Ferrer ger en bred men grund bild av Kuba

Att det inte går att separera den kubanska historien från USA:s är inte en nyhet för någon, men Ada Ferrer visar förtjänstfullt även att USA:s inte går att separera från Kubas. Erik Jennische skriver om den Pulitzerprisvinnande boken Cuba an American History.

När upptäckaren Juan Ponce de León i början av 1500-talet seglade in i Floridasundet österifrån mötte han oväntat hårt motstånd. Strömmen var så stark att han tappade bort ett av sina skepp under flera dagar. En  av kaptenerna, Antón de Alaminos, glömde aldrig dramatiken, och när han några år senare ledde det skepp som skulle berätta för den spanska kungen att Hernan Cortéz tagit kontrollen över Mexiko, var det minnet av skräcken som räddade honom.

På vägen från Mexiko till Spanien går det inte att undkomma Kuba, och Antón de Alaminos visste att han inte borde resa söder om ön, där Havanna då låg och vars guvernör sannolikt skulle gripa honom, utan norr om, en rutt som ingen vågade resa. Men Anton de Alaminos tog chansen och siktade på strömmen som tidigare satt skräck i honom. Den förde skeppet snabbt genom sundet och upp längs den nordamerikanska östkusten och sedan över Atlanten. Han blev omöjlig att hinna ikapp.

Hot och tvång i religionens namn kan givetvis inte accepteras. Men åsikt och bidrag ska hållas isär

Snart flyttade Havanna efter, från den södra till den norra kusten. Det var Golfströmmen som bestämde var staden skulle ligga och som sedan dess bundit samman Kuba med Nordamerika. Key West ligger en 17 mil kort båtresa norrut från Havanna, lite längre än från Visby till Nynäshamn, och bara en bråkdel av avståndet till Kubas näst största stad Santiago på östra spetsen av ön.

Det är om det här bandet mellan Kuba och Nordamerika och senare USA som 2022 års Pulitzervinnare Ada Ferrers bok Cuba – An American History (Scribner 2021) handlar: om hur bandet över sundet knutit ihop politiken och ekonomin, hur det förmedlat solidaritet men också förtryck, och hur det gjort konflikter så svårlösta. Bandet har styrt agerandet hos dem som velat skapa en närmare relation, och satt gränserna för dem som strävat efter nationellt självbestämmande.

Ada Ferrer är professor i historia vid New York University och författare till en rad böcker om Kuba och Karibien. Hon föddes på Kuba 1962 i en familj som lämnade landet för USA året därpå, men har sedan 1990 bott och forskat i landet under långa perioder.

Hennes historieskrivning är fascinerande; välskriven, spännande och personlig. Den börjar i Columbus och den spanska koloniseringen, och slutar med att Joe Biden blir vald till president 2020. Ferrer drar fram detaljer och bilder i händelseförloppet som inte sällan berättar något konkret om nuet trots att de är hundratals år gamla.

Boken bör bli, men riskerar också att bli, ett standardverk för alla som bryr sig om kubanernas öde. Ferrer har det historiska helikopterperspektivet på bandet över sundet, och ser dess kraft. Men hennes perspektiv gör också att hon inte ser, eller inte vill se, de kubaner som står längs Malecon, Havannas strandpromenad, och tittar norrut. För de ser inget band över sundet, bara ett helvetesgap att överkomma på flykten från fattigdom och förtryck.

Mellan januari 2021 och juni 2023 plockade den amerikanska kustbevakningen upp 7500 kubaner ur skraltiga hembyggda båtar i sundet. Sedan Fidel Castro tog makten 1959, har hundratusentals kubaner lämnat ön sjövägen. Ingen vet hur många som tappat krafterna och tvingats följa Antón de Alaminos rutt, öster om Florida och ut i Atlanten.

Före Fidel Castros maktövertagande i januari 1959 bodde något tiotusental kubaner i USA. 1959 till 1963 emigrerade 355 000, 5 procent av befolkningen, och sedan 1960 har sammanlagt 1 640 000 kubaner fått uppehållstillstånd i USA. Men den humanitära krisen de senaste åren är värre än alla tidigare. Mellan oktober 2021 och september 2023 kom 425 000 kubaner till den amerikanska gränsen, fyra procent av befolkningen. Om bandet över Golfströmmen vore en bro är det inte säkert att några kubaner skulle vara kvar på ön.

Länge var just migrationen det främsta beviset på att den centrala konflikten på Kuba inte är den mellan regeringarna i Havanna och Washington DC, utan den mellan regeringen i Havanna och de kubanska medborgarna. Men de landsomfattande demonstrationerna för frihet i juli 2021, och de återkommande protesterna sedan dess är ett nytt bevis på var konfliktlinjen går.

Risken med att Ada Ferrers historieskrivning belönas med det kanske mest prestigefulla priset som finns för historieböcker är att den – precis som så mycket annan akademisk litteratur och journalistik – inte lär oss något om varför kubanerna migrerar och protesterar.

Strategi för att bevara slaveriet

Det är på den södra stranden av sundet som det uppstår en nation först. 1612 var tre unga pojkar från El Cobre, en fattig gruvstad på östra Kuba, ute på stranden för att samla salt. Två av dem var från ursprungsbefolkningen Taínos, den tredje en ung afrikansk slav. I vattnet hittade de en liten jungfrustaty med Jesus i famnen. Den var inte mycket mer än en decimeter lång, men grep snabbt tag i pojkarna och sedan i hela byn. En kyrka byggdes till henne, och med tiden utsågs hon till nationalhelgon.

Med åren har historien modifierats. En av pojkarna från Taíno-folket har bytts ut till en spansk pojke för att de ska representera hela ursprunget till nationen. I Ferrers historieskrivning är den kubanska nationen därför mycket äldre än självständigheten, och drivkraften i nationen är frågan om hur verkligheten ska återspegla mytens jämlikhet.

På 1700-talet var Havanna den tredje största staden på kontinenten efter Mexiko och Lima, större än alla städerna i de 13 brittiska kolonierna. I hamnen kunde mer än tusen skepp ligga för ankar samtidigt. Miami grundades först i slutet av 1800-talet och växte inte om Havanna förrän härom årtiondet.

Inlandet var däremot inte rikt, inte alls som de brittiska kolonierna Jamaica och Barbados, där sockret och slaveriet skapade oerhörda värden för plantageägare och kronan. Den brittiska ockupationen av Havanna under ett drygt år på 1760-talet blev därmed startskottet för den storskaliga sockerproduktionen och slavekonomin. Mellan 1790 och 1820 importerades 270 000 afrikanska slavar till Kuba – i huvudsak till sockerproduktionen – mer än tio gånger så många som de tre hundra åren före.

När självständighetskampen satte igång i det spanska imperiet i Amerika i början av 1800-talet och kreoler – de Amerikafödda ättlingarna till spanjorerna – från Mexiko till Rio de la Plata utropade självständiga nationer, var det däremot tyst på Kuba. Där hade de just börjat bygga stora rikedomar på socker och importerad och förslavad arbetskraft, och de insåg att nationell självständighet också skulle leda till att slavarna krävde frigörelse.

USA förbjöd import av slavar 1807, och Spanien slavhandeln 1820, men inget av besluten hade någon större effekt på Kuba. Mer än 70 procent av de förslavade afrikanerna som fördes till Kuba kom efter att slavhandeln förbjudits. 1830 hade Kuba blivit världens största sockerproducent. Såväl slavimporten som sockerproduktionen finansierades i huvudsak med amerikanska pengar. Ingen av dem som tjänade på slaveriet ville göra några radikala förändringar. Det spanska imperiet var i ruiner och den nya ekonomin en nödvändig kassako.

Kanske är det här som Ada Ferrers historieskrivning är som bäst, i berättelsen om hur den internationella trenden att avskaffa slaveriet ledde till rädsla för nationell självständighet. Och hur viljan i såväl den amerikanska som den kubanska politiska debatten att Kuba skulle uppgå i USA i grunden var en strategi för att bevara slaveriet på båda sidorna av sundet. 1850 förbjöds importen av slavar till Brasilien, kvar att handla med fanns bara Kuba. Under 1850 och 1860-talen landade 165 000 förslavade afrikaner på ön.

De spanskättade kubanerna fann stöd i de amerikanska slavägarna som dominerade plantageekonomin i södra USA, som i sin tur insåg att om Kuba blev självständigt, eller slavarna gjorde uppror, skulle detta snabbt sprida sig till USA. Om Kuba istället blev en eller rent av två delstater i USA, skulle det politiska stödet för slaveriet i USA stärkas. Men det amerikanska inbördeskriget kom emellan, gjorde slut på slaveriet, och därmed på intresset att annektera Kuba. Varför annektera nu, för att avskaffa slaveriet även på Kuba?

Spanien avskaffade slaveriet, men behöll kontrollen över ön

Precis som kampen för kolonin och slaveriet var sammantvinnade, var kampen för nationell självständighet och individuella rättigheter. 1868, bara något år efter det amerikanska inbördeskrigets slut, kallade sockerbaronen Carlos Manuel de Céspedes till sig slavarna på plantagen och förklarade att de nu var fria, och så bad han dem förena sig med honom för att slåss för Kubas självständighet. Tolv år och två våldsamma krig senare uppnådde de ett av de två målen. Spanien avskaffade slaveriet, men behöll kontrollen över ön.

Det dröjde ytterligare några decennier innan kampen för självständighet åter tog form. Självständighetskriget inleddes på östra Kuba 1895, och spred sig västerut mot Havanna.

USA vägrade erkänna

Tre år senare hade kraften runnit ur den spanska styrkan och segern stod allt närmare. Friheten var bara några slag bort när Kubas första moderna trauma uppstod. Den amerikanska kongressen gav president McKinley rätt att intervenera i kriget. Det politiska uppdraget var att säkra den kubanska självständigheten, men målet det motsatta. Det som hade börjat som kubanernas självständighetskrig, förvandlades snabbt i verkligheten såväl som i historieböckerna till Spansk-Amerikanska kriget, som slutade med att USA tog kontroll över Filippinerna, Guam, Puerto Rico, och Kuba.

USA:s ockupation handlade inte bara om att skydda ekonomiska intressen. Det var ett mycket större geopolitiskt åtagande, förklarar Ferrer. I december 1899 fanns det bara drygt 300 offentliga skolor på hela ön. Nio månader senare, fanns det 3300 skolor för barn mellan sex och fjorton år, fyllda med kubanska lärare som tjänade lika bra som sina kolleger i USA. Nästan en fjärdedel av öns budget gick till offentlig utbildning under ockupationens första år. Skolorna skulle amerikanisera den kubanska befolkningen genom “oifrågasättbara” insatser som utbildning, var tanken.

Det kongressbeslut som legitimerade den amerikanska interventionen sa att USA skulle lämna över styret till kubanerna när situationen stabiliserats. Det första steget var lokalval 1899, det andra val till en församling som skulle skriva en ny konstitution året därpå. I båda valen vann självständighetsivrarna tydligt.

Valresultaten stressade den amerikanska kongressen. USA borde vägra erkänna självständigheten utan ett förbehåll i konstitutionen, argumenterade senator Orville Platt, vilket resulterade i det som kom att kallas The Platt Amendment, Plattillägget till konstitutionen. När den kubanska republiken utropades i maj 1902 var det därför med svårt kantstött suveränitet. Plattillägget gav USA vetorätt över Kubas utrikesrelationer, en militärbas på östra delen av ön – Guantanamobasen – och rätt att militärt intervenera när man såg det nödvändigt.

De första 30 åren av republik dominerades av kaotisk politik, amerikanska interventioner, en växande självständighetsrörelse och en ekonomi som gick upp och ner beroende på sockerpriset. 1930-talskrisen drabbade även Kuba hårt och ledde till våldsamma protester. Även inom militären växte missnöjet. En grupp officerare under ledning av en viss Fulgencio Batista insåg att USA inte skulle intervenera, och tog makten i en kupp. Batista kom sedan överens med USA om att avskaffa Plattillägget, och lade därmed grunden för att själv dominera kubansk politik de kommande 20 åren.

Åren därpå tillsatte Batista sina egna presidenter, gjorde hårdhänt slut på proteströrelsen och satte igång ett ambitiöst utvecklingsprogram för landet. Kronan på verket blev den breda och folkliga rörelse som deltog i diskussionerna om en ny konstitution. Under slutfasen av arbetet valdes Batista till president, och den 10 oktober 1940, samma dag som han tillträdde, började den nya konstitutionen att gälla.

När hon närmar sig nutiden och insikten om att det hon skriver kan få konsekvenser för henne själv viker hon ned blicken

“För första gången i sin historia skulle Kuba styras av en konstitution som utarbetats och undertecknats utan närvaro av en utomstående guvernör, vare sig han var spansk eller amerikansk”, skriver Ferrer.

Utifrån det perspektivet är Fulgencio Batista det självständiga Kubas barnmorska och första president.

Men precis som i andra delar av Latinamerika, var roten till den kubanska politiska problematiken inte själva texten i konstitutionen eller lagarna utan den godtyckliga tillämpningen. På Kuba ledde det till ett antal paradoxer under 1940- och 1950-talen:

Ekonomisk och politisk modernisering gick hand i hand med gangstervälde och underutveckling. Den demokratiska processen bakom konstitutionen ledde fram till tre “spektakulärt” misslyckade presidenter. Kuba var å ena sidan med och grundade FN, och kubanska jurister deltog i arbetet med den Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, men samtidigt var våldsam revolution ett politiskt ideal i stora delar av den politiska debatten. Trots att Plattillägget avskaffats, tilläts USA ha djupt politiskt och ekonomiskt inflytande över landet. Och när Fulgencio Batista låg långt efter i prognoserna inför presidentvalet 1952, genomförde han ytterligare en snabb kupp, avsatte presidenten, upplöste kongressen och fryste ned sin egen konstitution.

Ferrers beskrivning av Fulgencio Batista är bredare och intressantare än den karikatyr av en militärdiktator som man normalt finner. Och förstås omöjlig att läsa på Kuba idag.

Två veckor efter Batistas kupp erkände USA den nya regimen. Men det kubanska samhället hade inte sagt sitt. Demokratin i konstitutionen från 1940 var trots allt kubanernas egen. En av många som revolterade var Fidel Castro, vars stridsrop var just kravet att Batistas konstitution skulle återupprättas.

Castro rev ned varje tegelsten

Året efter kuppen, den 26 juli 1953 attackerade Fidel Castro, hans bror Raúl och 135 andra revolutionärer en militärförläggning i Santiago i östra Kuba. Förhoppningen att soldaterna skulle förena sig med rebellerna i kampen mot Batista kraschade brutalt. 36 soldater och mer än 50 rebeller dog, många av rebellerna avrättades efter att de tillfångatagits. I rättegången höll Fidel Castro det tal som senare blev den kubanska revolutionens trosbekännelse, ”Historien ska frikänna mig”, men rebellerna dömdes ändå till långa fängelsestraff.

Fidel Castro tillbringade förvisso först fyra månader i isoleringscell, men tilläts sedan sitta av tiden på samma avdelning som de andra rebellerna. Han fick laga mat till gruppen, berättar Ferrer, bläckfisk bland annat och så experimenterade han ihop spagettisåser. På dagarna hade de föreläsningar för varandra i olika ämnen och Castro byggde upp ett bibliotek på 300 volymer.

Ferrer jämför inte med hur dagens politiska fångar har det, som dessutom aldrig gjort en fluga förnär, än mindre lett en väpnad attack mot en militärförläggning. Och det är här någonstans i mitten av 1950-talet som Ferrers historieskrivning – precis som så många andra akademikers och journalisters – går från levande och dynamisk till ointressant och förutsägbar. Viljan att vrida och vända på det historiska skeendet och förklara dynamiken i händelseutveckling är slut. Ferrers historia har redan skrivits tusen gånger:

Fidel och Raúl Castro släpps ur fängelset, reser till Mexico, träffar Che Guevara, bygger en ny rebellarmé, tar sig över Karibiska havet i båten Granma, kraschar i revet utanför kusten och överraskas av militären. Något dussin rebeller överlever, tar sig till Sierra Maestra och bygger upp en gerillaarmé, 26 juli-rörelsen. Den är bara en av flera revolutionära rörelser, men utvecklas under Fidel Castros karismatiska ledarskap till kärnan i kampen. Kriget är oerhört grymt, och våren 1958 drar USA tillbaka det militära stödet till Batista. Även kyrkan och kommunistpartiet tar avstånd. Nyårsnatten 1958 lämnar Batista landet. Fidel tar över makten, får USA:s erkännande efter en vecka, och inleder med stort folkligt stöd den kanske mest radikala statsomvandlingen som skådats på den här sidan andra världskriget.

Fidel Castro rev ned varje tegelsten i det kubanska statsbygget och staplade om dem till något helt annat. På några år försvann alla stora utländska och kubanska företag, och alla självständiga folkrörelser, politiska partier och medier. Konstitutionen från 1940 och de demokratiska institutionerna återinfördes inte. Sedan dess har landet styrts av Fidel Castro och hans bror Raul. Att presidenten nu heter Miguel Díaz-Canel innebär inte att familjen Castro släppt makten.

Tre centrala brister

I kapitlen om 1900-talets början, om Kubas första moderna trauma, beskriver Ferrer levande och detaljerat hur grundandet av republiken 1902 inte ledde till kubansk självständighet, utan till beroende av USA. Beroendet skrevs till och med in i konstitutionen.

Därför beskriver Ferrer revolutionen 60 år senare som motståndshandling, som en revolt mot USA. Hon beskriver den däremot inte som ett eget politiskt projekt och analyserar inte revolutionsledningens ideologiska utgångspunkter.

Genom att fokusera Fidel Castros konflikter med USA kan hon bortse från att revolutionen blev det kubanska folkets andra moderna politiska trauma, att inte heller revolutionen ledde till det kubanska folkets suveränitet. Det revolutionära politiska projektet har aldrig givits folklig legitimitet i en folkomröstning eller ett val, som föregåtts av en fri debatt.

Med privilegiet att kunna titta tillbaka på en regering som haft makten i 60 år skulle Ferrer kunnat analysera resultaten av de radikala reformerna på 1960-talet. Men istället beskriver hon reformerna anekdotiskt, som en kedja av händelser. Detta leder till tre centrala brister; texten saknar analys av revolutionens konsekvenser för den kubanska ekonomin, politiken, och för medborgarnas vilja och förmåga att organisera sig till motstånd.

1968 stängdes de sista 50 000 kubanska småföretagen på bara några dagar, samtidigt som en mycket radikal jordreform fördelade om jordbruksmarken i landet från stora privata ägare till enskilda familjer och statligt styrda storjordbruk. Men trots att staten fortfarande styr jordbruket och utrymmet för privat företagande är oerhört begränsat, drar Ferrer inte slutsatsen att det är den ekonomiska politiken som lett till att kubanerna sedan 60 år levt med ransoneringsbok och nu lever under akut livsmedelsbrist.

Uppenbart att orsaken till den ekonomiska fattigdomen är Kuba

Ferrer flyttar istället orsakerna till den ekonomiska kollapsen och fattigdomen till andra sidan bandet över sundet, till USA:s handelsembargo, som även om det varit en realitet sedan 1961, under Sovjettiden aldrig var en större fråga eftersom den kubanska ekonomin var en del av den sovjetiska. Det var först när Sovjet försvann som striden om embargot flyttades upp på agendan; kubanska politiska organisationer i USA lyckades övertyga kongressen att vid flera tillfällen skärpa embargot, samtidigt som Fidel Castro utsåg USA till syndabock för fattigdomen.

Sedan dess har Kuba varje år lyckats få i princip alla FN:s medlemsländer att rösta för en resolution mot embargot i generalförsamlingen. USA och något enstaka land till har röstat emot.

Något hinder för Kuba att handla med länderna i Latinamerika, Mellanöstern eller Asien har det däremot inte funnits sedan dess. EU och dess medlemsländer, som är Kubas överlägset största handelspartner, har till och med engagerat sig djupt för att öka handeln. Ändå har den kubanska varuexporten till EU minskat till nära hälften sedan 2012, och den absolut största exporten består av enkla produkter som alkohol och tobak. Varuexporten från Dominikanska republiken till EU däremot, som var något mindre än Kubas 2012, har ökat med långt mer än det dubbla och är nu nästan fyra gånger så stor som den kubanska. Dessutom består den av en lång rad olika produkter.

För vem som helst som varit på Kuba, och som är ärlig med vad hen ser, är det uppenbart att orsaken till den ekonomiska fattigdomen är att Kuba inte producerar något som går att sälja.

Skapade det revolutionära fundamentet

Den andra centrala bristen i Ferrers historieskrivning är avsaknaden av analys av det politiska systemet. Frågorna Hur styrs Kuba formellt? Vem stiftar lagarna, och hur vinner de legitimitet? får inga svar

Två veckor efter maktövertagandet 1959 avskaffade den revolutionära regeringen två artiklar i konstitutionen –- som senare alltså inte användes – för att möjliggöra, för det första, konfiskering av egendom utan rättegång och för det andra dödsstraff. ”Practically everyone cheered”, skriver Ferrer.

I revolutionära tribunaler fick sedan rebellsoldater och anhöriga till dem som dödats av Batistas armé och säkerhetspolis, döma enskilda poliser och militärer till döden. Avrättningarna skedde inför publik och på nyhetsprogrammen på kvällen kunde tittare över hela landet se hur person efter person som pekats ut och dömts på någon timme föll till marken efter arkebusering.

Avrättningarna skapade internationell avsky och fördömanden, men Fidel stod på sig. I ett tal inför en enorm publik tre veckor efter maktövertagandet ställde han frågan: ”De av er som håller med om att hantlangarna ska skjutas sträcker upp en hand.” Alla räckte upp handen. Fidel vände sig sedan mot de närvarande reportrarna och diplomaterna och förklarade: ”Detta är demokrati”. Under januari till mars 1959 avrättades minst 500 personer, enligt Ferrer.

På samma sätt hanterade Fidel Castro löftet om demokratiska val. Under de första veckorna 1959 lovade han att val skulle hållas, men i april hade han kommit fram till ett nytt motto: ”Revolution först, val sen”. Land skulle fördelas, jobb skapas, skolor byggas, vård erbjudas, rättvisa skipas och den nationella självständigheten återupprättas – sen val. Häftiga applåder rasade, konstaterar Ferrer. Sen var frågan över.

När striden mellan Fidel Castro och den amerikanska regeringen trappades upp 1960, i takt med att den revolutionära regeringen byggde allt starkare relationer till Sovjetunionen och exproprierade amerikanska företag, skapade han också det ideologiska fundamentet för revolutionen:

Det är revolutionen som förverkligar den kubanska nationens självständighet. De som är emot revolutionen är också emot nationell självständighet, och är därmed landsförrädare. Nationen, revolutionen, Fidel Castro och med tiden kommunistpartiet står på ena sidan, och imperialismen, kontrarevolutionen, Fulgencio Batista och kapitalismen på den andra.

Någon annan politisk konflikt har inte funnits, och finns fortfarande inte, i de kubanska officiella medierna. Grunden till den politiska kontrollen på Kuba ligger i att alla andra intressekonflikter i samhället ska underordnas denna övergripande konflikt, och metoden har sedan början varit att få medborgarna att delta i bygget av det revolutionära systemet.

Den första tiden var det lätt för revolutionsledningen att bjuda in kubanerna att delta i revolutionens olika projekt. Men snart blev deltagandet allt mindre frivilligt eftersom det också inbegrep deltagande i förtrycket av grannar och vänner, i offentliga rättegångar som slutade i avrättningar, i hatkampanjer mot dem som ville emigrera, i arbetsplatsmöten för att fördöma medarbetare som ifrågasatte politiken, i folkmiliser som skulle försvara landet, i sockerskörden och så vidare.

Den organisation som fick till uppgift att organisera kubanerna i övervakningssystemet var Kommittéerna till Revolutionens försvar, med förkortningen CDR. De etablerades i vartenda kvarter, på städer och på landsbygden och fick ansvaret att se till att alla deltog och dra gränsen mellan vänner och fiender.

Kommittéernas första stora uppgift kom i samband med invasionen vid Grisbukten i april 1961. Invasionen inleddes med att amerikanska stridsplan attackerade kubanska militärflygplatser. CDR-kommittéerna mobiliserades snabbt och grep dem som de misstänkte kunde stödja invasionen, kanske så många som 50 000 bara i Havanna. En av dem var Ada Ferrers pappa som satt flera dagar instängd tillsammans med ytterligare 5 000 personer i stadens största teater. De flesta släpptes, men de som hade en tydligare koppling till motståndsrörelsen avrättades, konstaterar Ferrer.

Några dagar senare försökte ett par tusen kubanska rebeller som tränats av USA få fäste på stranden i Grisbukten. Många av dem hade några år tidigare slagits i kriget mot Batista, men efter maktskiftet förstått vartåt revolutionen barkade. Invasionen misslyckades totalt och rebellerna övermannades av den nya kubanska revolutionära armén.

Hur många civila medborgare krävs det för att gripa 50 000 personer? Rimligen ett par hundra tusen.

Ett resultat av rädslan

Problemet med Ferrers historieskrivning är att hon tolkar det massiva deltagandet som ett bevis på revolutionens stöd, på att det verkligen var kubanernas revolution. En annan tolkning är att det massiva deltagandet var ett resultat av rädslan att hamna på fel sida om gränsen mellan revolutionärer och kontrarevolutionärer, mellan nationalister och landsförrädare.

Med den senare tolkningen blir det nödvändigt att analysera vilka konsekvenser för människors vilja att tänka själva, ifrågasätta styret och protestera, som deltagandet i revolutionen fick. Om det är farligt att tänka och agera efter eget samvete, gör människor det då? Men den dörren öppnar Ferrer inte.

Och trots att Ferrer noggrant beskriver hur de största privata tidningarna redan i mitten av 1960 hade tagits över av journalister och grafiker som tyckte att ägarna inte var tillräckligt lojala med revolutionen, så analyserar hon inte vad avsaknaden av press- och tryckfrihet inneburit för kubanernas förmåga att formulera ett politiskt alternativ, och mobilisera för förändring.

Först 1976, efter 17 år av Fidel Castros envälde, skrev kommunistpartiet en ny konstitution, ett hopkok av konstitutioner från det kommunistiska Europa. Senare samma år hölls de första ”valen”. Det var förstås inget ”val”. Medborgarna hade inte och har aldrig haft mer än en kandidat per plats i nationalförsamlingen att rösta på. Men Ferrer lämnar det politiska systemet helt åt sidan, som om det var oväsentligt för att förstå vart landet varit på väg.

Och det är av just den anledningen som den tredje bristen i kapitlen om tiden efter 1959 är så allvarlig; avsaknaden av analys av det kubanska motståndet under Fidel och Raul Castros tid vid makten. Om man inte vill förstå den ekonomiska och politiska verklighet kubanerna har levt i och lever i, utan utgår från att det är landets relation till USA som avgör utvecklingen, går det inte att förstå varken motståndet eller avsaknaden av motstånd.

Motståndet mot Fidel Castro har aldrig varit grundat i stöd för Batistas militärdiktatur, eller motstånd mot den politiska frigörelsen från USA. Motståndet handlade inte om det som Fidel Castro var emot, utan om det han var för. Fidel Castro förvandlade inte Kuba till en kommunistisk enpartistat för att medborgarna ville det. Tvärt om, för att han ville det. Motståndet satte därför igång snabbt efter maktövertagandet, just i frågan om kommunismen.

Varken under kriget eller de första åren vid makten sa Fidel Castro att han var socialist, eller att han eftersträvade en kommunistisk revolution. Många i revolutionsledningen var också uttalade anti-kommunister. Ändå blev det snabbt uppenbart för många vad som höll på att ske. Redan i maj 1959 avgick jordbruksministern i protest mot, som Ferrer beskriver det: ”what he saw as” kommunistisk infiltration. Och något senare avsade sig Huber Matos, en av 26-juli-rörelsens främsta comandantes, en regeringspost i protest mot ”what he believed was” inflytande från kommunister. (Ferrer nämner att Huber Matos greps på grund av detta, men inte att han släpptes först 20 år senare.)

Trots att det uppenbarligen fanns fog för deras misstankar om att Fidels verkliga projekt var att bygga en kommunistisk enpartistat så vill Ferrer inte riktigt erkänna att de hade rätt, utan lägger konsekvent dit relativiseringar som ”what he saw as” eller ”believed was”. Men redan i februari 1960 besökte Sovjetunionens vice premiärminister Kuba trots att länderna ännu inte hade diplomatiska relationer, och snart därpå ingick Kuba flera stora handelsavtal med Moskva.

Misstänkliggörandet av motståndarna till Fidel Castro och det politiska systemet återkommer i bokens sorgligaste avsnitt, den enda sidan om “dissidenterna” på 1990-talet, och de fåtal meningarna om de senaste årens aktivister. Ferrer beskriver hur den ekonomiska kollapsen efter Sovjets fall ledde till stor fattigdom och till att grupper av “dissidenter”, som hon menar var “små”, bildades: “Några hade kopplingar till konservativa och mäktiga kubansk-amerikaner i Miami, andra inte. […] Många förespråkade en fri marknad; några identifierade sig som socialister.”

Att de var små, menar Ferrer, hade flera anledningar, bland annat ”genuint stöd för regeringen” i befolkningen, men också för att kubanerna var rädda för förändring, var upptagna med att sätta mat på bordet och trodde mer på att gå i exil än på att förändra landet. Hon skriver också att förtrycket hade inverkan: “För att hantera dessa oliktänkande mobiliserade Fidel en kraftfull säkerhetsstat”.

Ferrer nämner i förbifarten även Oswaldo Payá och hans Varelaprojekt som i början av 00-talet samlade drygt 20 000 namnunderskrifter för flerpartival, men att projektet blev känt för den kubanska allmänheten först när Jimmy Carter pratade om det i teve när han var på besök på Kuba.

Hon skriver däremot inte att anledningen till att grupperna av dissidenter var små var att de var förbjudna, att regeringen utmålade dem som landsförrädare, eller att inga kubanska medier skrev om dem   eller att det var förbjudet att köpa kopieringsmaskiner.

Varela-projektet krossades våren 2003 efter att 75 framstående demokratiaktivister, av vilka många arbetade med Varela-projektet, dömdes till långa fängelsestraff. Några sidor senare nämns också San Isidro-rörelsen och deras nätverk av artister, konstnärer och författare från den kubanska kulturrörelsen som de senaste åren tagit strid för yttrandefrihet.

Beskrivningen av motståndet de senaste decennierna är inte mer djuplodande än så. Det står inte att det som förenar konservativa kubaner i exil, och marknadsliberaler och socialister på Kuba som protesterar mot regeringen, är att de alla är för flerpartidemokrati och mänskliga rättigheter.

Förutom Oswaldo Payá nämner Ferrer inga framstående demokratiaktivister, inte Elizardo Sánchez som var centralgestalt i 90-talets arbete för mänskliga rättigheter eller Raúl Rivero som vid samma tid var helt avgörande för framväxten av den oberoende journalistiken. Hon skriver inte heller om bloggaren Yoani Sánchez som grundade nyhetstidningen 14ymedio, eller publikationerna Cubanet och Diario de Cuba som sedan många år publicerar mängder av artiklar från Kuba varje dag. Läser man inte dem är det omöjligt att följa vad som händer på Kuba.

Ferrer nämner inte Damerna i vitt, Damas de Blanco, som varje söndag mellan 2003 och 2016 – när polisen ställde sig utanför deras dörrar och vägrade släppa ut dem – demonstrerade utanför kyrkor i flera delar av landet med kravet att alla politiska fångar skulle släppas. Ferrer nämner överhuvud inga politiska fångar, eller siffror på hur många de varit under åren.

Parodiskt blir det när Ferrer utelämnar Manuel Cuesta Morúa, som sedan 30 år är en nyckelperson i den kubanska demokratirörelsen, men har ett längre avsnitt om hans morfars far Martín Morúa Delgado, en afrokubansk senator som på 1910-talet skrev ett lagförslag om att förbjuda politiska partier grundade i ras.

Ferrer berättar återkommande om att hon varit på Kuba långa perioder sedan 1990-talet. Hon beskriver miljöer i Havanna och intervjuar kubaner på landsbygden. Men texten om dessa decennier grundar sig ändå på bara några få böcker och texter av amerikanska akademiker. Hon har inte intervjuat några av revolutionens kritiker på Kuba eller läst några av deras texter. Inte en enda. Hon beskriver inte vad de vill, hur de ser på utvecklingen i landet, eller hur de förstår relationen till USA.

Utifrån ett vetenskapligt perspektiv är detta tomrum i materialet obegripligt. För det är inte heller så att hon återger de regeringstrogna mediernas anklagelser om att demokratiaktivisterna är landsförrädare och betalda av USA. Hon låter bara bli att hantera dem, och det är uppenbarligen ett medvetet val.

