Demokrati Katastrofen i Afghanistan har åter väckt frågan om det är möjligt att främja demokratisk utveckling. Lars Rudebeck och Olle Törnquist tar ett historiskt perspektiv på vad och vilka som kan driva fram demokrati – och därför nu måste prioriteras.
En stark, okorrumperad rättsstat bör prioriteras framför demokratibistånd, om syftet är att främja mänsklig utveckling i Syd. Det menar statsvetarprofessorn Bo Rothstein i en artikel på DN Debatt (18/8)
Omfattande forskning tyder visserligen på att han har rätt i att ”demokrati utan en någorlunda hederlig, opartisk och okorrumperad statsförvaltning och utan rättsstatens principer kommer med stor sannolikhet inte att generera mänsklig välfärd”.
Samtidigt beträder han emellertid tunn is genom att också hävda att det kan räcka med en icke-korrupt förvaltning som tillämpar rättsstatens principer. Beviset anses vara att den autokratiska stadsstaten Singapore gjort stora framsteg genom god administration och juridik.
Men då bortser man från betydelsen av Singapores unika strategiska läge mellan å ena sidan västvärlden och de arabiska oljeländerna och å andra sidan de nya industriländerna i Östasien.
Vidare kommer mycket av investeringarna från korrupta oligarker i grannländerna som exploaterar människor och plundrar råvaror och skogar och åker över till Singapore med profiterna.
Dessutom är det främst de egna medborgarna som har det bra, inte de många lågavlönade migrantarbetarna.
Sammantaget har Singapore knappast gagnat vare sig liberal demokrati eller hållbar utveckling och mänsklig välfärd för ett flertal.
Med andra ord är det inte bara folkstyre som är otillräckligt, en stark okorrumperad rättsstat är inte heller nog. Istället behövs båda. Men hur? Märkligt nog debatterar Rothstein och hans kritiker mest definitionsfrågor, statistik och vilka institutioner som opolitiska teknokrater ska bygga, medan den mest grundläggande frågan negligerats – vilka processer och aktörer som överhuvud taget kan driva fram demokrati och rättssäker administration. Detta har vi ägnat var sitt forskarliv åt att studera, ofta på plats. Svaret kräver ett historiskt perspektiv och handlar om makt och politik.
Den totala kollapsen i Afghanistan kan inte tas som intäkt för att omvärlden skulle ha satsat för mycket på folkstyre.
När försöken att bygga demokrati i de gamla kolonierna föll sönder under det kalla kriget, var den vanligaste förklaringen att de sociala och ekonomiska förutsättningarna var för dåliga och att medelklassen för svag. Därför krävdes det också, enligt den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington, en starkare okorrumperad statsförvaltning och rättsapparat. Ungefär som Rothstein efterlyser nu.
Först därefter, sades det, kunde man bygga liberal demokrati. Problemet var bara vem som skulle ordna detta. De korrupta oligarkerna var ovilliga och de fattiga ville folkmakt. Svaret, enligt USA och dess allierade, var att stödja lokala moderniseringsivrare och i värsta fall sätta in egen militärmakt – för att hjälpa den kraftlösa medelklassen att bygga starka stater och rättssystem och sedan demokrati.
Sovjetunionen drev en liknande tes om att radikala militärer kunde hjälpa kommunister att ta makten och driva ”icke-kapitalistisk utveckling”.
Men förhoppningarna kom på skam. Vietnamkriget var en katastrof. I Indonesien ledde västmakternas modell till att militären verkställde ett folkmord. Runt om i ”tredje världen” genomfördes statskupper, som till exempel mot Allende i Chile. Ändå var medelklassen för svag att ta över. Inte heller var den särskilt liberal. Det blev sällan mindre korruption och bättre rättsväsen. Sviterna av den sovjetiska modellen i andra länder är fortfarande uppenbara, till exempel i Etiopien och Moçambique (och i Afghanistan, innan USA invaderade).
Efter hand kunde lyckligtvis flera av diktaturerna inte stå emot de globala marknaderna och de folkliga protesterna. En tredje våg av demokratisering svepte fram med början i Portugal och Latinamerika, och stärktes när muren föll i Berlin. Men demokratibiståndet hade många brister.
Dels dröjde det gamla tänkandet kvar att använda militär för att bygga en stark stat och stödja medelklassen, till exempel i Irak, Libyen och Afghanistan. Enligt ledande ekonomen Jeffrey Sachs gick dryga 90% av USAs Afghanistan-budget till militären och bara 2 % till samhällsstöd.
Dels prioriterades inte de pro-demokratiska krafter som kan organisera intresseorganisationer och kräva folkligt inflytande och bekämpa korruption. De fick bara smulorna från bordet. Istället var (och är) ledordet ”stabilitet”. Det innebär i korthet att utrikesdepartement och biståndsgivare främjar pakter mellan samarbetsvilliga eliter, starka ledare, och lokala intressen av de mest skiftande slag. Dessa anpassar sig sedan till nya friheter, institutioner och allmänna val – i utbyte mot att kunna dominera dem.
Följaktligen har de demokratiska krafterna kommit på undantag. Och på egen hand är de sällan starka nog att göra skillnad i politiken, förutom inom det civila samhället och sociala medier. Senast det gick riktigt illa var när Myanmars militär, som Väst smekt medhårs, återtog makten. Till och med i Sydafrika och Brasilien saknade de lokala folkliga organisationer som bar fram framstegen under Mandela och Lula da Silva tillräckligt inflytande på central nivå för att motverka korruptionen.
Den totala kollapsen i Afghanistan kan i varje fall inte tas som intäkt för att omvärlden skulle ha satsat för mycket på folkstyre. Det skulle vara mycket farligt om denna och andra katastrofer ledde till förnyat stöd för uppfattningen att stabilt styre och stabil statsförvaltning måste tvingas fram före demokratisering. Legitim makt bygger på tillit som i sin tur är en förutsättning för hållbar stabilitet.
Men demokratibistånd är svårt. Just därför är det viktigare än någonsin att studera hur demokratiska krafter och processer kan stärkas och kombineras med arbete för klimat och anti-korruption. Stödet måste förbättras och ökas, inte tonas ner. Men finns det alls något att satsa på nu?
I Olle Törnquists sammanfattning av ett halvsekels studier, In Search of New Social Democracy, som publiceras inom kort, visas att det bland bittra erfarenheter också finns frön till framsteg.
Ett aktuellt exempel är hur den indiska delstaten Kerala med 33 miljoner invånare motverkat både religiös högerpopulism och covid-19. Såväl fattiga som medelklass har biståtts med hjälp av demokratisk decentralisering i samverkan med civilsamhället samt välfärdsprogram och investeringar i kunskapsbaserad utveckling.
Resultatet applåderas av forskare som nobelpristagarna Amartya Sen och Joseph Stiglitz– och har fått stort folkligt stöd i fria val. Hur är det möjligt?
Svaret är lång kamp för lika medborgerliga och politiska rättigheter mot både kastsystemet och kolonialismen. Detta blev grundval för sociala rättvisereformer inom utbildning, hälsovård och arbetsrätt, plus en jordreform. När sedan produktionen stagnerade och korruption bredde ut sig lyckades en bred folkbildningsorganisation få regeringen att stärka den lokala demokratin och administrationen. Så när miljökatastrofer och covid-19 ledde till ökat behov av gemensamma lösningar fanns det beredskap.
Sådana exempel kan vi lära mera av än av Singapore för att stärka stödet till demokrati, korruptionsbekämpning och mänsklig utveckling.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
