Bells Picturephone 1964. (Foto: Tekniska museet)

Samhälle Tekniken spelar inte längre samma roll i vår bild av framtiden. Populärkulturens apokalypsskildringar visar istället en längtan till något enklare, men lättförståeligt liv. Där allting inte behöver gå så fort och relationerna blir viktigare än teknologin, skriver Herman Geijer.

Framtiden är en plats som är lätt att beskriva. I otaliga utopiska, dystopiska eller postapokalyptiska skildringar får vi se en annan värld. Innehållet i framtiden är öppet, och säger ofta mer om nuet än om hur det kommer att bli.

En av de mer intressanta, och realistiska, framtidsspaningarna är den fiktiva Rough Planet-reseguiden Notterdam 2045. (Framtagen som en del av forskningsprojektet Climaginaries, finansierat av det svenska forskningsrådet FORMAS.) Syftet är att beskriva hur samhället kan ställa om till att ha nära nog nollutsläpp av växthusgaser. Hur en stad som ställt om för att klara IPCC:s 1,5- gradersmål skulle kunna se ut.

I glättig text beskrivs den påhittade staden Notterdam för turister. Det mest intressanta är hur kulturen i staden är beskriven. Burning Mankind-festivalen (som handlar om hur världen skulle sett ut om vi hade haft en uppvärmning på 4 grader), de flerfiliga cykelbanorna, minnesmärket över Black Friday med varningstext om att det kan ge traumatiska flashbacks för äldre besökare (”Allt ska bort! Upplev den autentiska ångesten över konsumtionssamhället i Nhine’s simulerade reor”) eller varning om att besöka staden med egen bil (Notterdamborna är inte nådiga mot privatbilism). Historiska tillbakablickar över pandemin 2020 som en av de första som kom och serien av ekonomiska krascher som ledde fram till sociala förändringar.
Men även anpassningen till de återkommande översvämningarna som flytande pontonodlingar som använder avsaltningsanläggningar.

 

Bild ur den fiktiva guiden Notterdam 2045

 

I Notterdam 2045 målas en bild upp av en möjlig framtid. Inte som ett löfte om en bättre värld, utan mer som en realistisk möjlighet. Att göra den i form av en akademiskt väl underbyggd reseguide gör den mer tillgänglig och tänkvärd, en bra form av tankeexperiment.

En mer konventionell bild av framtiden gjorde Ingenjörsvetenskapsakademien 1969.
Som den del i sitt 50-årsfirande blickade de framåt för att se hur Sverige kunde se ut 2019. De främsta forskarna och ingenjörerna diskuterade vilka möjligheter som öppnade sig i och med tekniska framsteg. Rapporten sattes ihop av den dåvarande VD:n Sven Brohult och packades ned 1969 för att plockas upp och bokstavligen dammas av 2019.

I slutet av 60-talet var framtiden spännande, dörren till rymden hade börjat öppnas och optimismen spirande. Stor tonvikt lades på de olika teknologiska landvinningarna som gjorts och de som skulle komma. Det skulle finnas bildtelefoner (något jag minns att jag också fantiserade om att ha i mitt hem när jag var barn). Familjen skulle samlas framför tv-apparaten, men det skulle finnas ett tangentbord och de kunde läsa Nordisk familjebok på den. Telefonnumren skulle kunna vara samma som människors personnummer.

Framtidsprognosen från 1969 var såklart fylld med felaktigheter – framför allt på rymdområdet. Den första bemannade resan till Mars ägde inte rum ”omkring 1985”. Månen hade inte baser där det kunde utvinnas syre, kväve och vatten i mitten av 1980-talet. Och det var inte små satellitsamhällen som kretsade kring jorden i början av 2000-talet. Just rymdområdets lockelse sätter fingret på hur framtidsskildringarna alltid präglas av när de skrivs.

Problemen är att spådomarna nästan alltid utgår från ett problem, inte från de sammanvävda trådarna.

När jag hör någon säga hur det kommer att vara 2070 blir jag alltid skeptisk. Det kan handla om allt från ”så många kommer att bo i städerna”, ”så mycket kommer tillväxten ha ökat” till de lite mer dystra klimatprognosernas antal människor på flykt eller hur mycket vattnet kommer att stiga.

Problemen är att spådomarna nästan alltid utgår från ett problem, inte från de sammanvävda trådarna. Verkligheten följer inte en linje, den är ett virrvarr av saker som påverkar vår samtid och framtid. Många av trådarna är också motsägelsefulla.

Flera framtidsskildringar bygger på att vi kommer kunna fortsätta ungefär som nu. Att teknik kommer att lösa problem som uppstår. Tanken om att vi hela tiden rör oss framåt mot en bättre, högre stående tillvaro kom i och med upplysningens idéer på 1700-talet. I kombination med sekularisering, förnuft och individualisering var framstegstanken en av upplysningens grundpelare. Den tanken var dominerande i samhället 1969. Och den marinerar det samhälle vi lever i idag, men också bilden av framtiden.

