(Bild: Wikimedia)

skola Regeringens utredare menar att läroplansreformen 1994 förordade elevcentrerad pedagogik. Men det är en myt. I själva verket angavs, i kontrast till tidigare läroplaner, inte några särskilda metoder eller pedagogiska arbetssätt, skriver Ingrid Carlgren. 

Statliga kommissioner och utredningar är en central del i den svenska modellen. De förser regering och riksdag med förändringsförslag och beslutsunderlag som presenteras i rapporter och betänkanden. Dessa har ett högt faktavärde och stor betydelse för de offentliga verklighetsbilderna.

2018 tillsatte regeringen Jämlikhetskommissionen med uppgift att ta fram ett förslag om hur den växande ojämlikheten i Sverige ska kunna bromsas och motverkas. Resultatet är ett betänkande (SOU 2020:46) på närmare 1200 sidor med beskrivningar, analyser och förslag. I detta lyfts utbildning som en nyckel när det gäller en jämlikhetsskapande politik. Analyser och förslag när det gäller utbildningsfrågorna vilar i hög utsträckning på skolutredningar från de senaste fem åren – framförallt Skolkommissionen (SOU 2017:35) och Likvärdighetsutredningen (SOU 2020:28).

Utöver dessa skolutredningar tycks Jämlikhetskommissionen också ha använt ett antal debattartiklar som underlag vilket minskar trovärdigheten både vad gäller beskrivningen och analysen av utbildningsfrågorna. Betänkandet innehåller flera felaktiga påståenden som till skillnad från texten i övrigt saknar forskningsreferenser.

Ett exempel är det felaktiga påståendet att läroplansreformen 1994 omfattade ett förordande av en så kallad konstruktivistisk pedagogik. Det är ett påstående, eller snarare ett ”alternativt faktum”, som genom upprepning i flera debattartiklar alltmer kommit att framstå som ett faktum. I själva verket utmärktes läroplanerna från 1994 av att de, i kontrast till tidigare läroplaner, inte förordade några särskilda metoder eller pedagogiska arbetssätt. Detta som en konsekvens av en övergång till det så kallade mål- och resultatstyrningssystemet.

Jämlikhetskommissionen beskriver tre politikskiften som särskilt viktiga orsaker till problemen i den svenska skolan: kommunaliseringen, ett pedagogiskt regimskifte samt det fria skolvalet tillsammans med införandet av en fri etableringsrätt. Till detta läggs invandringen som ytterligare en bidragande orsak till problemen.

Det är framförallt i förhållande till det andra ”politikskiftet” som texten är problematisk. Att det skulle skett ett politikskifte som anbefaller en konstruktivistisk pedagogik under 1990-talet är helt enkelt fel och bygger på flera missuppfattningar.

Kommissionen skriver ”Parallellt med dessa förändringar ändrades också den dominerande pedagogiska doktrinen i riktning mot vad som i olika sammanhang har kallats elevcentrerad eller konstruktivistisk pedagogik” (s.291) med hänvisning till 1994 års läroplan. Men, som sagt, i läroplanerna från 1994 anbefalles ingenting när det gäller metoder och arbetssätt. Det går alltså inte att förklara den utveckling mot ’eget arbete’, där eleverna själva i varierande utsträckning förväntas planera och genomföra sitt skolarbete, med att det skulle vara påbjudet. Dessutom är det en missuppfattning att dessa arbetsformer skulle vara uttryck för en ’konstruktivistisk’ pedagogik.

Det är problematiskt när ”alternativa fakta” bäddas in i ett betänkande som i övrigt är fyllt av forskningsreferenser och på så vis genom en slags research washing omvandlas till fakta.

Det kan tyckas som en petitess, men det är ett fel som påverkar analys och förslag när det gäller utbildningsområdet. Det är också problematiskt när ”alternativa fakta” om skolan bäddas in i ett betänkande som i övrigt är fyllt av forskningsreferenser och på så vis genom en slags research washing omvandlas till fakta.

Anledningen till att 1994 års läroplaner inte förordade någon särskild pedagogik eller några särskilda metoder var att det ansågs som en fråga för lärarprofessionen att besluta om. Detta tycks ha gått Jämlikhetskommissionens ledamöter förbi, vilket ju är lite märkligt med tanke på att de uttryckligen skriver att det är viktigt att stärka professionen. Kommissionen går till och med så långt som att föreslå att staten ska styra vilka undervisningsmetoder och principer som ska gälla:

Statsmakterna bör därför ta aktiv ställning i denna fråga och tydligare ta ställning för undervisningsmetoder och principer som åtminstone inte missgynnar elever med svaga förutsättningar. (s. 607)

Att kommissionen är bekymrad över att svaga elever inte får den undervisning de behöver är begripligt. Men om de verkligen hade velat förstå hur det kunde komma sig att ’eget arbete’ fick en sådan spridning under andra hälften av 1990-talet så skulle det vara mer fruktbart att undersöka den mål- och resultatstyrning som infördes på 1990-talet, och som skapade nya betingelser för skolornas och lärarnas arbete med stora konsekvenser för undervisningen och pedagogiken. Bland annat flyttades fokus till den enskilda eleven och dennes (ansvar för sitt) lärande.

Samtidigt infördes ett nytt betygssystem som öppnade möjligheter för elever att bestämma sig för att sikta på ett visst betyg och att inrikta sig mot vad som hade formulerats som krav för det aktuella betygssteget. På vissa skolor ledde detta till en differentiering av undervisningen i så kallade G-, VG- och MVG-spår.

De nya villkoren för verksamheten passade som hand i handske för den typ av individualiserat arbete som utvecklats av lärare under 1980-talet, nämligen ’eget arbete’. Det är en arbetsform där eleven i stor utsträckning arbetar individuellt utifrån sin egen planering – en arbetsform som fått mycket kritik inom pedagogisk och didaktisk forskning, men som kan förstås som ett praktiskt svar på de krav som ställdes på lärarna på 1990-talet.

Under senare hälften av 1990-talet minskade den kollektiva undervisningen kraftigt samtidigt som det individuella elevarbetet ökade. Även om det säkert har funnits tillskyndare till en sådan utveckling på både skolmyndigheter och lärarutbildningar, är det viktigt att inte blanda ihop detta med de elevaktiva arbetsformer som möjligen skulle kunna kallas för konstruktivistisk pedagogik, och som präglade 1980-talets läroplaner och pedagogiska utveckling.

Mål- och resultatstyrningen, som är själva navet i den styrningsfilosofi som kallas new public management, har inte endast bidragit till utvecklingen av en växande administrativ överbyggnad utan också, på ett högst påtagligt sätt, präglat den pedagogiska utformningen i klassrummet. Detta uppmärksammas dock inte av kommissionen som istället väljer att bygga sina analyser och förslag på ett felaktigt faktaunderlag.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook