historia I boken Världens jämlikaste land? gör Erik Bengtsson upp med den svenska självbilden om jämlikhet som ett djupt rotat nationellt särdrag. Vi publicerar här ett utdrag.
Jag ska nu lägga fram en egen tolkning av hur man kan förstå den svenska kombinationen av skenande ekonomisk och social ojämlikhet, exkluderande politik, och relativt mild repression.
Till att börja med är det värt att fundera på relationen mellan ekonomisk ojämlikhet och repression. Relationen mellan de två behöver inte vara så stark som ofta antas. Så påpekar sociologen Risto Alapuro att det faktum att Finland fick ett inbördeskrig 1918–1919 inte nödvändigtvis ska tolkas som att landet hade en högre konfliktnivå mellan klasserna redan decennierna före detta.
Alapuro menar att inbördeskriget mellan röda och vita bröt ut just i Finland eftersom staten föll samman när det ryska imperiet föll. I det maktvakuum som uppstod, kunde också normala nivåer av klassmotsättningar övergå i fullskaligt inbördeskrig. Att Finland men inte Sverige fick ett inbördeskrig ska alltså inte tolkas som att Finland var en mer ojämlik ekonomi eller ett mer ojämlikt samhälle – politiken har en egen dynamik, bortom sådan social determinism. Motsvarande så ska vi inte utifrån det faktum att Sverige hade en relativt oblodig arbetsmarknad, läsa in att den ekonomiska ojämlikheten var låg, eller att det sociala avståndet mellan klasserna var kort – så var det inte. Utan den svenska varianten av mild repression bar på en egen politisk logik.
En jämförelse med Tyskland kan illustrera detta. Repressionen av arbetarrörelsen var i allmänhet starkare i Tyskland än i Sverige: det givna exemplet är antisocialistlagarna i Tyskland 1878–1890, under vilka rätten till socialistiska möten och agitation begränsades. Min tolkning är att det har att göra med att den socialistiska rörelsen tidigare utgjorde en utmaning mot det etablerade tyska samhället, än mot det etablerade svenska samhället.
Historikern Hans-Ulrich Wehler talar om tyska regeringar på 1850-talet som en ”segrande reaktion” mot arbetarmassorna som gjort uppror och förlorat 1848. I Sverige kan vi inte tala om någon sådan ”segrande reaktion” på 1850-talet, eftersom den folkliga eller socialistiska utmaningen 1848 var så mycket mindre omfattande och seriös. Sverige var inte helt utan drama under det europeiska revolutionsåret; marsoroligheterna i Stockholm innefattade krav på demokrati och 18 dödsfall, och borgerliga reformsträvanden intensifierades också under detta år, som i grundandet av Reformvännernas sällskap, av en historiker kallat ”Sveriges första politiska folkrörelse”.
Men regeringen och kungen behövde inte oroa sig på det sätt som regeringar och monarker oroade sig i Frankrike, Tyskland eller i andra länder i Europa. En jämförelse mellan tysk och svensk politik under 1800-talets andra hälft visar också en större spänning i Tyskland. Där kunde Bismarck ställa ”riksfiender” mot ”rikstrogna”, med inte minst katoliker i den första gruppen, och där fick skolan i uppgift på 1880–1890-talen att aktivt motarbeta ”den röda faran”.
Repressionen var helt enkelt mycket mera explicit, mera ideologisk i Tyskland. Liknande så spelade upplopp och våld en stor roll i den relativt demokratiska politiken i USA:s nordstater under 1800-talets mitt; historikern Steven Hahn talar om ”rough politics” där lokala eliter på valdagarna mobi- liserade män, betalda med pengar och alkohol, till att störa konkurrerande politiska möten och medelst våld och hot få folk att rösta på rätt sätt.
I Sverige var det förvisso så att greve Arvid Posse, ledare för Lantmannapartiet, i valet 1869 hotade sina arrendatorer med vräkning om de inte röstade på honom, men detta verkar ändå ha varit ett undantag snarare än regeln, och ovanligare än motsvarande manipulation av godsägare i till exempel Storbritannien och Tyskland. I Tyskland där rösträtten var tre–fyra gånger så utbredd för män som i Sverige, skaffade eliterna, framför allt på landet, vanan att syssla med valfusk på en rad olika sätt, såsom mutor eller hot, och detta, tillsammans med den militanta antisocialistiska retoriken, blev centrala beståndsdelar i landets politiska kultur. I Sverige kunde eliterna – adeln, bourgeoisien och storbönderna – i högre grad luta sig tillbaka och lita på den extremt exkluderande rösträtten för att garantera deras position. De behövde inte en så militant polarisering av politiken som den de tyska eller amerikanska eliterna stod för, eller så utbrett valfusk. Det betyder inte att Sverige var ett mer demokratiskt land – tvärtom – eller att klasskillnaderna var mindre här, utan bara att de svenska eliterna valde en annan strategi för att upprätthålla sina maktpositioner. De var så ohotade att deras retorik var relativt ljummen, obekymrad.
Eliternas val av metoder för repression av arbetarrörelsen i Sverige under industrialiseringen har stora implikationer för varför landet så snabbt kunde bli demokratiskt och (relativt) jämlikt därefter. De svenska eliterna var före folkrörelsernas massiva mobilisering och politisering på 1890-talet obekymrade, och skaffade sig inte någon så bred repertoar för fortsatt repression som eliterna i Tyskland och i andra europeiska länder gjorde (valfusk, våldsanvändning på valdagen och så vidare). De behövde inte göra det, eftersom underklasserna utan undantag stod utanför det politiska systemet.
Vi måste komma ihåg att förutom en mycket exklusiv andra kammare, så hade den svenska riksdagen också en än mer exklusiv första kammare som en ”konservativ garanti”, en konservativ bastion. Till detta kom att regeringen fram till 1910-talet var kungens rådgivare, och inte tillsattes efter parlamentariska maktförhållanden, vilket minskade valens betydelse. Alla dessa faktorer gjorde att de svenska eliterna tyckte sig sitta säkert, och minskade deras behov av mer smutsiga metoder som valfusk eller politiskt våld. Istället byggde man upp ett på sina egna premisser funktionellt politiskt system – att gynna eliten – med fungerande institutioner. Eliten kunde inte i sin vildaste fantasi tänka sig att de skulle förlora makten, och därför såg de inga problem med att bygga och upprätthålla en stark statlig administration. Men samtidigt byggde underklasserna upp sina egna, parallella sociala och politiska rörelser och institutioner, som just på grund av att de var så många som var exkluderade, blev särskilt breda i Sverige. Och till slut blev dessa motrörelser så starka att de helt kunde övermanna elitens officiella institutioner.
Som symbol för den svenska gamla regimens politik kan Erik Gustaf Boström, statsminister 1891–1900 och 1902–1905, stå. Boström var en skicklig konservativ realpolitiker som inspirerad av Bismarcks ”rikspolitik” sydde ihop ständigt vinnande koalitioner av fraktionerna ur den härskande klassen. För detta har han fått stort erkännande från senare tiders historiker och statsvetare som respekterar hans handlag i vad som idag skulle kallas för ”det politiska spelet”.
Hans metod att förhala reformer genom att tillsätta ett otal kommittéer och utredningar har också setts som en föregångare till 1900-talets kompromissande parlamentarism; mängden utredningar, och inte minst sådana med politiska företrädare från olika partier, ökade kraftigt under Boströms regeringstid. Men i sak gick hans politik egentligen bara ut på att bevara status quo; till skillnad från hans metoder så är det i princip ingen av hans sakpolitik som gått till historien.
Själva hans sömniga, lite plufsiga uppsyn kan symbolisera svensk officiell politik under Boströms tid: skicklig, elitistisk, konservativ, meningslös, herrklubb. Godsägaren Boström hade ingenting av Bismarcks über-maskulina, militanta framtoning: sådan var inte svenskarnas stil. Sverige var lika eller mer odemokratiskt än Tyskland, och lika eller mer ekonomiskt ojämlikt, men den svenska eliten upprätthöll sitt status quo på ett mindre aggressivt sätt. Privat verkar Boström inte ha haft någon särskilt stark personlighet; Svenskt biografiskt lexikon beskriver honom som att han kunde ”ta folk” men att hans politiska talekonst var realistisk, utan entusiasm, och med en ”viss knagglighet i utförandet”.
Ett grovt mått på regeringens relativa passivitet före demokratiseringsåren runt 1909 och framåt är hur många propositioner man lade om året. Detta antal var runt 50 om året under 1800-talets sista tre decennier, medan antalet låg runt 250–300 under 1910-, 20-, 30- och 40-talen. Så sett är det begripligt att statsvetarna talar om 1870-talet som ”det men- lösa årtiondet” i svensk politik, och konstaterar att då var den ”konservativa hegemonin ännu ohotad. Normalpolitik var borgerlig politik.”
Den svenska riksdagshögern – som knappt behövde kalla sig höger, eftersom alla politiker utom ett par stadsliberaler och ett par oppositionella bönder de facto var höger – behövde helt enkelt inte kämpa. Ännu 1906, när den socialdemokratiska utmaningen uppträdde på riktigt i och med att högre inkomster gjorde att fler och fler hamnade över strecket för att få rösträtt, sa högerledaren Christian Lundeberg: ”vänstern är välorganiserad, högern är överlägsen och indolent”.
Att Boström idag är lika bortglömd som Arvid Posse, trots hans helt centrala roll i sin tids samhällsliv, är återigen ett tecken på hur selektiv svensk historieskrivning är. Man kan förvisso säga: ”men vad gjorde Boström?” och besvara frågan: inte särskilt mycket av varaktig betydelse. Men det är just det som är poängen: att som regering inte göra någonting är också politik. Boström regerade under en period av skenande ojämlikhet i löner, inkomster och förmögenheter. Åt detta gjorde han ingenting. Socialobservatörerna och läkarna rapporterade om arbetarnas dåliga levnadsstandard och otillräckliga kost. Åt det gjorde Boström ingenting. Bonniers storverk från 2010 om svenska statsministrar under hundra år börjar med liberalen Karl Staaff, som var fullständigt icke-representativ för svensk politik före hans eget tillträde. Svenskars berättelser om sitt eget lands politiska historia ska helst handla om frihetliga attityder och demokrati; att landet före 1909 var ett av Europas minst demokratiska är ett faktum som inte passar med den nationella självbilden. Därför är centrala politiker i svensk historia som Posse och Boström bortglömda idag, bortom en mycket snäv krets av historiker.
Att välja sin kanon
Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh har fått stort genomslag för sin analys av svensk historia där de betonar en röd tråd av vad de kallar ”statsindividualism”, ett samhällskontrakt mellan medborgare och stat där medborgarna tillåter en interventionistisk stat för att minska sitt direkta beroende av varandra, i lokala nätverk som familjen. Berggren och Trägårdh framställer denna strömning i svensk historia inte minst genom läsningar av en rad intellektuella: Ellen Key och hennes förespråkande av ny familjepolitik och större frihet för barn, Erik Gustaf Geijers romantisering av den frie bonden, Carl Jonas Love Almqvist om den svenska fattigdomen.
Frågan är dock hur mycket dessa intellektuellas idéer hjälper oss att förstå svensk historia. Det har påpekats att varje land har egna historieskrivningar om frihetliga strömningar, och att det är lockande att överskatta de tilltalande och framsynta inslagen i det egna landets historia för att framställa just den egna nationen som särskilt frihetlig. Berggren och Trägårdhs resonemang lider också av detta problem; då och då medger de själva att dessa beskrivningar av det svenska samhället – säg, av odalbondens oberoende – var mytologiserande ideologi-produktion. Utifrån en genomgång av ojämlikhet i Sverige åren 1850–1917 kan man ifrågasätta ifall de intellektuella som Berggren och Trägårdh skriver om, verkligen är representativa för hur det svenska samhället var. Ellen Key hade relativt bra och frihetliga idéer om barnuppfostran, men kan vi från det sluta oss till att svenskarna var särskilt fria och jämlika under hennes livstid?
Nja.
Texten är ett utdrag ur boken Världens jämlikaste land? (Arkiv förlag, 2020)
TIPS: Erik Bengtsson intervjuas i Dagens Arenas podd om sin bok, hör avsnittet här.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