Jag tror att vi står vid ett vägskäl idag. Fler och fler slutar tro på att vi bara kan fortsätta som nu. Därför är populärkulturen idag är full av dystopier, postapokalyptiska skildringar och zombier –  apokalypsens galjonsmonster. När vi inte ser att det går framåt börjar vi fascineras av den stora kollapsen – ja, kanske till och med lockas av den.
När vi får svårare att se ”den ljusnande framtid är vår” som studentsången beskriver är det lätt att vända sig till apokalypsen som att det är det andra alternativet. Som att framtiden är binär – antingen är allt kört eller så kommer civilisationen fortsätta utvecklas och nå allt höge stadier.

Framtiden är redan här – den är bara ojämnt fördelad sa cyberpunkens fader William Gibson en gång. Kanske behöver vi se på framtiden på det sättet. Att den är sammanvävd med nuet.
Det går att inbilla sig att världen fortsätter framåt för att delar av världen fortsätter få det bättre. Om bara vinnarna får berätta historien går det att tänka så. Men det är nog mer sant att säga att världen slits isär. Och att vi väljer att inte se det.

Vi förnekar bilden av idag för att den faktiskt stör bilden av eviga framsteg. Det är som ett gummiband som tänjs mellan de fattigaste som lever på de platser avverkningarna lämnar jorden förstörd och gruvhålen ligger som öppna sår i landskapen. Men de producerar också, under omänskliga förhållanden, det mesta av det vi konsumerar.

I den andra änden av snöret finns de rikare delarna av befolkningen som får teknologiska förbättringar, kommersiella rymdfärder, diskuterar evigt liv i med kryoteknik eller att våra medvetanden ska laddas upp i digitala moln. Vad händer när snöret mellan oss brister?

De här frågorna diskuterades på 1960- och 70-talen men verkar ha glömts bort idag. Kopplingen mellan den rika världens utveckling och de konsekvenserna för länderna som framförallt drabbas av – och som i allt högre grad kommer att drabbas av klimatförändringarna – osynliggörs när fler kan få mobiltelefoner. När viss teknologi sipprar ned till även de som lever i periferin.

Samma år som Ingenjörs- och vetenskapsakademin skrev sin framtidsprognos sa Olof Palme i ett tal 1969:

När Ikaros i den klassiska myten kom för nära solen brändes vingarna och han störtade i havet. Det finns de som menar att vår civilisation håller på att förlora sina vingar inför de sociala problemen i industriländerna. Låt oss tro att de har fel.

Även om Palme inte direkt talade om klimatkrisen eller om utarmningen av jorden var han inne på att det finns problem med de teknologiska landvinningarna. Det är ett tema som funnits i otaliga berättelser – människan passerar gränsen för vad vi får göra antingen i relation till Gud, eller sekulärt moraliskt. Från Adam och Evas tugga på äpplet, via Victor Frankensteins monster till hur vi idag skulle kunna använda CRISPR – gensaxar – för att förändra människan.
Vår längtan efter utveckling och kunskap gör att vi går för långt. Drar i snöret lite hårdare för den västerländska ideologin säger också att ju bättre vi får det, desto bättre får det andra också.

Framtiden idag har flera riktningar och tekniken spelar inte samma roll i framtidsbilden som den gjort tidigare. Kanske är det vad vi ser i populärkulturens apokalypsskildringar? En längtan till något enklare, men lättförståeligt liv. Där allting inte behöver gå så fort. Där relationerna blir viktigare än teknologin.

Genom det vardagliga i en reseguide som Notterdam 2045 kan vi ana hur ett framtida samhälle kan komma att se ut. Utan att ta bort problemen och konsekvenserna av klimatförändringar eller kris i resursförbrukningssystemen. Den visar, i all enkelhet, hur ett fossilfritt mer lokalcentrerat samhälle kan fungera. Att dras med problemen och anpassa oss snarare än som många teknikoptimister försöka lösa alla problem som finns.

Och det är nog det vi måste börja ställa in oss på. Att hantera problem snarare än att tro att vi kan lösa dem. Att förbereda oss på att tuffare tider kommer att komma, även om vi inte ger upp det som faktiskt betyder något idag.

Kanske var Olof Palme inne på rätt spår. Vi har förlorat våra vingar. Vi kom för nära solen. Vi störtar mot havet. Kan vi hindra att vi krossas av vattnets ytspänning? Eller kan vi i alla fall mildra fallet så vi inte krossas utan kan stiga upp, blästrade, skakade och skadade men vid liv?

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook