President Donald Trump under sitt State of the union tal 4 februari 2020. (Official White House Photo by D. Myles Cullen)

USA Att Donald Trump skulle frias i riksrätten var väntat. Men vad kommer han nu hinna göra fram till nästa val? Kommer valets integritet och demokratiska legitimitet att kunna garanteras? Och vilken roll kan Mitt Romney spela som motståndskämpe inom republikanerna, undrar Henrik Thorén.

Precis som många förutspått friades USAs president Donald Trump häromdagen i senaten. Rösterna föll som förväntat mer eller mindre efter partitillhörighet med den republikanske senatorn och f.d presidentkandidaten Mitt Romney som enda avfälling. Då en kvalificerad majoritet hade krävts för en fällande dom var det aldrig nära. Det var 48 mot 52 och 47 mot 53 som röstade för att fälla Trump för respektive artikel. Icke desto mindre är Romneys protest av betydelse. Han blir historisk som den förste senatorn att rösta för att fälla en president från sitt eget parti. Inför sina senatskollegor höll Romney ett stundom känslosamt tal med ett tydligt fördömande av sitt parti och sina partikamrater i senaten. Men låt oss lämna Romney för en stund.

Riksrättsprocessen mot Trump byggde slutligen på två anklagelser, båda sprungna ur den så-kallade Ukraina-affären. Ett klagomål kom till kännedom för ledande demokrater att Trump i ett samtal med den Ukrainske presidenten, Volodymyr Zelelnskyj, försökt förmå denne att utreda den demokratiske presidentkandidaten Joe Bidens son, Hunter Biden. Hunter Biden rekryterades till till det ukrainska energiföretaget Burismas styrelse under Joe Bidens tid som vicepresident hos Barack Obama. Om Zelenskyj inte gav med sig insinuerade Trump att något möte i Vita Huset inte kunde bli av. Inte heller kunde ukrainarna räkna med att redan utlovat militärt stöd skulle betalas ut. En detaljerad sammanfattning av samtalet släpptes sedermera av Vita Huset där det hela framgår rätt så tydligt.

En utredning inleddes i representanthuset i vilken åtskilliga tjänstemän och diplomater med kännedom om händelseförloppet hördes och en bisarr härva uppdagades lite successivt. Trumps personlige advokat och f d borgmästare av New York, Rudy Guiliani, visade sig ha varit något av en utrikespolitisk fri agent gentemot Ukraina. Det blev också tydligt att det inte var själva utredningen av Hunter Biden som var viktig för Trump. Målet var att sabotera Joe Bidens kampanj och det viktiga var att Zelenskyj gick ut i press med det hela.

Anklagelserna blev således maktmissbruk, för utpressningen av Zelenskyj, och obstruktion av kongressen för hur Trump sedermera agerat under själva utredningen. Vita Huset gjorde nämligen snabbt gällande att man inte tänkte samarbeta överhuvudtaget. Den dokumentation som kongressen krävde släpptes aldrig och administrationen gjorde sitt bästa för att blockera vittnen från att höras. Det lyckades såtillvida att inga av de centrala figurerna som på olika sätt implicerades i utredningen visade sig i kongressen och några dokument såg man aldrig röken av.

Trots att det aldrig riktigt varit något tvivel kring det grundläggande förloppet var ändå den friande domen som sagt helt väntad. Den är också i linje med tidigare historiska erfarenheter. Bara tre gånger har en president ställts inför senaten på detta vis och aldrig har någon president fällts. Nixon avgick som bekant redan innan representanthuset hann hålla sin omröstning när han blev informerad om att han inte längre hade hade stöd av sina partikamrater.

Hur Trump har agerat belyser med smärtsam tydlighet hur långt polarisering och stamlojalitet drivit amerikansk politik i allmänhet och det republikanska partiet i synnerhet.

Icke desto mindre har spektaklet varit skärrande att betrakta. Varför?

Jo, för att Trump genom den han är och hur han agerat med smärtsam tydlighet belyser hur långt polarisering och stamlojalitet drivit amerikansk politik i allmänhet och det republikanska partiet i synnerhet. Samt det sätt på vilket dessa tendenser i sin tur exponerar betydande svagheter i den amerikanska demokratins utformning.

Några vittnen dök aldrig upp i rättegången i senaten eftersom republikanerna röstade mot att ny bevisning och nya vittnen skulle få förekomma. Endast två republikanska senatorer—Romney igen, samt Susan Collins—anslöt sig till demokraterna i den frågan. Detta trots att det fanns gott om personer som det hade varit informativt att höra av. Den f d nationella säkerhetsrådgivaren John Bolton signalerade att han var villig att vittna inför senaten, men andra hade också kunnat bidra med information. Enligt de som faktiskt kunde höras i representanthuset var både stabschefen Mick Mulvaney och William Barr, chef för justitiedepartementet, väl medvetna och drivande i Trumps utpressningsstrategi.

Trump demonstrerar sin kontroll över partiet genom att få sina partikamrater att förnedra sig själva med uppenbara motsägelser och annat nonsens.

Vidare kan man konkludera att mycket av Trumps försvarsstrategi mest gått ut på att genom allsköns hårresande resonemang vilseleda och förvirra i sakfrågorna samt reta Trumps förmodade fiender på olika sätt. Inte minst genom själva sammansättningen av teamet som anmärkningsvärt innefattade bland annat Ken Starr, mest berömd för att i egenskap av särskild utredare lett undersökningen av Bill Clinton och Monica Lewinsky-affären på 1990-talet.

Starr hävdade under rättegången att för att en president ska bli avsatt måste denne ha begått ett brott i juridisk mening. En av Trumps advokater, Alan Dershowitz, f d professor i juridik vid Harvard och på senare tid känd för att ha försvarat Jeffrey Epstein, resonerade i ett uppmärksammat (och hårt kritiserat) anförande att så länge en president tror att hen agerar åtminstone delvis i allmänhetens intresse när denne söker att bli återvald är alla medel tillåtna.

Båda dessa resonemang ligger mycket långt från hur relevanta textställen konventionellt tolkas. Och det är mycket svårt att tro att dessa moraliskt ansatta men annars välrenommerade herrar på något sätt om detta skulle vara ovetande. Argumenten är inte framförda i god tro och är inte ämnade att försöka övertyga någon om något.

Inte heller det som hörts från republikaner i allmänhet kan betraktas som speciellt övertygande. Mönstret går igen. Trump demonstrerar sin kontroll över partiet genom att få sina partikamrater att förnedra sig själva med uppenbara motsägelser och annat nonsens.

Lamar Alexander, som i övrigt är känd för sitt arbete över partigränserna, röstade i likhet med den överväldigande majoriteten av sitt parti mot vittnen och för att fria Trump från anklagelserna. Alexander menade att det var tydligt att Trump gjort sig skyldig till det han anklagades för. Inga fler vittnen behövs därför. Själva handlingarna, menade Alexander, var inte nog för att avsätta presidenten och bättre då att att låta väljarna fälla avgörandet i november. Det uppenbara problemet med resonemanget är att det är just valet Trump försökt påverka till sin fördel. Så när valets integritet inte kan garanteras kan ett val inte utgöra den korrigerande mekanismen. Det är precis därför riksrättsförfarandet existerar.

Någon liknande tossighet kunde höras från den f d presidentkandidaten Marco Rubio när han argumenterade att det kanske inte alltid var i nationens intresse att avsätta en president även när denne gjort sig skyldig till handlingar som i allmänhet ger skäl att avsätta densamme. Igen, bättre att låta väljarna avgöra.

Trump “firade” sin seger med ett tal, eller vad det nu var, där han gjorde det tydligt att hans fiender nu är nedkämpade och han aldrig gjort någonting fel.

Den moderata republikanska senatorn Susan Collins, hon som tillsammans med Romney röstade för vittnen men mot att fälla Trump, försvarade sig i efterhand med att hon trodde—eller hoppades—att Trump nu lärt sig en läxa och och inte skulle försöka sabotera fler val. Man behöver inte veta mycket om Trump för att förstå orimligheten i denna förhoppning. Och den grusades också lika omedelbart som bryskt i möte med verkligheten. Trump “firade” sin seger med ett tal, eller vad det nu var, där han gjorde det tydligt att hans fiender nu är nedkämpade och han aldrig gjort någonting fel.

Det hela är Orwellskt, minst sagt.

Att processen skulle sluta på detta vis var det egentligen aldrig något tvivel om. Frågan är vad som nu kommer att hända och hur detta påverkar kommande val. I grund och botten är problemen strukturella. Den republikanska strategin är i högsta grad klandervärd, men inte irrationell givet de förutsättningar de politiska systemet ger och de mål partiet arbetar mot. Ytterst är det konstitutionella ramverket illa anpassat till den politiska verkligheten och har visat sig svagt i mötet med en väl organiserad och allt mer anti-demokratisk höger. Stora förändringar behövs men förutsättningarna för att kunna genomföra dylika förändringar saknas. Långsiktigt är det svårt att vara optimistisk för USAs utveckling.

Fokuserar man på det mer omedelbara och kortsiktiga finns några saker att hålla ögonen på.

För det första kan man konstatera att republikanerna direkt efter att rättegången avslutats snabbt tog vid där Trump blev avbruten i sitt försök att underminera politiska motståndare. Hunter Biden ska nu utredas av senatsutskott. Mycket talar för att Trumps strategi har lyckats trots att Zelenskyj aldrig hann ge efter. Joe Biden gick dåligt i primärvalens inledning i Iowa i början av förra veckan och verkar ha skadats av anklagelserna om korruption.

Ett tydligt mönster har uppstått, etablerat redan under Obama-åren med de utredningar som det då republikanskt styrda representanthuset bedrev mot dåvarande utrikesministern, och senare presidentkandidaten, Hillary Clinton. Det här är nu legio och vi kan förvänta oss att det fortsätter. Partierna använder de demokratiska institutionerna för att utreda varandras presidentkandidater. Detta är ibland berättigat och ibland inte, att utreda Trump var antagligen nödvändigt, i högsta grad berättigat. Men eftersom sakförhållandena och förfarandet i sig är, eller blir, mycket komplicerat är det svårt även för en insatt allmänhet att helt sätta sig in i det specifika. Intrycket blir istället ett av en i allmänhet korrupt politikerelit där alla är lika goda kålsupare.

Många väljare verkar se Trump för den han är, en korrupt narcissist, men tänker att skillnaden mellan honom och en konventionell politiker endast är ytlig.

Detta är betydelsefullt och gynnar slutligen den reaktionära högern. Många väljare verkar se Trump för den han är, en korrupt narcissist, men tänker att skillnaden mellan honom och en konventionell politiker endast är ytlig. Det som skiljer ut Trump, enligt detta sätta att tänka, är inte att han är korrupt utan att han inte försöker dölja sin korruption. Häri finner man den moraliska inversion som är ett utmärkande drag hos den nya högern, även här i Sverige. Figurer som Trump eller Putin blir då i sina följares ögon “ärliga” med sin korruption medan traditionella politiska eliter döljer den bakom förment universella principer och värderingar som demokrati eller mänskliga rättigheter.

Eftersom kopplingen i USA är så svag mellan väljare och folkvalda—det är ofta så att ett vunnet val inte i sig ger några förutsättningar för att regera—blir den här typen av mekanismer till synes mer betydande och institutionellt sabotage förblir en vinnande strategi.

För det andra står demokraterna inför ännu ett mycket svårt val. Utfallet var på förhand givet men någon strategi för nästa steg finns knappast. Vissa menar att utredningarna bör fortsätta och pressen hållas uppe. Andra är nog nervösa över hur detta ser ut i väljarnas ögon. Det är lätt att få intrycket att demokraterna fortfarande inte helt och hållet uppfattat vilket hot Trump utgör mot demokratin.

Nu står demokraterna inför en hämndlysten president som uppfattar den friande domen som ett godkännande av sina handlingar. Trump har inte gjort något fel, menar han, och processen mot honom var endast frukten av “onda” och “sjuka” demokraters intrigerande för att försöka avsätta en demokratiskt tillsatt president. Det finns ingenting som pekar på att Trump nu kommer försöka hålla sig inom det som demokratins normer och råmärken föreskriver. Man ska komma ihåg att Trumps telefonsamtal med Zelenskyj ägde rum dagen efter att Robert Mueller vittnat i representanthuset om sin rapport om rysk inblandning i valet 2016 och Trumpadministrationens försök att obstruera den utredningen. Vad kommer Trump att hinna göra under de tio månader som återstår till nästa val? Kommer det valets integritet och demokratiska legitimitet att kunna garanteras?

Och slutligen, Mitt Romneys uppror mot Trump kan verka marginellt. Många senatorer hade behövts för att fälla Trump. Men med sin röst bröt han den republikanska sammanhållningen. Det tal han sedermera höll hade en dignitet och värdighet som inte hörts från republikanska politiker på mycket länge. Det är betydelsefullt och visar att Trump ännu inte helt stampat ut motståndet inom sitt eget parti. Vad som nu händer med Romney återstår att se och det kan ge ledtrådar till hur det republikanska partiets framtid efter Trump ser ut. Trump har hittills lyckats att domesticera eller sparka ut alla de som skruvat på sig. Men Romney har en särställning inom partiet. Dessutom står han inte får att bli återvald förrän 2024 och är därför mindre känslig för påtryckningar inom partiet.

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook