Ture Nerman

Ture Nerman och Kämpande Demokrati stod inför partidomstolen 1944 och straffades för bristande partidisciplin, skriver Lars Ilshammar i en essä om de så kallade judepassen, kritiken mot eftergiftspolitiken och socialdemokratins sätt att hantera intern opposition under kriget.

Historien kan kännas mer eller mindre närvarande, beroende på hur angelägen vi upplever den i vårt nu. Vi kan betrakta den kyligt på avstånd eller känna att den fortfarande är ett levande subjekt som ligger oss nära, även om tiden själv skulle råka vara avlägsen. Vissa epoker kryper närmare inpå kroppen, andra blir till en neutral bakgrund av förflutenhet som vi kan betrakta från åskådarplats utan starkare känslor.

Sveriges och framför allt den svenska regeringens agerande före och under andra världskriget är ett gott exempel på historia som fortfarande vill göra sig angelägen. I sommar har till exempel en animerad debatt pågått om vem som egentligen bar huvudansvaret för införandet av de så kallade judepassen under år 1938.

1930-talets hårda, starkt restriktiva och rasbiologiskt präglade flyktingpolitik, med tydligt eko in i vår egen tid, och som särskilt drabbade judar, är förstås en historisk skamfläck. Det borde inte vara svårt att erkänna – utan att behöva beskyllas för att springa ärenden åt historierevisionister eller högerextrema.

Nürnberglagarna och Kristallnatten får världen att vakna

Om det ska betraktas som en förmildrande omständighet kan säkert diskuteras, men insikten om det som senare skulle kallas Förintelsen fanns knappast 1938. En sådan monumental ondska måste ha varit svårt eller omöjlig att föreställa sig innan berättelserna om det industriella massmord som faktiskt pågick i de nazistiska förintelselägren började sippra ut under 1942-43.

När ett ”J” stämplades i tyska judars pass låg Auschwitz, Sobibor och Treblinka ännu bortom den mänskliga förståelsens och det tänkbaras horisont. Att judar systematiskt diskriminerades, förföljdes och till och med mördades i Tyskland var dock välkänt. Inte minst konsekvenserna av Nürnberglagarna från 1935 och pogromerna i samband med Kristallnatten den 9-10 november 1938 fick världen att öppna ögonen för nazismens tilltagande brutalitet.

Människor passerar plundrade judiska affärer efter pogromerna i samband med Kristallnatten i november 1938 – händelser som fick världen att öppna ögonen för nazismens framväxande terrorvälde. Bild: Bunderarchiv.

 

Efter Kristallnatten fick 500 judiska barn asyl i Sverige. 1 748 tyska judar sökte också tillstånd att resa in i landet, men av dem fick 839 – alltså nästan varannan – avslag på sina ansökningar. Många skulle senare komma att mördas, framför allt när Förintelsen började ta konkret form från 1941. Men om detta visste man alltså inget hösten 1938.

Historisk skuld, och graden av denna skuld, kan förstås vägas och bedömas på olika sätt. 1938 är ett givet moraliskt lågvattenmärke för Sverige. Mitt personliga val av en all time low för när en socialdemokratisk regering, eller rättare sagt partiledning, går bort sig svårt moraliskt inträffar dock snarare i samband med partikongressen i maj 1944.

Det var nämligen då, i en tid då krigets vindar definitivt hade vänt, Förintelsen och nazismens övriga brott mot mänskligheten låg i öppen dager och de flesta bara väntade på Hitlertysklands slutgiltiga nederlag, som partiledningen tyckte att tiden var mogen att göra upp räkningen – inte med diverse nazistiska medlöpare och sympatisörer – utan med dem som hade vågat hålla demokratins fana högt när nazismens tidvattenvåg kulminerade kring 1939-41. Nu fick de betala dyrt för att ha vågat kritisera det officiella Sveriges undfallenhet mot Hitler.

Demokratisk opposition: Trots allt! och Kämpande Demokrati

Bakgrunden var den tvärpolitiska och ganska löst sammansatta demokratiska opposition som växte fram under slutet av 1930-talet, bland annat i kretsen av tidskriften Trots allt!, utgiven av poeten, författaren och vänsterpolitikern Ture Nerman.

Efter Molotov-Ribbentrop-pakten i augusti 1939 kastade man ut kommunisterna och organiserade sig i förbundet Kämpande Demokrati.

