Brev från kolonin Pajala

Om regeringen vill ha gruvor i denna landsända borde den vara mer mån om att värna och ta ansvar för schyssta levnadsvillkor i området. Ingen bolagsvinst landar i kommunkassan. Allt landar i statskassan.

Sveriges politik är i dag samhällsutvecklingsfientlig. Utveckling kan bara ske i tätorter, tycks man tro. Och det är inte bara nuvarande regering som följer detta enkla ekonomiska mönster för att ”bidragsförsörja” glesbygd. Det har pågått länge.

För att förändra detta behövs ett nytt narrativ om Sveriges alla delar som kommunerna och kommunernas och regionernas organisation SKR får förhålla sig till.

Narrativet behöver förändras för att politiken skall kunna förändras.

Skämmas för sitt ursprung

Pajala kommuns invånare har under åtminstone min livstid, sedan 70-talet, fått höra att de är bidragsberoende, ovilliga att ta arbete och är en ekonomisk belastning för staten Sverige. Hög arbetslöshet och bidragsanställningar har varit ett naturtillstånd för glesbygd runt om i landet.

Våra förfäder i norr fick skämmas för sitt ursprung och inte minst sitt modersmål, finska och samiska i huvudsak. Aga i skolan var förekommande under deras uppväxt, inte sällan beroende på just kulturell bakgrund

I modern tid har lantisar dessutom fått höra att de är mindre smarta än de som bor i tätort.

Landskapet i norr med färre årsskördar är också mindre värt i marknadsekonomiskt perspektiv. Att landet som helhet har låg självförsörjningsgrad är det ingen som hinner tänka på idag. Samtidigt har skogen fortfarande ett värde.

Kvinnobrist och höga suicidtal har varit en del av identiteten i Tornedalen. Under lång tid fick man flyttbidrag från Pajala när den öppna arbetslösheten var uppe på nära tvåsiffrigt.

Sedan 50-talet, när vi var 15 000 invånare i Pajala kommun, har vi lagt ned 50 skolor.

Pajala kommun har nu cirka 5 800 invånare med en pensionärstung demografi.

Vi har en hög andel veckopendlare till närliggande kommuner. Banden ”hem” har varit starka under jul, påsk och sommarperiod även om man flyttat.

Nidbilder av norr

Ovan beskriver jag alltså den nidbild som sprids om glesbygden i norr, som ålderstigen, oattraktiv, olönsam och på olika sätt tärande, som även många glesbygdsbor anammat och accepterat. Den speglar också ett narrativ om arbetarklassen och deras värde utifrån i vilken grad habitatet urbaniserats och vilket språk som talats.

Samma narrativ återspeglas till och med när man ställer frågor till AI, man behöver ställa insatta följdfrågor för att få en mer adekvat och aktuell bild.

I dåtidens samtid utpekades icke rent talande svenskar som mindre värda än andra och politiken formades därefter. Nutidens politik är kvar i samma konservativa mönster. Den naturliga urbaniseringen har snabbats på med politiska beslut, både lokala och centrala.

När anpassningar av kommunal ekonomi inte gått tillräckligt fort har kommuner till exempel fått extra pengar för att kallställa tomma fastigheter. Rikspolitiken har i sin iver att styra anpassningen till avveckling för kommunerna aldrig tänkt på att ge en öppning för en vändning utan bara likriktat styrningen i en riktning i de besparingar som kallats ”effektiviseringar” och ”anpassningar”. Man glömde att ha en dörr öppen för: ”tänk om” det skulle komma en vändning, hur gör vi då?

I Pajala kommun har förhoppningarna överlevt och trots allt så har inte enbart de gamla kommuncentra överlevt. Nästan alla av kommunens 80 byar har fortfarande åretruntboende.

Schablonerna är ett problem

När anpassningar idag inte går tillräckligt fort kommer SKR gärna och bistår med att ”tänka”. För att få tankegångarna på rätt spår jämför de Pajalas förutsättningar, vid riksväg 99, med andra kommuner.

2016 när SKR var till Pajala för att vägleda med data från andra kommuner så var nr 1 inom en kategori (allmänt, skola, omsorg etc.) en fjällkommun vid E45:an med största andelen av bebyggelsen i dess närhet.

Första kommunen inom en annan kategori låg vid E4:an med egen järnvägsstation och två flygplatser inom 6 mils radie som båda har direktflyg till Stockholm.

Ett annat problem för att beskriva just Pajala är de schabloner som används för att befästa glesbygd som tärande.

För inte så länge sedan visades befolkningstäthet i heltal i ett officiellt sammanhang. För Pajala kommun blir det knepigt med trubbiga verktyg. Pajala kommun har nu cirka 0,7 invånare per kvadratkilometer. Det avrundas till 1 inv/kvkm. I en jämförelse skulle en dubbelt så stor invånartäthet, till exempel 1,4, också presenteras med 1 inv/kvkm.

I teorin skulle 0,5 likställas med 1,49, det vill säga en skillnad på nära 300 procent i exakta tal när det gäller till exempel skatteunderlag. Att avrunda 75 till 80 har mindre betydelse i jämförelse med att avrunda 0,7 till 1 i relation till skatteunderlaget och hur man jämför service.

80 byar över stor yta

Man behöver förstå att Pajala kommun inte är en fjällkommun med en eller två dalgångar med stora ytor som är obebodda utan har 80 byar utspridda över hela ytan och inte bara efter ett fåtal vägar i våra 5 (!) älvdalar. Vi har ju också en del åar som sommartid är större än de krondiken i södra Sverige som vi fick traggla om i skolan på min tid.

Vägarna går också på tvärs mellan vattendragen, då vi inte har några större berg att runda. Så runt varje skola finns ett antal byar som fortfarande försörjer skolorna med elevunderlag.

En så kallad jämförbar kommun kan ha sin befolkning samlad på ett helt annat sätt. 90 procent av befolkningen kan vara samlad på bara 20 procent av ytan.

För inte så länge sedan hade 80 procent av Tärendös elever skolskjuts från alla väderstreck. Hur syns det i en enkel faktaruta?

De ökade skolskjutskostnaderna, vid en skolstängning, syns inte förrän upphandlingen är klar, men SKR och Kommuninvest blir sannolikt nöjda om man visar att man har försökt spara, lika nöjd som en lärare på mellanstadiet när en elev ”försökt”.

Olika förutsättningar

Grundförutsättningarna för att ge likvärdig service är väldigt olika om man tar sig tid att analysera lite djupare än enkla faktarutor.

I dag har Pajala kommun, som är ungefär lika stor som Örebro, Gotland eller Kronobergs län; skolor på fyra orter i den kommunala verksamheten.

Det är tufft för Junosuando, navet i lastbilstransporterna, som blivit av med skola och förskola, att personalförsörja lastbilstransporterna till gruvindustrin. Tärendö behöver bland annat försörja personal till ett sågverk, Korpilombolo till sågverk och fönsterfabrik. Dessa industrier har överlevt tack vare att det finns skolor och annan välfärd i området.

Jag tänker att fyra skolorter inte är mycket i denna kontext för att personalförsörja välfärd och annan näring i en så vidsträckt kommun med boenden och olika näringar i alla dess delar.

Tack vare att byarna överlevt så finns det ännu personal för till exempel turism, renskötsel och skogsvård men även en delvis bevarad infrastruktur, som kan ge grund för inflyttning för att fortsätta bemanna industrier och vår färska gruvnäring, som förr eller senare kommer att expandera.

Med tanke på vad sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset kommit fram till är det beundransvärt att vårt språk och vår kultur överlevt och att fler elever nu väljer och har rätt att läsa sina minoritetsspråk, finska och meänkieli.

Nästa generation är på väg att inte helt utan stolthet återta en del av vårt statligt förminskade kulturarv. Jag hoppas sanningskommissionen får möjlighet att återkomma i sitt uppdrag och även införliva de skatteekonomiska förutsättningarna.

I klorna på bemanningsföretag

Av de som flyttat, och ännu var i arbetsför ålder, såg många chansen att flytta ”hem” när Northland drog igång gruvan i Kaunisvaara (som 2014 landade i en 14-miljarders-konkurs) Fram till 2014 målades, renoverades och uppgraderades hus och stugor som aldrig förr. Pajala kommuns ”tänk om” kom till slut. Många som låg kvar i startgroparna agerade snabbt och många av våra sommargrannar blev grannar.

Pajala kommun och andra aktörer byggde bostäder som trots gruvkonkursen inte tömde hela det nya beståndet.

Alla som blev arbetslösa 2014 och hade hyrt en nybyggd 2:a var dock inte benägen att gå arbetslös i Pajala med hyra på 7 000kr/mån.

Återstarten, Kaunis iron, 2018 medförde dock ett stort bekymmer. Kommunen hade inte på agendan, på grund av ekonomin, att bygga fler bostäder så välfärden i övrigt tömdes på personal för att försörja gruvnäringen.

Kommunens egna verksamheter hamnade i klorna på bemanningsföretag, speciellt inom socialförvaltningen och omsorgen. Vilket dränerat kommunkassan ytterligare och hindrar det bostadsbyggande som behövs för att kommunen skall bli mindre tärande framledes. Nu har kommunen backat de sista tre åren med 30–50 miljoner per år!

Enbart avvecklingspolitik

Svårigheterna är stora för en liten kommun när konjunkturerna svajar. Även om man skulle lyckas bemanna välfärden utan bemanningsföretag så kommer man inte att klara ekonomin. Inte ens om man skulle centralisera all skola till en ort. Vi är för få i kommunalutjämningsekvationen. Skolbesparingar kostar dessutom mer än de smakar. I vår kommun äts nästan all skolbesparing upp av skolskjutskostnader.

Dagens politik som kommunerna är tvingade till är fortfarande enbart en avvecklingspolitik, inga öppningar finns för annan riktning. Politiken behöver akut förändras eller kompletteras med ett alternativ. Inte enbart för de cirka 4 000 väljare som just nu drabbas i Pajala, utan för alla glesbygdsområden och till gagn för hela Sverige.

Det måste finnas en möjlighet att tillväxtområden skall kunna utvecklas snabbt.

Man behöver förstå att dagens politik har en ensidig inriktning på nedskärning och innehåller inte en förmåga att stödja utveckling och framförallt inte i den magnitud som Pajala behöver. Förutom att förstå att politiken går att förändra behöver man vilja det.

Kan ge 1000 jobb

Pajala har en branschbredd som är låg, 21 näringar. Som jämförelse har till exempel regionstaden Luleå 60 stycken. Nu när Pajala fått ytterligare ett branschben att stå på är det orimligt att det är på grund av gruvetableringens personalförsörjning som man måste fortsätta skära ned på välfärdssystemet och orimligt att man med egna resurser skall kunna få full utväxling av uppstådda möjligheter.

Det nya branschbenet, gruvan, kan ge nära 1 000 fler jobb, inräknat kringeffekter. Arbetstillfällena i Pajala kommun ökar med nära 25–30 procent på kort tid.

Det är absurt att en liten kommun skall kunna hantera det på egen hand och orimligt att en kommun inte ges förutsättningar att dra nytta av det, till gagn för hela landet.

Pajala kommuns ”tänk om” har inträffat men kommunen måste ytterligare anpassa sina kostnader, det vill säga dra ned på skolan. Vi som lagt ned 50 skolor förstår vilka ytterligare problem neddragningar skulle skapa för personalförsörjningen inom både välfärd och näringsliv. SKR som vill se en hållbar och långsiktig budget i Pajala vill, antagligen, att kommunen lägger ned skolor där vi sett inflyttning till just skolorterna eller dess närhet sedan gruvetableringen.

Om Kronoberg och Örebro bara skulle ha skola på fyra orter, vad skulle ske med övriga orter? Skulle skatteunderlaget i Örebro län öka?

Pajala kommun och dess invånare har ju haft en tuff resa som glesbygdsbor i avvecklingsbygd. Vill Sverige att den skall fortsätta utan anledning? Vill Sverige att narrativet, som tärande, av norrlänningar och glesbygdsbor skall fortsätta när en del definitivt inte är det? Behöver inte ”AB” Sverige en politik som kan utveckla andra delar än storstäder nu när gröna omställningen står för dörren och mineralbehovet ökar?

Högt BRP

Pajala kommuns årsmedel bland arbetslösa 2023 var 1,7 %. För inte så länge sedan var antalet öppet arbetslösa 39 personer. Handläggarna på Arbetsförmedlingen kunde alla utantill vid namn, antar jag. Strax innan jul var visst arbetslösheten uppe kring 8 % i Svealands största stad.

Tittar man på BRP (bruttoregionalprodukt) från 2021 så är Norrbottens län 2:a på index 123. Stockholm toppade på 138. (Rikssnittet är indexerat till 100.) Räknar man per kommun så ligger Pajala 4 i Norrbotten på länets snitt, före t.ex. Luleå. (Regionfakta.com). Räknar man per sysselsatt så är Norrbotten i topp före Stockholm.

Så bilden av de tärande och bidragsberoende individerna i Pajala behöver förändras, inte minst hos politikerna. Vi vill lämna över vårt narrativ som arbetsovilliga till någon annan.

Kanske till områden med hög arbetslöshet? Det måste finnas en politisk öppning för utveckling i hela landet. Kirunas BRP-index ligger på över 300. Pajala är nu också ett gruvsamhälle som kan nå högre BRP-nivåer då fler gruvprojekt är aktuella men förutsättningarna hämmas av konservativt politiskt fotarbete.

Näringslivsministern litar till att fler arbetstillfällen i Kiruna löser dess utmaningar. Verkligheten i Kiruna säger – tvärtom. Verkligheten är inte alltid så schablonartat enkel där heller. Det förbättras inte av att viljan till probleminsikt hos näringsministern är frånvarande.

Det finns inga förutsättningar för lokala politiker att på egen hand möta upp den möjlighet som öppnats. Inte ens Kiruna får bättre förutsättningar för sin välfärd när arbetstillfällena blir fler.

En liten del riktat stöd från statskassan till Pajala kommun, även Kiruna, skulle ge stor effekt för lång tid framöver i hela kommunen och alldeles säkert betala sig över tid. Även om konjunkturerna skiftar så ligger mineralerna kvar.

Välfärden behöver billiga bostäder

Ett dilemma, som man inte ens hanterat på kommunpolitisk nivå, för att bemanna välfärden, är att byggandet av bostäder inte kommer att hjälpa. Gruvarbetare kan säkert betala hyran i ett nyproducerat bestånd men det behövs billiga bostäder för att kunna bemanna låglöneyrken. Vem står i kö till Pajala eller Kiruna för en lön på 16 000 efter skatt (nyutexaminerad undersköterska) och betalar 8 000 i hyra? När gruvindustrin lockar med nästan det dubbla? Jag ser inte den kön ens i min fantasi.

Det finns en del fördomar för Tidöpartierna att jobba med. De som i dag pratar om en platt skatt och åsyftar då den miljon som betalar statlig skatt på sin lön över 49 000 (2024) istället för det större flertalet som betalar högre skatt, utanför stor-Stockholm, från nästan första kronan man tjänar, till exempel undersköterskor.

Det förs en segregerande klasspolitik som Tidöpartierna lyckas marknadsföra väl. Riksdagen prioriterar i dag skattesänkningar för den miljon som betalar statlig skatt samtidigt som man höjer energiskatten på el. Där den senare betalas av alla med elavtal, till exempel alla undersköterskor.

När nu ett nytt skattefördelningssystem, för till exempel kommunerna, skall sjösättas fortsätter avvecklingspolitiken i samma mönster. Prognoserna pekar mot 7,5–10 miljoner mindre för Pajala kommun. Riksdagens styrning av skattepolitiken är direkt hämmande för regional utveckling annanstans än i tätort. Är det bäst för Sverige?

Effektivisering in absurdum

Även om vi alla 5 800 i Pajala kommun skulle bo och jobba i samma fastighet, man får tänka sig en jättefastighet med många många våningar, så skulle vi med den politik som bedrivs behöva spara och dra ned på välfärden direkt eller inom snar framtid.

Hissen skulle snart inte gå alla dagar i veckan, ungefär som med glesbygdens busslinjer i dag. Alla våningar skulle inte ha belysning då det skulle vara tomt på en del våningar, som det är med vår gatubelysning i dag. Personalen i skolan skulle minska.

Så blir det när det är en sanning att allt blir bättre med effektivisering och effektivisering först och främst betyder att dra ned på resurser, oavsett lokala behov.

Med högre skatter, politiskt beslutade och lägre löner i till exempel Norrbotten, skall befolkningen i högskattekommuner nöja sig med ständigt sämre service men marknadsekonomiskt lika kostnader som övriga landet om man till exempel bygger hus.

Ja, här uppe har vi ju lite kallare så vi betalar ju lite mer energiskatt också, trots att våra hus kostat mer i isolering och för att tåla snölast.

Jag förstår dilemmat med de höga energipriserna i olika elområden, alla norrlänningar, åtminstone, kan känna empati med de som upplever orättvisor. Likväl, låt oss först prioritera en mer likvärdig service och en platt kommunalskatt i hela landet, det vill säga ta itu med resterna av gammalt kolonialtänk och segregerande klasspolitik. DN hade i höstas en artikel där man skrev att kommunalskatten varierar mellan 29 och 35 procent, men att snittet var strax över 30 procent. Jag antar att det är räknat per individ och betalad skattekrona.

Det betyder att alla i glesbygd betalar mer, en del nära 5 procent mer, än snittet för att en mindre del tätortsbor skall få betala 1 mindre mindre. Behöver högavlönade den procenten för sin självkänsla eller för att känna sig smartare? Behöver Sverige det för att hålla ihop landet bättre? Är skatteekonomisk boost av urbaniseringen fortfarande mest utvecklande för landet idag?

Skall vår ungdom inte kunna få välja, ur hjärtat, var de vill bo? Pajala med hög kommunalskatt och låg lön eller Stockholm med låg skatt och hög lön? Frågans innehåll styrs som sagt inte helt av marknadsekonomiska krafter.

Humlan flyger trots allt

Pajala kommun har, likt humlans förutsättningar att flyga, ett inflyttningsöverskott 2018–2023 på ca 1,7 procent trots att vi marknadsför oss med politisk turbulens, gigantiska underskott, hot om skolnedläggningar och att det faktiskt saknas lediga bostäder.

Luleå, som dopar sina förutsättningar för inflyttning med bostadsbyggande, har under motsvarande period 2 procent, Norrbotten totalt 0,16 procent. Stockholm har inflyttningsunderskott under samma period. Det finns ett visst inflyttningstryck av människor, de flesta är svenskar, som önskar att bo, betala skatt och leva i andra samhällen än i städer. Men inflyttningen till Pajala håller inte samma takt som våra invånare går i pension eller trillar av pinn.

Detta behöver hanteras effektivare. Skall vi ha kvar hinder för behovsmigration inom landet? Svenskar borde väl inte ges sämre ekonomiska förutsättningar för att de skriver sig i en annan del av landet?

Likvärdiga förutsättningar i hela landet ökar ju den faktiska valfriheten för individen som är så prioriterad i andra sammanhang. Dags att politiker omprövar sitt kolonialtänkande och börjar agera för landets bästa.

Mikael Kemi