Bilder: Pixabay

Utrikes Idag för 50 år sedan utropade Bangladesh sin självständighet. Landet har setts som ett hopplöst fall men har utvecklats överraskande väl trots dåliga förutsättningar. Utmaningarna är dock många, bland dem finns klimatförändringarna som kommer att drabba landet hårt, skriver Börje Ljunggren.

Tre år före Bangladeshs tillkomst gav Gunnar Myrdal ut sitt monumentala verk Asian Drama (1968). Få moderna stater hade, konstaterade han, börjat sin oberoende existens på svagare grund och med svagare initiala förutsättningar än Pakistan, ett land utan historia och klar identitet. Att landet överlevde sitt första decennium var ett mirakel.

Hopp om framsteg knöt Myrdal till generalen Ayub Khans ”kvasi-diktatoriska regim” och ”dess förmåga att trots sin snäva klassbas främja nationella planmål, jämställdhet och konsolidering” och utrota den ”mjuka statens” korruption. Det skulle menade han, vara möjligt att övervinna de regionala spänningarna. Den östra delen, Östpakistan, hade varit en av det brittiska Indiens mest försummade delar, och efter Indiens delning hade satsningarna på investeringar och utveckling varit mycket större i Västpakistan än i det folkrikare och fattigare Östpakistan som dock, genom exporten av jute, stod för tre femtedelar av Pakistans exportintäkter.

För ”östbengalerna”, med deras aptit för ”politics” fanns det, konstaterade han, många anledningar till missnöje. Ett år senare tvingades Ayub Khan avgå efter omfattande protester i både Väst- och Östpakistan, i öst ledda av Sheikh Mujibur Rahman, den bangladeshiska självständighetsrörelsens centralgestalt. En ny general, Yahya Khan, tog över som Pakistans ledare, och det var han som två år senare satte in militären för att krossa den bangladeshiska självständighetsrörelsen.

“An international basket case”, så beskrev Henry Kissinger Bangladesh då landet föddes som självständig stat 1971, dömt att vara oförmöget att klara sig själv.

“An international basket case”, så beskrev Henry Kissinger Bangladesh då landet föddes som självständig stat 1971, dömt att vara oförmöget att klara sig själv. Bakgrunden till Kissingers föraktfulla uttalande var att han då som Richard Nixons nationella säkerhetspolitiska rådgivare var intensivt upptagen med förberedelserna av USA:s historiska normalisering med Folkrepubliken Kina, med Pakistans generaler som mellanhand. Kissingers uppgift var att förverkliga planerna på ett besök i Peking påföljande år av Nixon, och ingenting fick störa den processen, allra minst ett upproriskt Östpakistan. Den amerikanske konsuln i östpakistanska Chittagong, Archer Blood, skickade åtskilliga telegram till utrikesdepartementet i Washington med alarmerande rapporter om den pakistanska arméns brutalitet. De arkiverades, som Gary Bass berättat i boken ”The Blood Telegram: Nixon, Kissinger, and a Forgotten Genocide” (2013), utan åtgärd. Det amerikanska stödet till den pakistanska regimen omfattade, i strid med den amerikanska kongressens restriktioner, vapenleveranser. Geopolitiska hänsyn styrde. 

Den nya landets utsikter var förvisso inte lysande. Bangladesh kunde inte ha fötts under mer dramatiska omständigheter.

Den nya landets utsikter var förvisso inte lysande. Bangladesh kunde inte ha fötts under mer dramatiska omständigheter. Den 25 mars 1971 slog den pakistanska armén till mot de alltmer upproriska bengalerna, och arresterade Sheikh Mujibur Rahman, vars parti – Awami League – i valet två månader tidigare vunnit en klar majoritet av rösterna i den östra provinsen. Innan han fördes bort, under morgontimmarna den 26 mars, utropade Sheikh Mujib Östpakistans självständighet.

Ett nio månader långt blodigt inbördeskrig följde med tiotalet miljoner flyktingar till angränsande indiska Västbengalen. Kriget fick ett snabbt slut sedan Indien den 3 december förklarat krig mot Pakistan och intervenerat. Två veckor senare var kriget avgjort och flyktingströmmen började vända åter. Den humanitära katastrofen blev en internationell angelägenhet. Redan året innan hade Östpakistan drabbats av en stor naturkatastrof då den i deltat lågt belägna ön Bhola översköljts i en förödande cyklon. Närmare en halv miljon människor dog. Bristen på humanitärt gensvar från regeringen i Islamabad hade bekräftat självständighetens nödvändighet. Svenska Diakonia gjorde viktiga humanitära insatser.

Pakistan hade tillkommit tjugofyra år tidigare genom det brittiska Indiens djupt konfliktfyllda delning i ett huvudsakligen hinduiskt Indien och ett huvudsakligen muslimskt Pakistan. Landet var en närmast omöjlig konstruktion, med de båda landsdelarna belägna på ett avstånd av mer än 150 mil från varandra. Båda landsändarna bestod huvudsakligen av muslimer, men där upphörde likheterna mellan den feodalt präglade västra delen, och den östbengaliska östra delen som också hade många miljoner hinduiska medborgare.

Betecknande för Västpakistans dominans var att dess språk, urdu, förklarades vara Pakistans enda officiella språk, trots att det bengaliska Östpakistans invånare var fler och talade bengali, Nobelpristagaren Rabindranath Tagores språk. Ur det beslutet föddes år 1952 Östpakistans ”Language movement”, med studentledaren vid Dhakas universitet, Sheikh Mujibur Rahman, som en samlande gestalt.

Beslutet i språkfrågan revs upp, men det stod redan klart att det handlade om två vitt skilda kulturer, också politiskt, och två djupt olika ekonomier. Östpakistan var den klart fattigaste delen, men utvecklingsresurserna satsades huvudsakligen på den inflytelserikare västra delen. För det mycket fattiga Östbengalen förvärrade statsbildningen snarast utvecklingsmöjligheterna. 

 

Reklamannons för George Harrisons singel “Bangladesh” från 1971

 

Sverige hade sedan mitten på 1960-talet ett omfattande utvecklingsbistånd till Pakistan med fokus på det fattigare Östpakistan, och då kriget i all dess brutalitet var ett faktum tog den svenska regeringen liksom den internationella samfundet i stort klar ställning för det nya landet i vardande. Sommaren 1971 arrangerades en stor konsert ‘Concert for Bangladesh’ i Madison Square Garden i New York med bl.a. Bob Dylan, George Harrison och Ravi Shankar.

Som ung regional ekonom för Asien på Sida fick jag i uppdrag att ta fram underlag för omläggningen av biståndet och redan två månader efter krigsslutet deltog jag i en Sida-delegation till Dhaka för samtal med den just bildade planeringskommissionen om det svenska biståndets inriktning i det akuta rådande läget och på något längre sikt.

Genom en stor FN-insats kunde en svältkatastrof undvikas, men läget förblev prekärt och 1974 drabbades Bangladesh av en av de värsta översvämningarna på årtionden. Då arbetade jag på Sidas nyöppnade biståndskontor i landet och såg på nära håll en misär som jag aldrig senare upplevt under de 50 år som jag på olika sätt varit engagerad i Asien. En livslång relation till land och människor grundlades. I förlängningen av detta inbjöds jag i början av mars att delta i en tvådagars Zoom-konferens  – ”Bangladesh@50 – Looking Back Looking Forward” – arrangerad av Harvards Kennedy School och The Lakshmi Mittal South Asia Institute vid Harvard. Konferensen rymde såväl starkt kritiska inlägg om landets politiska utveckling som belysning av dess anmärkningsvärda framsteg.

Landets utveckling har varit långt ifrån rätlinjig. I den konstitution som antogs 1972 slogs fast att Bangladesh var en sekulär parlamentarisk demokrati. Motsättningarna mellan det styrande Awami League, dominerat av Sheikh Mujib, och muslimska och andra krafter växte dock och Sheikh Mujibs karisma motsvarades inte av någon övertygande förmåga att leda landet. Motsättningarna växte. Korruptionen bredde ut sig. 1975 förvärrades situationen då Sheikh Mujib gjorde ett illa genomtänkt försök att samla Awami League och olika vänsterpartier i en förenad front, BAKSAL, ett de facto enpartistyre. I augusti 1975 mördades Sheikh Mujib och hans familj. En av kuppmakarna, generalen Ziaur Rahman hade en central roll och som president grundade han Bangladesh National Party (BNP), sedan dess landets andra stora parti. 1981 mördades också han.

Fler generaler följde. Ledningen av Awami League togs över av Mujibs dotter Sheikh Hasina, som vid tiden för kuppen mot honom befann sig utomlands och därmed överlevde. Det mer muslimskt orienterade BNP, med starka band till landets militär togs över av Ziaur Rahmans änka Khaleda Zia. Båda kvinnorna har sedan dess haft centrala roller i bangladeshisk politik. 

Demokratin har överlevt men inte konsoliderats. Landet har gjort betydande framsteg, trots en djupt korrumperad politisk kultur.

Under 1980-talet sågs landets framtidsutsikter som demokrati mörka ut. 1988 genomfördes ett val men det bojkottades av de stora oppositionspartierna och saknade all legitimitet. 1991 var det annorlunda. Då genomfördes ett öppet val ur vilket BNP gick segrande och bildade regering med Jamaat-e-Islami. Khaleda Zia och Sheikh Hasina har båda varit premiärminister under två perioder, Sheikh Hasina sedan 2009. Khaleda Zia dömdes 2018 till 17 år fängelse för korruption. Sedan i fjol tillåts hon av hälsoskäl avtjäna straffet i sin bostad. 

Demokratin har överlevt men inte konsoliderats. Landet har gjort betydande framsteg, trots en djupt korrumperad politisk kultur. Mänskliga rättigheter, särskilt yttrandefriheten, har kränks. 2018 infördes en Digital Search Act som i en allt större utsträckning använts för att tysta meningsmotståndare. Politiskt våld och islamistisk radikalisering utgör ständiga hot. Nästa parlamentsval ska hållas senast 2023. Sheikh Hasinas maktkorrumperade Awami League kommer att ställas mot en djupt splittrad opposition. För demokratins grundläggande principer torde det knappast bli någon framgång.  

Anmärkningsvärt är hur ett vitalt, socialt inriktat civilsamhälle bidragit till förbättrade utvecklingsförutsättningar för landets fattiga och inte minst kvinnorna. Med internationellt stöd från bland annat de nordiska länderna växte Grameen Bank, de fattigas bank, fram som en betydande utvecklingskraft. 2006 mottog dess skapare Mohammed Yunus Nobels fredspris. BRAC, bildad 1972, växte under F. H. Abeds ledning fram som en av världens mest framgångsrika enskilda organisationer, med starkt fokus på kvinnor.

År 2001 mottog Abed Olof Palmepriset. En mångfald enskilda organisationer har gått en framgångsrik balansgång under politiskt växlande skeden. Genom dem har man investerat i landets mest underutnyttjade tillgång, de fattiga, och att flera av FN:s millenniemål har uppnåtts. Idag går över 95 procent av barnen ut primärskolan, och andelen flickor är högre än andelen pojkar. Den mest dramatiska illustrationen är att den förväntade livslängden stigit från 46 år vid tiden för självständigheten till 74 år i dag, 72 för män och 76 för kvinnor. Högre än Rysslands och flera år högre än Indiens.

En milstolpe nåddes i februari i år då landet officiellt tillkännagavs ha lämnat gruppen av minst utvecklade länder.

Landets demografiska utveckling är en viktig del av förklaringen. Befolkningsutvecklingen har varit mycket snabb men förutsättningar för stabilisering har skapats. Vid tiden för självständigheten uppgick befolkningen till drygt 70 miljoner. I dag är den mer än dubbelt så stor – 166 miljoner. Landet är därmed världens åttonde folkrikaste land. Den inbyggda demografiska dynamiken, med närmare 30 procent av befolkningen under 15 år, gör fortsatt befolkningstillväxt oundviklig, dock i avtagande takt. 2050 förväntas folkmängden uppgå till 192 miljoner för att sedan avta.

Familjeplanering har spelat en avgörande faktor i denna process i det muslimska Bangladesh, med Sidas stöd, ursprungligen lanserat som ”menstruationsreglering”. Vid tiden för självständigheten födde kvinnor i genomsnitt närmare sex barn, varav flera inte nådde vuxen ålder. Idag ligger fertilitetstalet på 2,1, dvs på den nivå som krävs för en långsiktigt stabil befolkningsutveckling. Landets yta är bara en tredjedel av Sveriges och befolkningstätheten därmed 48 gånger högre än i Sverige. Stor-Dhaka, en av världens mest förorenade städer, har redan över 20 miljoner invånare. Landets tätorter växer oundvikligen samman i en demografiskt driven kvasi-urbanisering.

 Ekonomisk utveckling har varit en förutsättning för framstegen och Bangladesh har vida överträffat förväntningarna. Med en genomsnittlig tillväxt under de två senaste decennierna på sex procent, och högre än så på senare år, uppnådde detta utdömda land år 2015 status som ”lägre medelinkomstland”. En milstolpe nåddes i februari i år då landet officiellt tillkännagavs ha lämnat gruppen av minst utvecklade länder. En stor framgång som dock har konsekvenser för den viktiga utrikeshandeln. Det innebär bland annat att Bangladesh successivt förlorar tillträde till Everything But Arms-handelsregimer (EBA) och därmed det förmånliga tillträdet till flera stora marknader.

EU utgör den största exportmarknaden, och Bangladesh är i sin tur den största förmånstagaren av EU:s EBA-regim. När den löper ut tullbeläggs bangladeshiska produkter vid EU:s yttre gräns, vilket oundvikligen påverkar Bangladeshs konkurrenskraft. Att säkra förmånliga bilaterala handelsavtal med viktiga marknader blir därför en central fråga för landets fortsatta ekonomiska utveckling.

Fattigdomen förblir utbredd, men landet befinner sig fjärran från Myrdals och Kissingers profetior. Risproduktionen har vuxit i takt med landets snabba befolkningstillväxt. Undernäringen är utbredd, men någon risimport förekommer inte. Framväxten av en omfattande konfektionsindustri länkad till de orättfärdiga globala värdekedjorna har spelat en stor roll. Arbetsförhållandena är dokumenterat usla, men miljontals arbetstillfällen har skapats för i synnerhet fattiga kvinnor och det har bidragit till deras frigörelse. Förutsättningarna för  deras familjer, och inte minst deras barn, har förbättrats.

Överföringar från de miljontals bangladeshare som arbetar utomlands – i synnerhet i Mellanöstern – är en annan faktor av stor betydelse. Arbetskraften exploateras inte sällan, men det har samtidigt lett till kapitalflöden till landet som är flerdubbelt större än det internationella biståndet. Möjligheter har skapats för småföretagande, förbättrade bostäder, barns skolgång och hälsa, även som pandemin inneburit stora bakslag.

Landet, och inte minst de fattigaste delarna av befolkningen, kommer till följd av Himalayas nedsmältning och snabbt stigande havsnivåer obönhörligen att vara ett tidigt offer för den globala uppvärmningen.

Trots framgångarna står landet inför exceptionella utmaningar. Allvarligast är den globala klimatutvecklingen och hur den kommer att drabba detta utsatta deltaland. Genom omfattande förebyggande insatser har landet utvecklat en betydande förmåga att leva med cykloner och översvämningar. Klimathotet är dock av en annan dignitet. De egna koldioxidutsläppen ökar men är mycket låga, per capita är de en tiondel av Sveriges.

Men landet, och inte minst de fattigaste delarna av befolkningen, kommer till följd av Himalayas nedsmältning och snabbt stigande havsnivåer obönhörligen att vara ett tidigt offer för den globala uppvärmningen. Att landet översvämmas under monsunsäsongen är en del av den risbaserade jordbrukskulturen, men stigande havsnivåer kommer att radikalt förvärra levnadsbetingelserna. Det internationella samfundets ansvar framträder i all sin nakenhet.

Bangladesh är ett pågående drama, på randen till det omöjliga. Åtskilligt finns att lära och begrunda om ett utsatt samhälles uthållighet och vitalitet, fjärran från hopplöshet. 

 

***

Följ Dagens Arena på Facebook