Redan våren 1940 hade regeringen inlett en serie eftergifter mot Tyskland som snart skulle föra Sverige långt bort från den strikta neutraliteten. Målet var att till varje pris hålla Sverige utanför kriget, medlet en anpassbar utrikespolitik – ”klar i sak men mjuk i form”, som utrikesminister Christian Günther formulerade programmet efter kriget.

Denna eftergiftspolitik tog sig många yttryck. Det mest direkta resultatet var den omfattande permittenttrafiken, transport av tyskt krigsmateriel på svenska järnvägar, samt trupptransporter på svenskt territorialvatten med eskort av svenska krigsfartyg.

En annan konsekvens var att det fria ordet inskränktes. Tyskarna retade sig på den svenska pressen, och menade att neutrala länder också skulle iaktta ”gesinnungsneutralität”, alltså en ordets och tankens neutralitet som borde omfatta hela åsiktsbildningen.

För att inte provocera Hitler manade regeringen då till stor försiktighet med kritiska synpunkter i tal och skrift. Tryckfriheten ströps genom åtal, indragningar och transportförbud. Särskilda myndigheter, som Statens Informationsstyrelse, inrättades för att övervaka pressen och mana den till självcensur.

Den som rustar ner demokratin förlorar sin själ

Många godtog argumenten om sammanhållning och nationellt ansvar, och ställde in sig i ledet. De flesta pressröster talade gärna vackert om de svenska värdena, och höll i övrigt tyst med vad man kände. Men alla accepterade inte att friheten måste inskränkas för att den skulle kunna tryggas. De menade att ett folk som rustade ner demokratin av rädsla för Tyskland till sist skulle förlora sin själ.

En klyfta hade öppnat sig mellan anpassliga pragmatiker och principfasta demokrater. Istället för att mobilisera människornas andliga frihet beskars den, menade kritikerna. ”Den officiella svenska demokratins brist på tro 1940 förde oss farligt långt in i defaitismen och nära uppgivelsen”, skulle Ture Nerman senare skriva.

När dessa demokratiska aktivister organiserade sig i öppen opposition mot samlingsregeringens eftergiftspolitik möttes deras anklagelser om anpassning till Hitlertyskland ganska omedelbart av repressiva åtgärder. Trots Allt! kom till exempel att stå under konstant transportförbud från april 1940 till januari 1941. Under SSU-kongressen i augusti 1940 såldes tidningen som ett slags socialdemokratins dåliga samvete, inslagen i omslagspapper utanför kongresslokalen.

Ture Nerman och många demokratiska aktivister med honom utsattes också för brev- och telegramöppning, telefonavlyssning och åsiktsregistrering m.m. Men krigslyckan svängde. Nerman, Torgny Segerstedt och andra som hade svarat för den demokratiska vakthållningen blev rumsrena igen. 1944 ansåg Nerman att det var dags för en räfst i bokform med dem som han menade hade svikit inför den tyska anstormningen 1940. Han kallade dem ”1940 års män”.

1940 års män: en räfst med de demokratiska svikarna

Nerman ansåg att 1940 års män i sin iver att vara regeringen till lags hade vacklat i sin demokratiska grundsyn när Tyskland och nazismen tycktes stå som segrare ute i Europa. De hade inte varit att lita på i farans stund:

”De var inte demokrater att hålla i hand. De var inte kämpande demokrater, de var demokrater på parkett. De var färdiga att ge opp. De höll självklart hårt på Sveriges självständighet. De hade tur: Hitler vann inte. Men hur hade det eljest gått med självständigheten – och med dem?”

Hans officiella ärende var att varna för dessa 1940 års män och deras politiska omdömeslöshet. Men man kan inte utesluta att ett visst revanschbegär ingick bland motiven. Förordet ekade av bitterhet över den behandling som Nerman och andra hade fått utstå under de mörka åren:

”De kommer, som representanter för de stora partierna, att fortfarande ha ledningen i den svenska demokratin. De har ingenting att förebrå sig. De satt inne med all visdom och de gör så än. De äger alltjämt organisationerna, pengarna, den stora pressen. De som stod raka 1940 har ingendera. 1940 års män kan fortsätta behandla dem som kverulanter, fast regeringen undan för undan under det förbättrade krigsläget tillmötesgått deras krav. 1940 års män kommer alltså att fortsätta ha ledningen i demokratin, med de risker detta innebär även i fortsättningen. Prövningen 1940 har för Sveriges del icke medfört något resultat, den har enbart ajournerats.”

”1940 år män”: Ture Nermans räfst med dem som han menade hade svikit 1940 – och indirekt en moralisk förkastelsedom över samlingsregeringen och över Per Albin Hansson personligen.

En förkastelsedom över Per Albin och samlingsregeringen

Boken fick stort genomslag. Efter Nerman har tesen om ett slags tankens landsförräderi, begånget av ledande män som stod samlingsregeringen nära, tagits upp av andra. Herbert Tingsten angav till exempel 1940 års män som en viktig anledning till att han började glida bort från socialdemokratin under krigsåren:

”Den halvt nazistvänliga eftergiftspropaganda, som präglade många av Allan Vougts, Harald Åkerbergs, Rickard Lindströms och några andra socialdemokratiska publicisters ledande artiklar, bidrog till intrycket, att socialdemokratien, som jag och många andra betraktat som frihetens värn, var mera svag och anpasslig än vi tänkt oss… Samlingen till demokratiens försvar blev oändligt mycket viktigare än socialismen.”

Pamfletten kom alltså indirekt att bli en förkastelsedom över den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen, och över statsminister Per Albin Hansson personligen. Nerman och Per Albin hade varit antagonister i det gamla socialdemokratiska ungdomsförbund som drev fram partisprängningen 1917, och tycks ha fortsatt att tycka hjärtligt illa om varandra långt upp i åren. I augusti 1940 vägrade Per Albin att upphäva transportförbudet för Trots Allt! fastän till och med utrikesminister Günther tyckte att det hade spelat ut sin roll.

Man kan alltså tänka sig att det smakade bra för Nerman att få ge igen, även om det skedde indirekt. För Per Albins kritiker inom socialdemokratin, däribland Georg Branting och ärkefienden Zeth Höglund, som hade fått lämna redaktörsstolen på partiets huvudorgan Socialdemokraten efter sina regeringskritiska ledare våren 1940, kan boken inte heller ha kommit direkt olägligt.

Man skjuter inte skarpt på ett nationalmonument

Nerman, Branting och Höglund hade fått rätt om kriget och nazismen. Men deras problem var att man inte sköt skarpt på nationalmonumentet Per Albin ostraffat. Redan 1940 hade Ture Nerman i ett brev berättat om sin taktik att undvika kritik mot Per Albin och arbetarrörelsens ledande personer i Trots Allt! för att inte i onödan stöta sig med socialdemokratins fotfolk: ”PA vill jag helst inte dra in personligen, man kan då lätt agitera mot Trots Allt! i arbetarkretsar.”

Istället var det Günther och justitieminister K.G. Westman som löpande fick schavottera i Trots Allt! Det fungerade ett tag. Men under 1943 började Nerman få höra från den egna kretsen att han skyddade Per Albin, som ansågs minst lika skyldig till eftergiftspolitiken som sina ledande ministrar.

I slutet av samma år som Ture Nerman först mötte opposition för att hålla Per Albin om ryggen, satte han sig alltså att skriva sitt generalangrepp på 1940 års män, av vilka tre hörde till statsministerns vänner och trognaste vapendragare. Det är onekligen ett sammanträffande.

Nu råkade 1944 vara ett valår, och den egna majoritet i andra kammaren som socialdemokraterna hade skaffat sig 1940 stod på spel. Det gjorde förstås saken extra känslig för partiledningen. Om förtroendet för regeringens utrikespolitiska linje började svikta i arbetarleden hotade röstförluster både till de allt starkare kommunisterna och till den borgerliga vänstern.

Den straffande partikongressen 1944

Nerman kunde alltså anklagas för att ha satt partisammanhållningen i fara. Det var för detta som han officiellt fick plikta vid partikongressen i maj, där han och ”1940 års män” i synnerhet och Kämpande Demokrati samt gruppen kring Trots Allt! i allmänhet beskylldes för grovt illojal verksamhet. Redan i förväg hade den socialdemokratiske chefredaktören Evert Kumm författat en motskrift med den raljerande titeln ”I rök och damm”, anspelande på Tegnérs nationalromantiska hyllningsdikt ”Kung Karl den unge hjälte”. Omslaget pryddes av en karikatyr av Ture Nerman som Karl XII med svärd i hand.

Kongressen tog nu en skarp resolution där det hette att enskilda partivänner hade engagerat sig i en verksamhet ”som genom personliga angrepp och ovederhäftiga uppgifter haft till uppenbart syfte att skada partiet”. Det var ett personligt förtroendevotum för Per Albin Hansson. Samtidigt fördömdes Nerman från talarstolen av Per Albin själv i en formidabel maktdemonstration och Zeth Höglund fick respass ur partistyrelsen tillsammans med Georg Branting. De skulle inte återkomma på några ledande poster i rikspolitiken. Partidomstolen hade dömt dem till permanent marginalisering.

Ingen dog, ingen blev misshandlad, ingen skadades fysiskt, men det var ett grovt verbalt våld som begicks av kongressen mot Nerman och hans krets. Detta skedde nu också i full vetskap om nazismens sanna natur, som den demokratiska oppositionen tidigt hade varnat för. Relativt detaljerad information om den pågående Förintelsen hade funnits tillgänglig åtminstone från slutet av 1942, för alla som ville ta den till sig.

Dessutom: i maj 1944 hotade ingen akut fara från Tyskland, Sverige befann sig inte längre i något reellt eller inbillat tvångsläge som kunde motivera fortsatta ingrepp i tryck- och yttrandefriheten. Landet hade klarat sig oskatt genom kriget, och socialdemokratin såg nu fram emot den skördetid som redan skisserades i Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det borde alltså ha varit så lätt att bara låta sakerna bero. Det hade till och med varit fullt möjligt för partiledningen att ge en vacker eloge till Nerman och hans sympatisörer för deras demokratiska vakthållning.

Hämnd för bristande partidisciplin

Men istället utkrävdes ett blytungt ansvar – rentav hämnd – för bristande lojalitet och partidisciplin. Partiets kortsiktiga egenintressen av sammanhållning kring Ledarens person och det som denne representerade tilläts stå över allt annat, inklusive försvaret av grundläggande värden som demokrati och yttrandefrihet. Det är sannerligen ingen vacker bild av svensk socialdemokrati, och kanske moraliskt mera förkastlig än 1938 års schackrande om J-stämpeln – om en sådan jämförelse alls är möjlig.

Bannbullan mildrades dock en aning av att många i arbetarrörelsens djupa led sympatiserade med den demokratiska aktivism som Trots Allt! hade stått för när det officiella Sverige teg. Efter kriget  fick Ture Nerman också som ett litet plåster på såren ta plats i den så kallade Bedömningsnämnden eller ”Nämnden för bedömande av vissa befattningshavares pålitlighet” som skulle utreda svenska tjänstemäns eventuellt bristande lojalitet och samröre med nazismen

Och redan 1946 kunde han göra en blygsam riksdagscomeback som socialdemokrat på Stockholmsbänken i första kammaren. Från den plattformen skulle Nerman så småningom tala sig varm för ett svenskt medlemskap i NATO. Av rädsla för Stalin och Sovjetunionen som nu höll halva Europa i ett totalitärt strypgrepp och med egen dyrköpt erfarenhet av hur lätt det svenska folkstyret faktiskt vägde när fara hotade från främmande makt såg han en större demokratisk trygghet i Atlantpakten.

Agerandet kan verka vimmelkantigt för att komma från en person som i april 1917 hade promenerat tillsammans med Lenin på Vasagatan i Stockholm och skrivit devota hyllningsdikter till den nya sovjetstaten. Men för Ture Nerman låg det något konsekvent i tanken sedan han väl en gång genomskådat Stalin despotiska terrorvälde, tagit konsekvenserna och förvandlat sig till kämpande demokrat i ett land där många passivt såg på medan de demokratiska institutionerna sattes på undantag av rädsla för en annan despot.

Att partikongressens fördömande handlade om mer än bara krigsårens obekväma kritik mot samlingsregeringen är klart. Men förtjänade verkligen Nerman en så drakonisk uppläxning 1944 för sin flirt med kommunismen? Kanske. Den mobilisering till demokratins försvar som han, Trots Allt! och Kämpande Demokrati hade tagit på sig under krigsåren borde å andra sidan mer än väl ha kompenserat för gamla försyndelser.

Framför allt: de många vanliga medborgare som ju också träffades av bannbullan på 1944 års kongress bar inget ansvar för Nermans tidigare politiska snedsteg. De hade bara rakryggat gjort vad de uppfattade som sin samhälleliga plikt i en hård tid, och straffades nu med ett avståndstagande som måste ha följd med dem långt in i vardagen och arbetslivet.

1944 var knappast den första, eller sista, gången som en partiledning har demonstrerat förmågan att stöta bort sina välvilliga och värdefulla kritiker. Men det var definitivt den mest anmärkningsvärda, särskilt med tanke på vad vi nu i efterhand känner till om hur före detta nazistsympatisörer och kollaboratörer tilläts göra fina karriärer i efterkrigstidens socialdemokratiska välfärdsstat.

Lars Ilshammar