Dune ger utrymme för många tolkningar

Filmpremiär En berättelse som kristiserar kolonialism och utgår från en filosofi inspirerad av islam och buddhism. Dune är något så ovanligt som en mångfacetterad storfilm . Jon Andersson har sett Dune: Part Two som har premiär på svenska biografer i dag onsdag.

Hade det inte varit för ett skrivuppdrag hade science-fiction romanen Dune kanske aldrig sett dagens ljus. Det var när journalisten och författaren Frank Herbert 1959 gjorde research för en artikel om sanddynerna i  Oregon, de så kallade Oregon Dunes, som idén till boken föddes. Herbert var vid den här tiden en halvt misslyckad författare som delade sin tid mellan att skriva science-fiction böcker och jobba som journalist. Han hade också under en kortare period jobbat som talskrivare åt en republikansk senator. Artikeln om sanddynerna blev aldrig skriven. Däremot samlade Herbert på sig researchmaterial som skulle så fröet till sagan om planeten Arrakis, eller Dune som den också kallas. En historia där hjälten Paul Atreides framställs som en Jesusliknande messias som ska rädda mänskligheten. 

Hinder på vägen

Men Herbert mötte fler hinder på vägen. Boken refuserades av över 20 förlag innan den till slut blev antagen. I dag är Dune en av de mest sålda science-fiction böckerna någonsin och Herberts värld har följare över hela världen. Trots de enorma försäljningsframgångarna bedömdes dock boken, som fått en mängd uppföljare, länge närmast omöjlig att göra film av.

Manuset skulle ha resulterat i en 14 timmar lång film.

Den chilenska filmskaparen Alejandro Jodorowsky gjorde ett försök på 70-talet. Tanken var att Orson Welles, Gloria Swanson och Salvador Dali skulle spela några av de ledande rollerna och att soundtracket skulle göras av bland annat Pink Floyd. Men efter två och ett halvt års förberedelser lades projektet på is. Av förklarliga skäl. Manuset skulle ha resulterat i en 14 timmar lång film. Dessutom ska Jodorowsky ha gjort av med 2 miljoner av filmens budget på 9,5 miljoner dollar endast under förarbetet. 

Lynch version 1984

Nästa person att försöka var den amerikanske filmregissören David Lynch. Filmen med Kyle MacLachlan i huvudrollen som Paul Atreides kom ut 1984. Lynch var dock så missnöjd med filmbolagets slutversion att han tog bort sitt namn från eftertexterna. Filmen blev också ett kommersiellt fiasko. Den lyckades bara spela in drygt 30 miljoner dollar trots att den kostade över 40 miljoner dollar att göra. Efter det gjordes också en miniserie år 2000. Den nådde hyfsade framgångar men den var knappast den blockbusterfilm som Hollywood blivit allt mer vana att skapa. 

Att det inte gjorts ett nytt försök att filmatisera Herberts klassiker förrän nu är på många sätt konstigt. Ända sedan 80-talet har de så kallade blockbusterfilmerna varit de viktigaste inkomstkällorna för filmbolagen och Herberts roman innehåller många av de element som krävs för att skapa en publikframgång. Men kanske har filmbolagen blivit avskräckta av Lynch misslyckande. Ett annat skäl kan förstås ha varit den komplicerade historien med många sidospår, som gjort Dune till en utmaning att filmatisera. 

Buddhism och islam

Fantasy/science-fiction är precis som historiska filmer ofta en produkt av sin tid. Dune är inget undantag. Historien kretsar kring fremmerna, ursprungsbefolkningen på planeten Arrakis. Vi får vi följa deras kamp mot andra folkslag, som koloniserar planeten för att utvinna den viktiga naturresursen “spice”. Att boken skrevs samtidigt som de sista kolonierna i Asien och Afrika försökte frigöra sig från européerna är ingen tillfällighet.

En film som tagit mycket från Dune är George Lucas Star Wars.

Dune är också fylld av religiösa referenser. Fremmerna ägnar sig åt en religion som kan liknas vid en blandning mellan zenbuddhism och sunniislam. De tror på en profetia om en messiasfigur som kallas för Mahdi. Paul framställs som denne messiasfigur.

Paul, som inte kommer från planeten, är en outsider. Han tar dock snabbt till sig fremmernas seder och bruk och utvecklas till en ledare. Inspirationen till karaktären är delvis hämtad från T.E Lawrence, en brittisk officer som var en ledande figur i det arabiska upproret mot det ottomanska riket under första världskriget. Det är inte svårt att hitta paralleller mellan David Leans klassiska film Lawrence of Arabia (1962) och Dune. 

Valde att inte stämma Lucas

En film som i sin tur tagit mycket från Dune är George Lucas Star Wars. Precis som Dune handlar det om en utvald frälsare som kämpar mot en elak kejsare som vill styra världen och förslava människor. Precis som i Dune finns det också en mäktig kraft som kan kontrollera människor om den används på rätt sätt. Även om Star Wars skapare George Lucas också hämtade inspiration från annat håll, som till exempel Akira Kurosawa Den vilda flykten (1958), är det många som hävdar att filmen aldrig hade blivit av utan Dune. Herbert själv tycks ha varit av samma åsikt. Enligt en artikel i tidningen The Guardian ska han och ett gäng andra science-fiction författare till och med ha bildat skämtorganisationen We´re Too Big to Sue George Lucas Society.

Har högerextrema fans

Det finns dock skillnader mellan filmerna. Medan det i Star Wars framför allt är männen som kontrollerar den mystiska kraften “the force” är det kvinnorna i systerskapet “Bene Gesserit” som är de andliga ledarna i Dune. Generellt är kvinnorollerna i Dune mer framträdande än i de flesta liknande äventyrsfilmer. 

Filmen är på det hela taget ovanligt innehållsrik och mångbottnad för att vara en blockbuster från Hollywood.

Även om Dune hämtat inspiration från icke-västerländska religioner som islam och buddhism har det inte hindrat högerextrema från att också omfamna romanens budskap. Det handlar enligt en artikel i tidningen Haaretz om alltifrån hur samhället i Dune är uppbyggt enligt kapitalistiska principer till hur “Bene Gesserit” försöker skapa en messias genom en rasförädling av olika ätter och dynastier. I en artikel i den högerxtrema tidningen Daily Stormer har Paul Atreides till och med jämförts med den ungerske presidenten Viktor Orban i dennes kamp mot EU. 

Drömprojekt

För den kanadensiske regissören Denis Villeneuve har en filmatisering av Dune länge varit ett drömprojekt. I en intervju i filmtidningen Empire berättar Villeneuve att han varit ett fan av boken ända sedan han hittade den i en bokhandel som 13-åring.

– När jag började jobba i Los Angeles för mer än tio år sedan, frågade folk mig hela tiden: ‘Vad skulle vara din dröm om du kunde välja en sak i hela världen?’ Och jag sa hela tiden, ‘Dune’. Jag nyper mig fortfarande i armen över att jag fått chansen att göra en filmatisering av den, berättar Villeneuve i intervjun.  

Lyckad filmatisering

Så, hur har Villeneuve lyckats med sitt drömprojekt? Bra om ni frågar mig. Dune: Part Two är en häftig bioupplevelse både visuellt och ljudmässigt. Filmskaparna lyckas dessutom sy ihop alla ovan nämnda trådar på ett imponerande sätt. Timothée Chalamet i rollen som Paul Atreides är betydligt mer karismatisk (läs bättre skådespelare) än Mark Hamill och Keanu Reeves som gjort liknande roller i Star Wars och The Matrix. Det är dessutom kul att se svenskarna Rebecca Ferguson och Stellan Skarsgård i bärande roller. 

Filmen är på det hela taget ovanligt innehållsrik och mångbottnad för att vara en blockbuster från Hollywood. Förhoppningsvis kan den också få en del biobesökare att fundera över frågor som kolonialism, religion och fanatism. Själv föredrar jag dock filmer om riktiga människor med riktiga problem. Som Hirokazu Kore-edas Monster eller Ilker Cataks Lärarrummet, som också visas på svenska biografer just nu. Men vill man slippa verkligheten för en stund och gå in i en helt annan värld så är Dune: Part Two helt rätt val.