Essä Under den senaste 10 åren har radikalhögern kammat hem seger efter seger i det politiska landskapet i väst. Inte minst här hemma i Sverige, där världens största parti med nazistiska rötter bär upp regeringen. Men om vi inom den politiska vänstern bara skall analysera den här framgången ur ett rent historiematerialistiskt perspektiv, och med en slentrianmässig användning av begrepp, då kommer vi aldrig förstå oss på deras framgång – och vi kommer aldrig kunna häva den.
Jag har länge känt en frustration över den politiska vänsterns syn på radikalhögerns frammarsch. Den har nämligen uteslutande tillskrivits socio-ekonomiska faktorer, och partier till höger om Moderaterna har per definition betraktats som fascister. Och gärna som en del av en senkapitalistisk försvarsmekanism. Mot vad kan man fråga sig? Vi har knappast sett en kraftfull politisk arbetarrörelse under de senaste decennierna, som framtvingat det kapitalistiska systemet att bilda allianser med ytterhögern för att kunna försvara sina intressen inför den stundande socialistiska omvälvningen.
Den analysen fungerade kanske, med betoning på kanske, under 1920-och 1930-talet. Men inte i dag.
Det är med den här utgångspunkten jag skrivit min bok Den svenska radikalhögern – från borggårdskrisen till Tidöavtalet. Jag vill göra en idealistisk injektion in i debatten, om ytterhögern i allmänhet och radikalhögern i synnerhet, men också en grundlig genomgång av begrepp kopplade till den här komplexa miljön – långt bortom den politiska vänsterns inrutade historiematerialism och begreppsdevalvering.
Den injektionen kan säkert betraktas som alldeles för rigorös när man läser boken, men det har helt enkelt att göra med att slagsidan åt andra hållet varit alldeles för stor. Så den som förväntar sig en marxistisk stridsskrift kommer bli besviken. Det handlar mer om ett resonerande vetenskapligt arbete.
Nu är ni alla fascister
Jag minns när debatten rasade 2013/2014 om journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism: de svartbruna rörelsernas ideologi och historia. I en väldigt bräcklig analys – vetenskapligt som politiskt – utmålades SD som fascister. Det blev dock mums för många av dess motståndare, särskilt inom den politiska vänstern. Nu kunde det slängiga epitetet ”fascist” äntligen få legitimitet genom en bok som var utgiven på ett av Sveriges största förlag.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson hoppade snart också på tåget och använde fasciststämpeln som ett tacksamt slagträ i den politiska debatten.
Men debatten spårade ur. Jag minns särskilt när journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius – känd för sin mångåriga granskning av svensk ytterhöger – gick i klinch med Arnstad och menade att fascism inte var rätt ord för att beskriva den här ideologin. Hon misstänkliggjordes då, bisarrt nog, för att vara SD-anhängare i smyg i olika Twitter-flöden. Ett beteende som får en att dra liknelser till sektmentaliteten inom bokstavsvänstern på 60- och 70-talet.
Jag är av uppfattningen att begrepp skall användas väldigt varsamt. Och i den mån någon aktör inte riktigt passar in i ett begrepp kan det vara värt att konstruera ett nytt än att pressa in det i ett gammalt begrepp som riskerar att bli helt urvattnat om alltmer skall placeras i det. Begrepp skall också i första hand ha sin utgångspunkt i en vetenskaplig analys, snarare än bara reduceras till en chargong i den politiska debatten. Det kanske känns förlösande att kalla SD för fascister – men vad det är man tänker att man vill vinna på det?
Om nu strategin varit att få folk att inte rösta på SD genom att brännmärka partiet som fascister – då får vi nog konstatera att den strategin varit totalt misslyckad. Lika misslyckad som när Stalin beslutade sig för att kategorisera socialdemokratin som ”socialfascister”, och därmed helt svetsa igen dörren för ett samarbete mellan kommunisterna och socialdemokraterna i Tyskland. Ett samarbete som Stalins rival Trotskij menade var fullständigt centralt för att besegra Hitler och hans nationalsocialism. Eller som han skrev i sin essä från december 1931, riktat till det tyska kommunistpartiet:
Arbetare-kommunister, ni är hundratusentals, miljoner; ni har ingenstans att ta vägen; det finns inte tillräckligt mycket pass till er. Om fascismen kommer till makten, då kommer den köra över era skallar och ryggrader likt en fruktansvärd stridsvagn. Er räddning ligger i en skoningslös kamp. Och endast en stridande gemenskap med de socialdemokratiska arbetarna kan bringa seger. Skynda er, arbetare-kommunister, ni har väldigt lite tid kvar!
Visionslös vänster
Bättre blev inte den intellektuella nivån i debatten när försvarsminister Peter Hultqvist, i samband med Första maj-firandet i Falun 2017 och Nordiska motståndsrörelsens närvaro, deklarerade att nazismen inte är en åsikt utan ett brott mot mänskligheten. Något som sedan plockades upp inom den socialdemokratiska rörelsen och reproducerades som budskap, helt utan reflektion. Ännu en gång mums för ett känslobaserat tänkande.
Hultqvists uttalande är märkligt på flera plan. Det är ju snarare nazismens handlingar som är ett brott mot mänskligheten, inte själva ideologin i sig. Men detta var också i en tid då det fanns en debatt om att man skulle förbjuda rasistiska organisationer i Sverige. Ett förslag som SD såklart helt stod bakom, eftersom de inte ingick på listan av de som skulle förbjudas innebar det per-definition att de inte var rasister. Vilka de dock helt klart är.
Men den här retoriken bär också på en annan dimension.
Det är föreställningen om att enbart den ”goda” sidan kan ha riktiga ideologier. Den andra sidans anhängare lockas inte av sann ideologisk övertygelse, utan de dras in i sin extremism på grund av hat, sökande efter gemenskap och äventyr, men framför allt av socio-ekonomiska faktorer.
Den här verklighethetsuppfattningen vingklipper helt den politiska vänstern förmåga att bedriva ett kraftfullt motstånd gentemot ytterhögern och dess frammarsch. Det här förhållningssättet blir enligt min mening också en spegelbild av hur den politiska vänstern alltmer förhållit sig till ideologin inom den egna rörelsen. Den reduceras till retorisk fluff på första maj-firande och eventuellt på kongresser, men ses sällan eller aldrig i den praktiska politiken.
Tittar vi på förlusten av arbetarklassens röster handlar det delvis om att den politiska vänstern inte längre kan leverera en ideologisk vision om att ett annat samhälle är möjligt – och har inte kunnat göra det på 50 år. Detta medan radikalhögern talar om fornstora dagar – som ironiskt nog präglades av vänsterpolitik – och att dessa dagar kan återuppstå. Men förlusten av arbetarklassen hos de traditionella arbetarpartierna handlar i mångt och mycket också om att de tycker det finns en logik i retoriken om att den ökade invandringen har ett samband med den försämrade välfärden. ”Falskt medvetande!” ropar marxisten. Eller bara en trubbig, men inte helt osann, berättelse om verkligheten?
Politik som psykologi
Låt oss titta på hur den konservativa hegemoni som vi nu alla tvingas leva i formats. Under flera decennier var konservatismen som ideologi på svältgränsen i Sverige. Under kalla kriget fick den kroka arm med liberalismen för att överhuvudtaget överleva. Det var exempelvis då som ”liberalkonservatismen” blev en del av svensk politik och Moderaternas ideologi. Det var först efter att socialismen kört slut på sig själv och nyliberalismen diskvalificerat sig som en problemlösare i samhällspolitiken som ett möjlighetsfönster öppnade upp sig. In klev konservatismen, fri från liberalismens bojor, och redo att presentera sin egen verklighetsuppfattning med tillhörande lösningar på de rådande samhällsproblemen.
Konservatismen kopierade det som socialismen och nyliberalismen varit mästare på under flera decennier. Att kommunicera ut sin ideologi till omvärlden, och forma allmänhetens politiska medvetande därefter. Den nya digitala arenan blev snabbt den plats där man slog ner sina bopålar – och nästan helt utan några konkurrerande grannar. För socialisterna och nyliberalerna agerade som om de ansåg att internet var en modefluga för politisk kommunikation. I 20 år har ytterhögern dominerat den digitala arenan. En dominans som helt klart varit en fullständigt nödvändig faktor i deras framgång. Eller som Jimmie Åkesson sa en gång: ”Utan internet hade vi inte varit där vi är i dag. Jag är väldigt tacksam för att de här människorna finns”.
Politik är nämligen i flera avseenden psykologi. Konsten att forma ett politiskt medvetande där vissa sakområden anses som betydligt viktigare än andra. Något högern – först nyliberaler och numera radikalkonservativa – varit väldigt framgångsrika med under de senaste 50 åren, medan vänstern har varit väldigt dålig på det. Eller som kulturteoretikern – och marxisten – Raymond Williams skulle uttryckt det, att vänstern förlorat kontrollen över de kulturella kommunikationsmedlen. Den apparatur som återger den stora berättelsen om vart vi är på väg, och som vi kan vila i medan vi samtidigt kämpar för en bättre materiell tillvaro.
Mike Enocksson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
