Arbetslivet Det är fyra år sedan jag klev ut ur myten om den lönearbetande karriäristen och gick i pension. Få medborgare finner sin arbetsdag meningsfull enligt undersökningar, men samhället och de styrande ser till att trälarna tror på sig själva som speciella. Det är dags att riva luftslottet och förnya synen på vad arbete borde vara. Det skriver Mats Sederholm, författare och skribent.
Det är fyra år sen jag lämnade arbetslivet en morgon i november. Jag blev tillsammans med ett trettiotal andra i en första omgång av flera uppsagd, innan företaget till sist blev uppköpt. Min kanske lyckligaste dag i livet.
Jag hade ett vanligt inplanerat möte med chefen den morgonen som nu plötsligt satt där med en kvinna från HR. På gränsen till gråt berättade han att jag var en av de som måste gå och inväntade min reaktion. Jag tror det inte tog mer än högst 10 sekunder förrän jag insåg att detta möte, att just denna stund i livet och de minuter som skulle följa på mötet då jag skulle samla mina saker innan jag lämnade kontoret, skulle bli de sista ögonblicken i mitt 40-åriga arbetsliv. En sakta spirande känsla av befrielse spred sig genom hela min kropp och mitt sinne. Det är över nu. It’s gonna happen. Jag hade redan bestämt att ta en riktigt tidig pension åtta månader senare och förstod att tiden tills dess skulle kunna täckas av avgångsvederlag och försäkringar.
– Vet du Rikard, det är ingen fara. Det känns bra faktiskt.
Jag vandrade längs Vasagatan och tänkte att NU går jag ner till tunnelbanan för sista gången i mitt liv för att åka hem från jobbet. Jag pratade med min fru och det samtalet varade hela vägen hem. Stunden krävde ett vittne. För någon månad sedan släppte jag av min dotter på pendeltågperrongen dit jag en gång i tiden for varje morgon. Jag kikade bort mot bommarna över gångvägen till perrongen som brukade ringa innan de fälldes ner inför det annalkande tåget och påminna om paniken. Känslor kom tillbaka. Först den om att vara i ett skruvstäd, att bara stå där utan att tänka eftersom tankar ändå inte skulle tjäna mig. Upplevelsen var mer som ett djurs som på rena instinkter granskade det inkommande tåget och spejade efter sitt byte, efter lediga platser längs fönstret så att man kanske kunde få några minuters sömn till. Hela mitt medvetande var marinerat. Tack för minnet och känslan tänkte jag och vinkade till min dotter. Det tog mig faktiskt några minuter att skaka av mig filmen som nyss gick i mitt inre.
Hela samhället är uppbyggt kring myten om lönearbetet.
Häromdagen satt jag med tv-leverantörens kundservice. Jag berättade att jag inte var uppe och igång och kunde ha min dator till hands. Jag förklarade att min dygnsrytm inte var som andras. Min väckarklocka är ställd på halv tolv.
– Ja alltså, jag har slutat jobba, tog en riktigt tidig pension. Och plötsligt en dag så bara fortsatte helgen.
Mannen på supporten kom helt av sig. Han krackelerade, skrattade till och sa bara:
– Ja det där har jag drömt om länge.
Precis som försäljaren på bilfirman i våras och fler än så har reagerat. Båda var i dryga 40-årsåldern och jag insåg att de hade så många år kvar att det vore direkt elakt av mig att bre ut mig ännu mer om arbetsbefrielsen.
Det är något som inte stämmer här. Alla politiker bedyrar arbetslivet och menar att detta är det viktigaste man kan göra här i livet. Ja hela samhället är uppbyggt kring myten om lönearbetet. Den myten kan förstås bara upprätthållas med en kultur där ens mänskliga potens mäts enligt en skala kopplad till lönearbetskarriären och till åldern 30-50 ungefär. Det är då ens CV, det vill säga, jag, granskas. Mina prestationer och min personlighet räknas, mina kollegors omdömen om mig är referenser och mina framtidsdrömmar om karriären ingår som standardfråga på intervjuerna. Alla människors önskemål om att betyda något i ett sammanhang utnyttjas maximalt. Och då spelar det ingen roll att man är instängd som ett djur i en bur.
För om man ska bli framgångsrik som vedträ i samhällskaminen ska man också föra sig med förväntade fritidsintressen, en extrovert personlighet och en lagom politisk korrekt inställning så att fikapauserna inte riskerar att bli konstiga eller pinsamma eller att känsliga ämnen tas upp. Man ska vara platonisk, undvika löneprat och existentiella funderingar och istället vara beredd på att hoppa till samtalsämnen som kursen man ska gå eller sommarsemestern. Allt genuint som pockar på ens inre ska inte dryftas som exempelvis hedersbråken med hökarna på avdelningen, konkurrenstyperna som går över lik eller den lismande karriäristen som äter lunch med chefen titt som tätt. Inte minst ska man förväntas besitta den hemliga kraften, som ingen pratar om, som behövs för att kunna stå ut med den evigt urholkande låga energinivån i livet. Ni vet, den där som sedan går ut över familjen. Man glöder däremot hett när man snackar företagsprat på tunnelbanan och kanske man går i jobbytartankar, kan höja lönen och veta att budgeten på villan i statusområdet man sneglat mot kan förverkligas. Man tillhör utan tvekan de potenta… arbetsbina.
