Film Akira Kurosawas klassiker De sju samurajerna har nypremiär på svenska biografer i dag. Jon Andersson skriver om den japanske regissören, vars verk fungerat som inspirationskälla för alltifrån spaghettivästern till Star Wars.
Inför hotet om att bli plundrade och dödade av ett rövarband beger sig ett gäng bönder i 1500-talets Japan till staden för att rekrytera herrelösa samurajer (så kallade ronins) som kan skydda deras by. De kan endast erbjuda mat och husrum, men lyckas trots det rekrytera ett gäng samurajer för det till synes omöjliga uppdraget. Det är ramberättelsen i den japanska mästerregissören Akira Kurosawas klassiker De sju samurajerna från 1954, som nu har nypremiär på svenska biografer.
Filmen räknas som en av filmhistoriens största klassiker och Kurosawa har hyllats av storheter som Martin Scorsese och Steven Spielberg. När det brittiska filmmagasinet Sight & Sound nyligen lät en panel av filmkritiker rösta fram de bästa filmerna någonsin (en omröstning man gör var tionde år) hamnade De sju samurajerna på tjugonde plats. En av dem som hyllade filmen i samband med att listan publicerades var filmkritikern Richard Propes. “Sextioåtta år efter lanseringen definierar Kurosawas mästerverk fortfarande allt som jag vill att en actionfilm ska ha – en meningsfull historia med djuplodande karaktärer, vackra bilder och målmedveten action och en rytm som fördjupar mig i varje ögonblick. Det finns väldigt få actionfilmer som uppnår denna gobeläng och De sju samurajerna är fortfarande den bästa av dem alla”, skrev Propes.
Att stridsscenerna i De sju samurajerna filmades simultant med tre olika kameror för att komma så nära verkligheten som möjligt är ingen slump.
Men även om Kurosawa i dag är mest känd för De sju samurajerna och andra historiska dramer var det inte den typen av filmer han mest ägnat sig åt under sina första år som regissör. I japansk film har det alltid funnits en uppdelning mellan två huvudgenrer: jidai-geki (historiska dramer) och gendai-geki (samtidsdramer). Kurosawa hade fram till 1954, med några undantag, främst ägnat sig åt gendai-geki Den amerikanske filmkritikern Donald Richie som specialiserat sig på japansk film skriver i boken The films of Akira Kurosawa att Kurosawa länge hade velat göra en riktig jidai-geki. Det gjordes visserligen många historiska dramafilmer i Japan vid den här tiden. Men det var få som levde upp till Kurosawas definition av en “riktig” jidai-geki, det vill säga historiskt korrekta kvalitetsfilmer som inte bara använde den historiska bakgrunden för att skapa lättsmält underhållning. De flesta historiska dramerna i Japan under den här tiden var så kallade chambara-filmer (svärdfäktningsfilmer), vilka ansågs vara en sorts samurajfilmer av lägre kvalitet.
Kurosawa ville skapa historiska filmer på samma sätt som förebilden Kenji Mizoguchi, en regissör som enligt Kurosawa aldrig gav upp när det gällde att höja verklighetskänslan i varje scen. Något Kurosawa i allra högst grad tog efter. Att stridsscenerna i De sju samurajerna filmades simultant med tre olika kameror för att komma så nära verkligheten som möjligt är ingen slump. Inte heller valet att filma i djupfokus, vilket gör att detaljerna i bakgrunden är lika skarpa som de som är i förgrunden. Något som ytterligare höjde autenticiteten och verklighetskänslan i filmen.
Men Kurosawa var inte bara inspirerad av inhemska filmskapare som Mizoguchi. Den amerikanske mästerregissören John Ford, känd för sin västernfilmer med John Wayne i huvudrollen, var en annan stor inspirationskälla.
– Jag har respekterat John Ford ända från början. Naturligtvis ägnar jag mycket uppmärksamhet åt hans produktioner och jag är influerad av dem, sade han i en intervju med filmtidningen Cinema 1963.
Men att Kurosawas filmer mer direkt skulle bära spår av Fords västernfilmer var den japanske mästerregissören tveksam till, även om han villigt erkände att Fords filmer omedvetet kunde ha inspirerat de egna verken. Oavsett vilka intentioner Kurosawa hade med sina filmer är det svårt att inte se likheter mellan De sju samurajerna och klassiska västernfilmer. Det gäller alltifrån temat om kampen mellan ont och gott till den klassiska slutstriden då allt avgörs.
Hjältarna i De sju samurajerna skulle dessutom kunna vara hämtade ur vilken västernfilm som helst. Samurajerna är likt hjältarna i västernfilmerna stoiska och osjälviska och deras främsta uppgift är att hjälpa andra utan att berika sig själva. Den som får personifiera dessa personlighetsdrag mer än någon annan av karaktärerna i De sju samurajerna är filmens huvudperson Kambei (Takashi Shimura). I filmens början får vi bevittna hur han räddar en liten bebis som hålls som gisslan av en bandit. Något han gör genom att raka av sitt hår och utge sig för att vara munk. Gärningen gör stort intryck på bönderna som just då befinner sig i staden för att rekrytera samurajer. Efter att ha bevittnat händelsen lyckas bönderna övertyga Kambei om att han ska åta sig uppdraget att leda den grupp samurajer som ska försvara byn.
Kikuchiyo är raka motsatsen till de andra samurajerna i filmen. Han är högljudd, känslosam och saknar omdöme.
I originalmanuset till filmen skulle alla karaktärer ha liknande karaktärsdrag som Kambei. Men Kurosawa insåg efter ett tag att det skulle bli alldeles för tråkigt. Därmed föddes den sjunde samurajen: Kikuchiyo. En perfekt roll för Toshiro Mifune, Kurosawas favoritskådespelare.
– Mifune hade en sorts talang som jag aldrig tidigare stött på i den japanska filmvärlden. Han lade fram allt direkt och djärvt, och hans känsla för tajming var det skarpaste jag någonsin sett hos en japansk skådespelare, berättade Kurosawa i sin självbiografi.
Kikuchiyo är raka motsatsen till de andra samurajerna i filmen. Han är högljudd, känslosam och saknar omdöme. Det gör också att det tar tid innan han accepteras av de andra och får delta i uppdraget. Men ju längre filmen går desto mer får vi klarhet i att Kikuchiyo är en tillgång för de andra. Det visar sig att han själv är bondson, vilket gör att han förstår hur bönderna tänker, på ett helt annat sätt än de andra samurajerna som kommer från mer privilegierade förhållanden. Därmed blir han också en brygga mellan de privilegierade samurajerna och bönderna som de ska hjälpa.
Filmen som kom ut nio år efter andra världskrigets slut och två år efter att den amerikanska ockupationen av Japan tagit slut, skulle kunna tolkas som en allegori över det japanska samhället vid den här tiden. Hur människor av olika samhällsklasser hjälper varandra för att bygga upp samhället. Filmens slutscen (SPOILER ALERT) där de tre överlevande samurajerna blickar över ett fält där bönderna skördar sitt ris innehåller både hopp och vemod. När banditerna är röjda ur vägen kan bönderna äntligen återgå till sitt normala liv. Samtidigt vittnar gravhögarna ovanför risfältet om de många kamrater som fallit offer i striden. Och samurajledaren Kambei inser att han och hans två överlevande kamrater trots allt inte vunnit särskilt mycket alls.
– Till slut förlorade vi den här striden också, säger Kambei.
– Vad menar du, utbrister hans partner.
– Segern tillhör de här bönderna inte oss.
Hade männen hoppats på att gå en större seger till mötes eller är det deras lott att leva utanför gemenskapen i samhället? Svaret hänger fortfarande i luften då den dramatiska slutmusiken drar igång och vi får se en sista bild på gravhögarna uppe på höjden.
