Bild: Pixabay

Skola Många av oss är beredda att ta en konflikt för att ändra på utvecklingen för Sveriges lärare och svensk skola. Tyvärr kan vi se oss i månen efter en strejk med nuvarande utveckling inom lärarfacken, skriver läraren Peter Hvass.

Lärare i Norge strejkar. IGEN! Ett aktivt och stridsvilligt lärarfack tar ut sina medlemmar i strejk för tredje gången under de senaste tio åren. Inte nog med det. Man krokar arm med andra fack inom välfärden och understryker på så sätt att vård, skola och omsorg är ett gemensamt ansvar som hänger ihop i en modern välfärd.

Varför är det inte aktuellt med motsvarande agerande från Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund? Lärare i Sverige har samma krav på sina arbetsförhållanden och förutsättningar som sina kollegor i vårt grannland:

  • Arbetsbelastning och arbetsmiljö som inte riskerar att leda till ohälsa.
  • Arbetsuppgifter som ryms inom arbetstiden.
  • Rimliga förutsättningar i sitt uppdrag.
  • Skälig lön för ett viktigt arbete.

Svenska lärare har dessutom ännu större brister i detta än kollegorna i Norge.

Jag kan urskilja fyra tydliga anledningar till att det inte är aktuellt med en lärarstrejk i Sverige. De handlar om ekonomi, centrala avtal, facklig ideologi och tystnadskulturen.

Ekonomi

För Lärarnas Riksförbund är orsaken självklar: Strejkkassan är tom. Den tömdes ner till kistbottnen i konflikten vid skolans kommunalisering. Lärarnas riksförbund har inte sedan dess kunnat beskatta sina medlemmar så att man kunnat bygga upp en strejkkassa. Allt beroende på att man måste följa Lärarförbundets medlemsavgifter som inte gett utrymme för det. Deras ekonomiska situation är skäl nog för att inte ta en konflikt. Man får nöja sig med att låta stridsvilliga.

Det nästan tre gånger större Lärarförbundet då? Varför är det inte aktuellt med en konflikt? De ekonomiska förutsättningarna torde finnas, och det i övermått. Lärarförbundet har aldrig strejkat. Strejkkassan är rimligen sprängfull. Hur sprängfull är det få som vet. Inte ens de som är högst beslutande i förbundet vet hur stor den är. Då talar vi om de som beslutar om ansvarsfrihet för förvaltningen av medlemmarnas pengar. En ordning som motiveras med att man inte ska visa vapnen för motståndare som då skulle kunna räkna ut ens uthållighet i en konflikt som ändå inte är aktuell. Vad ska då strejkkassan användas till? Reklam, en stor tjänstemannaorganisation eller kanske något annat som inte har med facklig verksamhet att göra. Frågan infinner sig.

Centrala avtal

Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund har hemfallit åt att gång efter gång sluta centrala avtal som baserats på tillit mellan parterna. Trots medlemmarnas allt tydligare krav på regler och ramar i centrala avtal har man med en dåres envishet påstått att tillit och dialog skall lösa alla lärarnas problem, och att det dessutom ska göras personligen av varje medlem själv i dialog med sin chef. Med det synsättet är inte en konflikt aktuell. Det skulle ju inte gynna en tillitsfull dialog!

Avsaknaden av regler och ramar av lärares förhållanden i centrala avtal skapar en situation där det inte finns något att ta spjärn mot i en konflikt. Det finns det i Norge. En konflikt skulle bli svår att utvärdera när det inte finns några fasta punkter att utvärdera mot. Man löper en uppenbar risk att medlemmarna tolkar ett resultat av en konflikt som uselt med minskat tilltro till förbundet som resultat. Man riskerar också kraftfulla reaktioner från den minoritet av medlemmar som lyckats tillskansa sig privilegier i form av rimliga löner och arbetsförhållanden. Den risken vill man inte ta. Man lever i den felaktiga föreställningen att införandet av regler och ramar med nödvändighet utesluter utveckling och olika lösningar i skolans värld.

Facklig ideologi

Lärarnas Riksförbund har alltid varit en skråförening. Ett skrås främsta uppgifter är tre. För det första att exkludera arbetstagare inom sitt verksamhetsområde från medlemskap. För det andra att slå vakt om och förtydliga sina medlemmars exklusivitet jämfört med andra arbetstagare och för det tredje att skapa bästa möjliga förutsättningar för varje enskild medlems karriärmöjligheter, såväl lönemässigt som statusmässigt. Detta säger också nu Lärarförbundet är eftersträvansvärt i den pågående processen att skapa en organisation för Sveriges lärare. Som en självklar följd av detta ansöker Lärarförbundet nu om utträde ur TCO och planerar för ett sammangående med LR och medlemskap i SACO. Att rassla med strejkvapnet i det läget är självklart inte aktuellt.

Jag och många med mig varken hör eller ser att det här är den utveckling som medlemmarna efterfrågar. Tvärtom skriker man sig hesa efter regler och regleringar, tydliga centrala avtal och en sammanhållen lärarkår med gemensamma intressen. Många av oss är beredda att ta en konflikt för att ändra på utvecklingen för Sveriges lärare och svensk skola. Tyvärr kan de se sig i månen efter en strejk med nuvarande utveckling inom de två skråföreningarna Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet.

Tystnadskulturen

Ytterligare en sak som talar mot att en konflikt är aktuell för att påverka lärares nuvarande förhållanden i svensk skola är den allt mer utbredda tystnadskulturen. Det är en kultur som följer av systemet med prestationslön och styrsystemet New Public Management (NPM). Varje nivå i organisationen skickar uppdraget nedåt med arbetsordern att lösa sitt uppdrag med erbjudna medel och resurser. Om man säger ifrån och påpekar orimligheten med minskade resurser och ökade krav tolkas det som att man inte är flexibel och inte klarar sitt uppdrag. Alltså löper man en uppenbar risk att inte premieras i sin löneutveckling om man bryter tystnaden.

Givet de knappa pengar som finns till förfogande för en rektor i lönerevisionerna kommer medarbetarna konkurrera sinsemellan om rektors välvilja i lönesättningen. Om någon ska premieras måste det betalas av kollegorna. Systemet att inte på förhand veta vad ens arbete ger för ersättning splittrar lärarkåren på ett effektivt sätt. Många lärare tror att det ska finnas någon typ av rättvisa i hur man lönesätts. Inget kunde vara mer felaktigt. Själva tanken med det lönesystem vi har är den motsatta. Individuell och differentierad lönesättning ska vara subjektiv och inte styrd av rättvisa.

Facken, lagarna och avtalen

Borde inte lagarna på arbetsmarknaden vara kraftfulla verktyg för facken? Vi är väl dessutom världsledande inom arbetsmiljöarbete och arbetsmiljölagstiftning? Det sägs oftaatt så är fallet. I förhållandet mellan lagstiftaren, regering och riksdag och de institutioner som är satta att vaka över efterlevnaden av stiftade lagar och beivra överträdelser, funkar det lite si och så. Lagarna kan vara skarpa men regeringens regleringsbrev och resurstilldelning till myndigheter kan begränsa värdet av dem genom att försämra myndigheters förutsättningar att verka för att lagar efterlevs.

Ett exempel på detta är arbetsmiljöverkets agerande i sitt uppdrag som tillsynsmyndighet för arbetsmiljölagen. Med minskade resurser för tillsyn och inspektioner av arbetsmiljön tvingas man nöja sig med att kommuner uttrycker en vilja att följa arbetsmiljölagen. Detta skedde i Kungälvs kommun. Arbetsmiljöverket uppdagade allvarliga brister i arbetsmiljöarbetet. Kommunen åtgärdade inte bristerna vilket ledde till upprepade förelägganden och böter mot kommunen. Kommunen överklagade slutligen verkets krav på åtgärder och vitesföreläggande. Överklagandet avslogs av förvaltningsdomstolen. När verket återupptog processen med kvarstående krav avskrev man ärendet med motiveringen att kommunen påstod att förbättringar skulle komma att ske.

Inga lagar eller avtal är perfekta eller heltäckande. Både lagar och avtal ska prövas för att kunna tillämpas, och prejudikat skapas för att sedan kunna förtydligas, revideras, förändras eller tas bort. Lagstiftaren förväntar sig att det sker. De som omfattas av lagarna förväntas ta ansvaret att pröva dem. På samma sätt ska avtal prövas och uttolkas. Fack och arbetsgivare bär det här ansvaret på arbetsmarknaden. Fackets ansvarstagande är inte av hög kvalitet i det här avseendet. Motviljan att pröva ingångna avtal och lagar är påfallande. Arbetsgivaren har inte behov att pröva, uttolka och skapa prejudikat. Deras maktposition gör det mindre viktigt.

I det töcken av otydlighet och tolkningsmöjligheter som skapas drar arbetstagaren oftast en nitlott. Arbetstagare vill veta vad som gäller. Vilka rättigheter och skyldigheter man har i sin anställning. Man vill inte vara utelämnad åt en arbetsgivares godtyckliga hanteringen av en som anställd. Anställda förväntar sig att ens företrädare ska kunna ge tydliga besked på relevanta frågor. Den här oviljan från fackets sida är ganska självklar med tanke på karaktären på de avtal som sluts och intentionerna i dem. Allt ska lösas i dialog och tillitsfulla samtal av varje medarbetare med närmaste chef. Felaktigt ses regler och regleringar som hinder för dialog, samarbete och utveckling.

Det personliga valet och ansvaret

Jag upplever att många, till och med en majoritet av lärare, bär på de värderingar jag har gett uttryck för. De flesta av oss har gjort ett yrkesval som inte baserats på hög lön, karriärmöjligheter, status eller liknande grunder. Vi har haft andra grunder. I de flesta samtal jag haft med lärare genom åren om varför man valde att bli just lärare utkristalliserar sig några gemensamma grunder. De är naturligtvis av olika grader och tydlighet men verkar ändå funnits med för de flesta när man gjort sitt yrkesval. Det handlar om att det är viktigt med utbildning och att utbildning erbjuds på lika villkor. Det finns andra och viktigare strävanden här i livet än hög lön, karriär och status. Sist, men inte minst viktigt: Det är en ynnest att få bidra till och se barn och ungdomar växa som människor.

Om jag har rätt i min spaning är det inga konstiga slutsatser att begrepp som solidaritet, likvärdighet och demokratisk styrning av skolan också blir viktigt. Det behövs en sammanhållen lärarkår, tydliga och rimliga arbetsförhållanden samt en rimlig lön för ett viktigt uppdrag. Allt blir strävanden som borde och måste vara gemensamma för Sveriges lärare. Vi har inte råd att låta marknadskrafter rasera och underminera en demokratisk styrning av svensk skola. Styrsystem och kultur i skolan måste reformeras. Arbetsmiljö och förutsättningar för Sveriges lärare måste förbättras och regleras. Vi kan inte utsätta lärare för en arbetsmiljö som skapar fler och fler sjuka medarbetare.

Det borde vara ett självklart fokus för lärarfackens arbete.

 

Texten är en förkortad version av skribentens bidrag till antologin Lärare i uppror (Verbal förlag, 2021).

 

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook