Den moderna arkitekturen har fyllt 100 år. Trots ett utbrett missnöje bland allmänheten är den fortfarande helt dominerande i stadsbyggandet. Forskningen ger de missnöjda rätt. Människor trivs inte och många mår inte heller bra i dess rätlinjiga och kalla formspråk. Är det inte dags att göra upp med 100-åringen?
Det finns ett missnöje med den moderna arkitekturens formspråk, ofta kallad för funktionalism, formulerad redan på 1930-talet. När den mjukare 30-tals-”funkisen” blev hårdare och banalare efter andra världskriget växte kritiken och vi kunde ofta läsa argsinta kulturartiklar, kritiska till modernismens framfart. I sin bok Farväl till funktionalismen 1980, i nyutgåva 2022, uttryckte arkitekturprofessorn Hans Asplund kritik mot formspråket som utformats av modernismen. Han var kritisk till funktionalisternas underkastelse under tekniken och industrialiseringen, vilket ledde till en förtvining av formerna och till monotoni och en övergång till alltmer artificiella, nyanslösa och färglösa byggmaterial.
Han påtalade modernismens infinitism, det vill säga det oavslutade, det obegränsade, vilket innebär en upplösning av rummet. Han var också kritisk till dess internationalism, det vill säga att genomföra en internationell standardisering i byggnader och stadsplaner. Det ledde till monotoni och nedvärdering av det ärvda byggnadsbeståndet, som ledde till destruktiva stadsrivningar i hittills osedd takt och omfattning.
Hur skapar man goda stadsrum för vårt välbefinnande?
Arkitekten och före detta professorn i stadsbyggnad Alexis Pontvik skildrar med vilken förödande kraft den vackra staden Stockholm har förstörts i sin nyligen utgivna bok Stenstadens särprägel. Stenstadens förstörelse. Han ser orsaken vara en kombination av girighet och okunskap, men tydliggör inte att den djupare orsaken är att modernismens arkitektoniska ideologi låtit teknik och funktion ersätta intuition och konst i den skapande processen.
Hur skapar man goda stadsrum för vårt välbefinnande? Arkitekt Robert Lavelid rekommenderar i sin bok Koden för en bra stad tätt med gator och kollektivtrafik, små oregelbundna kvarter, breda trottoarer och levande bottenvåningar, parker, platser och torg och en mänsklig skala. Det är den sortens stad som vi möter i den gamla stenstaden.
Den amerikanske arkitekturprofessorn Christopher Alexander söker svar på frågan hur man skapar levande arkitektur i en levande stad som möter vårt behov av skönhet. I sitt omfattande verk The Nature of Order 2002 sammanfattar han sina inträngande analyser av vårt inre behov av liv i arkitekturen med stöd av bland annat gruppstudier. Han påvisar hur vi har behov av geometriska strukturer såsom dem som vi möter i naturen och den klassiska arkitekturen. Med starka, samverkande centrum i portar, fönster, tak, ornament, färger och andra detaljer skapas levande helhet. Den levande arkitekturen visar han, liksom naturens former, växer fram i en strukturbevarande transformation, det vill säga att former uppstår stegvis ur föregående former. Tänk till exempel på hur en blomma uppstår ur ett frö, som växer och utvecklas till rötter, stjälk, blad och blommor. På liknande vis skapas vacker arkitektur stegvis med former som växer ut närmast organiskt. Detta kan inte ske enbart vid arkitektens skrivbord, som så ofta är fallet i modernismen, utan måste ske också i ett skapande arbete på plats (1).
Alexanders förståelse för strukturer har stöd i matematikern Benoit Mandelbrots studier i naturens geometri publicerad i boken The Fractal Geometry of Nature (1977). Den är bruten och varierad men samtidigt välorganiserad med mönster i olika skalor, med positiva former, symmetrier och en helhet som både är lugnande, men samtidigt stimulerande att se på. Den fraktala geometrin har lagt grunden till ökad förståelse av byggnaders geometriska strukturer. Den moderna arkitekturen består av räta linjer och rektanglar som har dimensionen 1 respektive 2, vilket illustreras väl med Hötorgshusen och Skatteskrapan i Stockholm.
Naturens fraktala geometri har värden företrädesvis mellan 1,3–1,6, vilket är de dimensioner som savannen har, där de första människorna blev till. Fraktal geometri kring dessa värden finner vi också i den klassiska arkitekturen, vilket kan illustreras med Stockholms stadshus.
Arkitekt Michael Mehaffy beskriver hur symmetriska uttryck i fasaderna skapar centrum som förstärker helhetsupplevelsen och därigenom också den fraktala geometrins skönhet. Han beskriver att symmetri är mer än spegling av former. I den ingår också rotatorisk symmetri och symmetri i skalor (2). De utmönstrades i modernismen såsom icke funktionella och omoderna.
Vårt evolutionära förflutna har betydelse för hur vi ser på vår omgivning. Våra sinnen är biofila, det vill säga anpassade till vårt evolutionära ursprung. Forskningsfältet biofilia introducerat på 1960-talet av forskaren E.O. Wilson. Han påtalar att vi behöver leva nära naturens formspråk för att vårt neurobiologiska jag ska må bra, i naturen såväl som i stadsmiljön.
Ögat, näthinnan, synbanorna, synbarken trivs bra i naturens fraktala geometri med sina mönster, skalor, centrum, former, symmetrier och hur dess olika delar harmoniskt förehåller sig till varandra (3). Stöd för detta synsätt har det sista decenniet berikats av så kallad eye tracking, en teknik som följer ögats rörelser och avläser vad den ser på och för hur länge. Den visar att vi stannar upp med blicken då vi ser på natur och klassisk arkitektur. Och tvärtom. Vi undviker att se på blanka, fyrkantiga fasader med långa rader av likadana fönster utan omfattningar och intetsägande dörrar (3). Det ökar förståelse varför denna typ av fasader utlöser stress (4). Den tomma, färglösa rektangelns arkitektur, alltså de regler som modernismens arkitektur följer, är inte anpassade för vårt biofila nervsystem (3).
Skönheten finns i betraktarens öga, alltså skönhet är subjektiv, har man länge hävdat. Men mer och mer forskning visar att den djupa upplevelsen av skönhet har en objektiv grund. Kunskapen om människors behov av vacker och livfull arkitektur växer. Neurobiologiska studier visar att den främre pannbarken nära ögat, som är strukturer där vi upplever tillfredsställelse, belöning och empati och den centrala hjärnstrukturen Insula är aktiva i skönhetsupplevelse (5). De väcks inte av modernismens rektangulära språk. Den engelske neuroestetikern Semir Zeki sammanfattar det med orden: ”Skönhet… är inte en lyx, men en essentiell ingrediens för att nära den emotionella hjärnan”. (6).
Miljonprogrammet följer till punkt och pricka de regler som modernismens förgrundsgestalter Le Corbusier, Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe skapat. I en studie har jag visat att denna arkitektur, i motsats till vad de tre portalgestalter till modernismen hävdat, ofta skapar ohälsa, sociala problem och sämre ekonomi (7). Det behöver vi begrunda då vi diskuterar segregationens orsaker och vad vi ska göra för att häva den.
Den moderna arkitekturens förespråkare har inte varit intresserad av att ta reda på hur människor trivs bland dess byggnader och stadsrum och har följdriktigt inte bedrivet någon forskning om detta. Enskilda studier och resonemang här presenterade har metodologiska brister. Men sammantaget har de senaste decennierna vetenskapliga belägg för modernismens tillkortakommande blivit stark och tydlig med hjälp av enkätstudier, neurobiologiska studier, psykologiska studier och ökad förståelse för vårt nervsystem.
Med modernismens fattiga, arkitektoniska verkstadslåda med mest raka streck och räta vinklar är det sällsynt att god arkitektur skapas. Det är min förhoppning att arkitektkåren till slut ska lyssna till forskningen och säga farväl till den tråkiga, banala och stressande modernismen. Det är dags att dagens arkitekter utvecklar en livgivande arkitektur som tillfredsställer befolkningens behov av skönhet och miljöer där de känner sig hemma och mår bra.
Referenser
- https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S2405872620300666
- https://www.youtube.com/results?search_query=mehaffy+michael
- https://www.mdpi.com/2413-8851/6/1/3
- https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4024389
- https://www.scientificamerican.com/article/the-neuroscience-of-beauty/
- Beauty in Architecture: Not a Luxury ‐ Only a Necessity
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