Säkert är i alla fall att Kurosawa skulle komma att inspirera otaliga amerikanska filmskapare. Sex år efter De sju samurajerna kom John Sturges The Magnificent Seven (Sju vågade livet), en remake av De sju samurajerna fast i vilda västern-miljö. Och 1964 gjorde Sergio Leone För en handfull dollar, den första av tre spaghettiwesternfilmer med Clint Eastwood i huvudrollen. Filmen var en remake av Kurosawas Yojimbo, där Toshiro Mifune spelar ”mannen utan namn” som hamnar mitt i en konflikt mellan två rivaliserande gäng. För en handfull dollar var dock inte officiellt godkänd som remake och Kurosawa klargjorde att Leone hade gjort ”en bra film, men det var min film”. Det japanska filmbolaget Toho stämde Leones filmbolag och det hela ska enligt uppgift ha slutat med att Toho fick de asiatiska rättigheterna för filmen plus 15 procent av den internationella försäljningen.
Den vilda flykten sågs av en ung George Lucas i början av 70-talet och kom att bli den främsta inspirationskällan till den första Star Wars-filmen.
Men Yojimbo och De sju samurajerna är inte de enda av Kurosawas verk som som inspirerat filmmakare i väst. Den vilda flykten (1958), som handlar om två bönder som eskorterar en prinsessa och en samuraj genom fientligt territorium mitt under en brinnande klanstrid, sågs av en ung George Lucas i början av 70-talet och kom att bli den främsta inspirationskällan till den första Star Wars-filmen. Från början var filmen tänkt som en ren nyinspelning av Kurosawas film, fast i rymdmiljö. Efter manusbearbetningar utvecklades dock Star Wars till att bli en mer självständig produkt men mycket av historien och temana från Kurosawas film fanns kvar. Båda filmerna var till exempel actionfilmer med komiska inslag som utspelade sig under ett krig. Att de två huvudkaraktärerna i Den vilda flykten befinner sig lägre ner i hierarkin var dessutom något som fascinerande Lucas särskilt.
– Det som verkligen slog mig med Den vilda flykten (The Hidden Fortress på engelska) var det faktum att historien berättades från perspektivet av de två lägsta karaktärerna. Jag bestämde mig för att det skulle vara ett bra sätt att berätta Star Wars-berättelsen på. Att ta de två lägsta karaktärerna, som Kurosawa gjorde, och berätta historien från deras synvinkel, vilket i Star Wars-fallet är de två droiderna, sa Lucas i en intervju långt senare.
Men det är långt ifrån det enda som Lucas lånat från Kurosawa. Det onda Rymdimperiet i Lucas filmserie bär många likheter med Yamaklanen, fiendestyrkorna i Den vilda flykten. Och den så kallade wipeeffekten, en teknik där bilden i en ny scen långsamt kommer in från ena sidan så att den till slut täcker hela bildytan, är något annat som Lucas tagit från sin läromästare. Det går heller inte att komma ifrån att Lucas jediriddare har mycket gemensamt med samurajerna i De sju samurajerna. Precis som Kambei i De sju samurajerna är Star Wars-karaktären Obi-Wan Kenobi en ädel krigare som står för goda värden i kampen mot en ond fiende.
Dessa universella värden är förstås ännu viktigare utanför filmens fiktiva universum. Något som Kurosawa också verkar ha tagit fasta på. I en intervju från 1974, fick han frågan om varför samurajerna i filmen väljer att hjälpa ett gäng fattiga bönder, medan många andra hade vänt dem ryggen.
– De här sju samurajerna var de riktiga samurajerna som svarade på nöd. Det var de goda samurajerna, svarade han.
I en värld där det kan vara lätt att tvivla på människors medkänsla kan en 68 år gammal film trots allt ge lite hopp.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