Och anledningen till att Ferrer gjort detta val, säger oerhört mycket mer om den kubanska verkligheten de senaste decennierna än alla sidorna om den amerikanska politiken. Och det är samma anledning som gjort att motståndet aldrig lyckades utmana revolutionen under de 60 åren som gick mellan det att Ferrers pappa greps under invasionen vid Grisbukten och att deras dotter publicerade sin bok: rädslan.

Rädslan som alla kubaner jag träffat känner eller har känt för att stötas ut av vänner, grannar och kolleger, rädslan för att bli av med sitt jobb eller sin utbildning, rädslan för att grannarna ska skvallra till säkerhetspolisen, rädslan för att ens barn ska råka illa ut, rädslan för att polisen ska stänga ned det lilla företag man investerat all sin tid i, rädslan för att gripas och misshandlas, rädslan för att tvingas ut i krig, rädslan för att tillbringa år i fängelse, rädslan för att arkebuseras, rädslan bland kubaner i exil för att inte få åka tillbaka till Kuba och träffa sina föräldrar, eller – specifikt för Ferrer – rädslan för att förlora möjligheten att bedriva forskning på Kuba i framtiden. Rädslan för konsekvenserna av att man säger vad man tycker.

Ferrer vet att om hon gjorde en grundlig analys av det politiska systemet och motståndet till revolutionen, och intervjuade dem som öppet står för ett annat politiskt och ekonomiskt system – det vill säga ärligt försökte beskriva varför Kuba är som det är – så skulle hon inte kunna bedriva forskning på Kuba längre.

Precis som kubaner på Kuba, står Ferrer inför de tre överlevnadsstrategierna vid stress och rädsla; fight, flight och freeze. Aktivisterna nämnda ovan och många tusen andra har under åren valt fight och stannat kvar på ön för att åstadkomma förändring, Ferrers pappa och ett par miljoner till valde flight och gick i exil, och Ada Ferrer och ännu fler miljoner kubaner har valt freeze, och har helt enkelt blundat inför verkligheten, förtrycket och motståndet i förhoppning om att inget hemskt ska drabba dem.

Den amerikanska politiken har styrt

Ferrer skriver fantastiskt, dynamiskt, roligt och spännande om den historia som inte längre är kontroversiell, men när hon närmar sig nutiden och insikten om att det hon skriver kan få konsekvenser för henne själv viker hon ned blicken. Texten stelnar och hon undviker alla de frågor som tornar upp sig.

Istället för en djupare analys av vilket politiskt system som Fidel och Raúl Castro lämnat efter sig, domineras slutet av boken av hur USA:s politik gentemot landet förändrats under Barack Obama och Donald Trump och vad man kan förvänta sig av Joe Biden. Precis här blir det som tydligast vilket paradigm Ferrer skriver i. Några meningar om vad Joe Bidens presidentskap kan innebära beskriver detta klart:

”I vilket fall som helst beror förbättringar i det kubanska folkets vardag på mer än vem som sitter i Vita huset. Det beror också på hur deras egen regering reagerar på krisen och hur den stakar ut – eller inte stakar ut – en väg framåt.” (min kurs)

Utgångspunkten är att det är den amerikanska politiken som styrt utvecklingen.

Det är helt omöjligt att skriva de meningarna om man har kubanska läsare för ögonen. (Två år efter att boken kom ut finns den fortfarande inte på spanska)  Det går inte att ställa sig bredvid någon av alla de hundratusentals, för att inte säga miljoner, kubaner som sedan 1960-talet stått på Malecon i Havanna och blickat norrut över Golfströmmen, och förklara att det är USA som bestämmer över den kubanska framtiden. Det är inte den politiska konflikten mellan Havanna och Washington DC som skapat verkligheten de vill lämna. De vill lämna konsekvenserna av det politiska projekt som Fidel och Raúl Castro tvingat på dem sedan 1959.

Det sista som händer i boken är att Joe Biden väljs till president 2020. Och tur är det för Ferrer, för den historieskrivning som hon byggt upp klarar inte av att hantera den landsomfattande våg av protester för frihet som slog över landet ett halvår senare i juli 2021. Och det är en våg som inte stannat av, som återkommer gång efter gång i olika delar av landet. Protesterna slutar alltid i slagordet “Patria y Vida” – fosterlandet och livet – en verbal örfil på Fidel Castro vars motto ”Patria o Muerte” – fosterlandet eller döden – dominerat den revolutionära propagandan sedan 1960-talets början.

Om den kubanska regimen faller ihop i år – varför skulle den inte göra det? – kommer Ada Ferrers bok att stå helt utan svar på frågorna varför, hur eller på grund av vem. Hon står svarslös när kubanerna, förtryckta och hungriga, kräver frihet och respekt. Hon ser det inte, för i hennes paradigm är verkligheten en helt annan.