När du slutat lönearbeta så är du inte enbart arbetsdöd, du är en levande död.
Som tur är för arbetslinjen så har ordet pensionär fått betydelsen, ” på väg mot döden”. När du slutat lönearbeta så är du inte enbart arbetsdöd, du är en levande död. När du lönearbetar har du en personlighet och sedan reduceras den till hög ålder och frånvaron från lönearbetet. Det är tvunget att vara så för att myten om arbetslinjen och den potenta arbetsmänniskan ska hållas vid liv.
För ett halvår sedan gjorde jag comeback. Alltså utan lön och enbart med ett personligt intresse klev jag in i arbetshjulet igen. Jag arbetade för ett parti inför valet och var tillbaka till möten, plikter, kommunikation, krav på leverans, viss gemenskap och de vanliga oempatiska karriäristerna man måste dras med. Men att lägga fritid och avslappning åt sidan blev aldrig det intressanta återvändandeexperiment jag hade trott. Jag klev in i ett tillstånd som jag tränats för under hela mitt liv och märkte ingen skillnad. Jag visste samtidigt att det skulle ta slut efter valnatten. Det är skillnad att ha en reträttväg inom några månader mot om 20-30 år.
Det mest spännande med det tillfälliga ”arbetslivet” var när det slutade. För det tog sin tid att återvända till livet efter arbetsdöden. Att åter höra klockans tickande i vardagsrummet, att iaktta de små skillnaderna i naturen på min dagliga motionsrunda. Att märka hur golvet jag stod på gjort av en 24/7-uppmärksamhet på mejl, dialoger, möten och prioriteringar bit för bit försvann. Hur stora hål i detta golv spred sig efter valnatten och hur det till sist inte fanns något golv kvar. Jag sjönk ner till marken igen. Till plattformen varifrån jag bestämmer över livet och livet inte bestämmer över mig.
Under en lönearbetsdag är jobbet allt. Kvällen ägnas inte sällan åt att diskutera dagen med en sambo eller vän. Kvällarna skulle kunna vara helt annorlunda och livet mer närvarande och fokuserat på vad man VILL göra och inte på att behöva behandla det man inte är motiverad för. Livet självt sipprar ut med dagens sköljvatten. Enligt en Gallup-undersökning från 2017 är endast 14 procent av medarbetarna i Sverige entusiastiska och involverade i sina jobb. 75 procent är oengagerade och 11 procent är aktivt oengagerade. Vi har ett gigantiskt gap mellan samhällsdiskursen och medborgarna i fråga om arbetslinjen.
En gång när jag mitt uppe i denna period av civiliserat arbetsslaveri bytte jobb så tog jag sista dagen fram alla viktiga pärmar med dyrköpta erfarenheter och noggranna noteringar. Jag öppnade pärm efter pärm och lät i ett närmast andligt tillstånd alla papper virvla ner i en papperscontainer. Som i en ritual likt den tibetanska buddhistiska traditionen som involverar skapandet och förstörelsen av mandalas gjorda av färgad sand. För en dag kunde jag lämna kupan en stund och få kontakt med mig själv.
Arbetslinjen är idag en av de mest förgiftande motorer vi har. Den tömmer skoningslöst människor och natur på energi och gör båda illa.
Arbetslinjen är skeppet som dagens trälar driver. Idag har alla politiskt tänkbara visioner och idéer om att utvecklas bort från trältillståndet undanröjts. Tvärtom, höjd pensionsålder och mer energiska tal om arbetslinjen än någonsin hörs. Trumtakten ökas på hela tiden eftersom vårt samhälle kört fast på det där med den ständig tillväxten. Arbetslinjen är idag en av de mest förgiftande motorer vi har. Den tömmer skoningslöst människor och natur på energi och gör båda illa. Klimatet försöker protestera mot parasiten men politiker driver envist skeppet vidare mot avgrunden. Klimatsanningarna blir till ångest som politiker försöker skydda oss ifrån. De flyr fakta och kunskap på samma sätt som de anklagar konspirationsteoretiker för att göra. De borde satsa på högre livskvalitet, en värld där människor bestämmer över maskiner, pengar och tid, inte tvärtom. Där livet går ut på att vi människor ska få ägna oss åt en personlig förädling, upptäckter, kultur, filosofi, en önskehobby, arbete efter motivation eller utforskande av vår planet och inte minst av vårt eget inre, så att vi lättare kan leva med varandra.
De som ändå orkar förflytta sina tankar ut ur arbetslivskulturens och exempelvis protestera mot ödeläggelsen av vårt klimat, de som orkar reflektera över vårt destruktiva sätt att leva och våra rån av natur och mänskliga resurser blir påhoppade av de potenta arbetsbina eftersom de riskerar att komma för sent till jobbet. Deras miniordning blir störd och media skyndar gärna till support. Det var bättre med protesterna förr i tiden tycker GP:s ledarskribent och klimataktivisthatare Håkan Boström: ”Sådana aktioner slog inte sönder vanliga människors vardag.”
Alla känner till buren men ingen vill kännas vid den. Lönearbetet hjälper oss att glömma för en stund. Tröttheten och livskraven från alla håll och kanter som de potenta utstår för att kunna skina under några år i livet är en del av en bluff. Någon kastar benet och vi springer efter och skuttar stolt tillbaka med det i munnen.
En hälsning från en av de arbetsdöda. Jag har det bra här på andra sidan.
Vi ses!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
