Progressiva politiker måste därför kunna berätta en historia om förändring som inte utesluter medborgare som upplever att de känner sig främmande i dagens samhälle, skriver Martin Nordin.

 

Hur bör de demokratiska och liberala krafterna i samhället förhålla sig till SD och migrationspolitiken? Enligt Reformisternas Danny Bello och Benjamin Ivansson så minskar man SD:s attraktionskraft med ekonomisk politik och välfärdssatsningar. Mycket talar för att samhället behöver bli mera jämlikt: de rikaste blir rikare och fattigdomen har ökat. Men är detta ett svar på SD:s framgångar? I en replik argumenterar Nils Brandt och Peter Lorentzon för att man måste återerövra berättelsen om nationen och de menar att ”i denna vision måste också den nationella identiteten bli en integrerad del”. De föreslår att man bör ”skapa en nationell identitet kring ett grönt och rättvist välfärdssverige”. Henrik Thorén argumenterar i sin tur för att Bello och Ivansson underskattar utmaningen och att migrationsfrågan behöver ”trängas undan och desarmeras som politiskt vapen”. I likhet med Brandt och Lorentzon antar Thorén att miljö- och hållbarhetsfrågan är den främsta kandidaten för att tränga undan migrationsfrågan.

Den brittiske ekonomen Paul Collier (utsedd till en av de främsta tänkarna i världen) fördjupar sig i frågan i sin bitvis briljanta bok The Future of Capitalism: Facing the New Anxieties. Han menar att enbart välfärdssatsningar inte möter bristen på framtidstro hos alienerade grupper, det vill säga förlorarna i den nya globala ekonomin som värderar utbildning och kognitiva förmågor allt högre. Collier förespråkar pragmatiska lösningar och ett samhällskontrakt som baserar sig på en korrekt samhällsanalys och gemensamma värderingar. Om olika samhällsgrupper har en alltför avvikande syn på samhällsutvecklingen är polarisering oundvikligt. Utifrån detta perspektiv vill jag analysera frågan om SD och migrationspolitiken vidare. Jag vill främst lyfta fram betydelsen av ärlighet och ett tydligt avståndstagande från polarisering. Först då kan vi närma oss en nationell samsyn kring dessa frågor. Det finns tydliga tendenser på motsatsen: både etablerade partier och politiska företräder väljer konfrontation framför konstruktiv samhällsdebatt.

Även om miljö- och hållbarhet är mycket viktiga frågor är det naivt att tro att alienerade grupper skall omfamna exempelvis klimatpolitiken som en nationalskapande identitet.

Jag tror inte, i likhet med Henrik Thorén, att migrationsfrågan kan desarmeras med miljöpolitik. Även om miljö- och hållbarhet är mycket viktiga frågor är det naivt att tro att alienerade grupper skall omfamna exempelvis klimatpolitiken som en nationalskapande identitet. Utan teknologisk utveckling handlar klimatpolitiken främst om att göra uppoffringar − uppoffringar som SD:s väljare tycks vara synnerligen ovilliga att göra. Snarare måste migrationen kunna diskuteras utan att man för den skull gör SD rumsrent på samma sätt som Danskt Folkparti har normaliserats. Stora migrationsströmmar påverkar –givetvis −samhällsutvecklingen och invandringen har –givetvis −både positiva och negativa effekter som olika grupper tycker olika om och påverkas olika av. Men det finns goda skäl för att tro att invandringen bara är en delförklaring till de högerextrema framgångarna i Europa och USA och en viktigare, men mera komplex, förklaring hänger samman med den kulturella polariseringen i samhället. En polarisering som beror på hur vi tolkar och ser på samhällsförändring.

Det som förenar SDs väljare är deras starka invandringskritik och enligt 2014-års SOM-undersökning rapporterar 82 procent av partiets väljare att ”invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska världen”.  För USA visar forskning att det inte var ekonomisk oro eller rädslan för att förlora ett jobb som förklarade Donald Trumps valseger utan snarare en rädsla för att majoritetskulturen var hotad och att detta leder till en relativ degradering av ens status (NYTimes). Trumps väljare uppger även att de inte känner igen sig i sitt eget land (Beyond Economics). Man kan tolka det som att högerextrema väljare inte, främst, ser invandring som ett ekonomist hot – de tar inte våra jobb – utan snarare som ett kulturellt hot som hotar majoritetskulturen.

Eftersom ny forskning i kognitiv neurovetenskap (Roolwage m fl) visar att personer med radikala politiska åsikter har en sämre metakognitiv funktion – förmågan att veta vad man inte vet –måste denna svaghet i att revidera felaktiga uppfattningar integreras i en effektiv politisk strategi för att bemöta SD. Det visar sig även att högerextrema väljare är bäst på att dela skräpnyheter på social media (Narayanan m fl) vilket leder till konfirmeringsbias, dvs att man söker bekräftelse för det man redan ”vet”. En skarp politisk strategi måste därför förhålla sig till folks upplevda världsbild (oavsett om vi anser den vara fel eller rätt); framförallt den oro som samhällets förändring ger upphov till. Att uteslutande konfrontera gruppen som är benägen att rösta på SD leder till ytterligare polarisering och man riskerar att driva väljare längre från politikens mittfåra. Detta ser vi tydligt tecken på i USA och i oenigheten kring Brexit i Storbritannien.

Bullerbyn har inte försvunnit på grund av invandring utan på grund av urbanisering och modernisering

Istället bör man lyfta fram att ett samhälle är i ständig förändring och mycket av förändringen går inte att stoppa. Man bör vara ärlig och konstatera att invandringen är en del av förändringen: idag består nästan en femtedel av Sveriges befolkning av invandrare. Hur samhället utvecklat sig utan detta inflöde känner vi inte till. Vi vet inte heller hur Sverige sett ut om inte 1,5 miljoner svenskar utvandrat under 1850-1930, framförallt till Nordamerika. Vi hade definitivt saknat Vilhelm Mobergs utvandrarepos som idag är en del av vårt svenska kulturarv.
För egen del tycker jag att invandringen innebär en spännande och dynamisk  kultur- och samhällsutveckling, men jag kan samtidigt se på samhällsförändringen med en viss nostalgisk tillbakablick; det som har försvunnit kommer inte att återkomma. Men jag förstår också att förändring är oundvikligt – med eller utan invandring – och att den största samhällsförändringen är urbanisering och inte invandring. Astrid Lindgrens Bullerby är något som de flesta kan betrakta med ett visst mått av nostalgi, men Bullerbyn har inte försvunnit på grund av invandring utan på grund av urbanisering och modernisering. Likaså förenas svenskarna inte på samma sätt som tidigare i en gemensam kultur- och mediekonsumtion, men inte heller detta beror på invandringen utan på globala trender och medievanor.

Låtsas man som att segregeringen och dess effekter inte delvis beror på invandring kommer väljare att genomskåda detta och söka alternativ som bättre bekräftar deras uppfattning.

Vidare, invandring är ofta också förknippat med högre brottslighet och större sociala problem. Som invandrare krävs omställning för att komma in i ett nytt samhälle och för en del invandrare som saknar nödvändiga färdigheter och kunskaper innebär detta svårigheter: det är varken märkligt eller förvånande. Med bostad- och skolsegregation innebär det att man även övervältrar problemen på den inhemska befolkningen. Men framförallt är det nyanlända som drabbas –inte svenskfödda. Men låtsas man som att segregeringen och dess effekter inte delvis beror på invandring kommer väljare att genomskåda detta och söka alternativ som bättre bekräftar deras uppfattning.

Utifrån denna bakgrund är utmaningen att kunna kommunicera att invandringens problem måste beaktas och motverkas med effektiv politik, men framförallt att samhällets utveckling primärt styrs av andra krafter. Globalisering och snabb teknisk utveckling ger upphov till stora samhällsutmaningar som samhället måste kunna erbjuda lösningar på. Man måste kunna berätta en historia som utgår från en korrekt samhällsbeskrivning förenat med progressiv politik som hanterar utvecklingen avigsidor. Om etablerade partier lockas att berätta SD:s berättelse – vilket mångkulturdebatten tyder på – löses inga problem. Istället spär vi på polariseringen i samhället. Det finns lagar och regler i samhället som styr var vi sätter gränserna, exempelvis är hederskultur och barnäktenskap olagligt, men utöver de rättliga gränserna bör, och får, alla leva och tro som de önskar. Allt annat vore att ta ett gigantiskt steg tillbaka i den liberala samhällsutvecklingen.

I och med att människors problembeskrivning delvis är korrekt – den kulturella och teknologiska förändringen är dramatisk  −måste man fokusera på verktygslådan: medan SD:s verktygslåda är tom måste de etablerade partierna utveckla verktyg för att bemöta förändringen. Men detta inlägg diskuterar inte verktygen, utan detta är ett inlägg som diskuterar betydelsen av att progressiva politiker kan berätta en historia om samhällsförändring som inte utesluter medborgare som upplever att de känner sig främmande i dagens samhälle. Dessa måste uppleva att de lyssnas på och att de kan vara med och påverka. Ett central budskap är: förändringen är reell och vi kan ha olika uppfattning om dess positiva och negativa sidor. Men framtiden är för oss att förändra med skarp politik och, med Colliers terminologi, pragmatisk politik. Exempelvis anser jag att ur ett strikt ekonomiskt perspektiv har vi råd att ha en liberal invandringspolitik, men ur ett sammanhållande perspektiv bör vi nog överväga en mera restriktiv politik. Vi måste överbrygga polariseringen och bygga upp ett starkare kulturell kapital innan vi kan föra en mera öppen migrationspolitisk igen.

Om de demokratiska och liberala krafterna kan sätta agendan, det vill säga definiera berättelsen, låter man inte SD styra debatten. Kan man vara tydlig och ärlig i berättelsen signalerar man även regeringsduglighet, vilket värderas högt bland väljarna.