Skalle från filmen Terminator Salvation. (Wikimedia Commons)

TERMINATOR Redan innan den haft premiär har en intensiv hatkampanj lemlästat en av årets förväntade megafilmer. Storsatsningen Terminator: Dark Fate har sablats ner så till den grad att filmen nu får sin urpremiär i Europa, inte i USA. Men vad är det som engagerar så? Erik Tängerstad tar oss med in i en påhittad värld där verkligheten ligger kusligt nära.

Enligt en av modernitetens grundregler så gråter inte riktiga grabbar. I vart fall gråter de inte öppet, inte så att någon kan se det. Men undantag finns. Fotboll, till exempel. Eller slutet på filmen Terminator 2: Domedagen från 1991. När John Connor förgäves försöker hindra terminatorn T-800 (spelad av Arnold Schwarzenegger) från att terminera sig själv kommer Schwarzenegger-gestalten att faderligt torka pojkens tårar samtidigt som den säger: I know now why you cry. But it’s something I could never do. Då John i det ögonblicket omfamnar roboten hamnar en klump i varje betraktares strupe. När traversen sedan sänker ned Schwarzeneggers T-800 i smältan är knappt ett öga tort. Om inte annat så brister det – varje gång – när den upplösande robotens långsamt sjunkande hand gör tummen upp. Bakom reaktionen ligger ett allmänt accepterat erkännande: grabbar gråter också.

Här, kanske, finns en rot till den allmänt kända motviljan mot den cineastiska superspekulationen Terminator: Dark Fate som nu har urpremiär. Bloggare poängterar oförtröttligt att Hollywoods profithungriga producenter spekulerar i feminism. Den nya filmen – enligt bloggosfären – hotar bli en usel kopia (värre än de erkänt dåliga efterföljarna Terminator 3, 4 & 5) av Terminator 2; en kopia i vilken kvinnoroller ersätter de manliga gestalterna. Visst, figuren Sarah Connor (Linda Hamilton) fortsätter, vid sidan av roboten T-800, vara publikens favorit. Men att byta ut gestalter som Kyle Reese och John Connor mot kvinnliga karaktärer har bland nätets kommentatorer uppfattats som ett oacceptabelt övergrepp. Detta är inte nödvändigtvis utslag av kollektiv misogyni, utan snarare en populärkulturell (över)reaktion på det samtida Hollywoods (förmenta) tendens att detronisera manligt kodade superhjältar och ersätta dem med kvinnofigurer. Välartikulerat har nätets kommentatorer varnat filmproducenter för konsekvenserna av att pådyvla publiken ”politiskt korrekt identitetspolitik” – en omskrivning för kommersiell (snarare än kritisk) plakatfeminism.
Kritiken verkar komma från en motreaktion mot det allt hårdare tryck som föreställningen om modern manlighet blivit satt under. Det handlar om ett uttalat försvar av den hygglige, hårt arbetande, traditionelle, vite, medelålders, industriarbetaren/medelklassmannen som bara försöker leva sitt liv, ta hand om sin familj och upprätthålla den modernt kapitalistiska och västerländska världsordningen. Eller, uttryckt på ett annat sätt, ett ryggmärgsförsvar bland dem som känner sig alltmer socio-ekonomiskt trängda av kraftiga besparingskrav under en globalt pågående strukturomvandling. En försvarsposition som intagits av dem som uppfattar sig vara osynliggjorda, alternativt förnedrade och föraktade av en förment urban och/eller liberal ”elit”.

Kritiken som på detta sätt förs fram inom YouTube-offentligheten lyfter åsikter vars bärare försöker försvara den 1900-talsvärld de vuxit upp i. Det handlar om människor som vill motverka förändring i allmänhet och invandring i synnerhet och som därför röstar populistiskt. De väljer partier som lovar att allt ska förbli vid det som alltid varit. Det handlar om väljare som känner sig förvirrade och kränkta när det på grund av av sina åsikter blir kallade ”rasister”, ”främlingsfientliga”, ”misogyna”, eller ”klimatförnekare”. Kanske finns här något av svaret på frågan varför vissa röstar på Trump, eller för Brexit, eller något av samtidens många ”illiberala” populistpartier. Det skulle i så fall handla om en reaktion bland dem som känner sig marginaliserade, kränkta och förtryckta av omfattande besparingspaket och globala strukturomvandlingar; personer som bara vill återskapa sin stukade självrespekt genom att ta tillbaka kontrollen över sina liv – Take back control! – samtidigt som de försöker återställa en förlorad normalitet. Mottagandet av Terminator-filmerna kan möjligen ge ledtrådar då samtiden ska tolkas och förstås. Vad är det som nu händer? Och vad är det som hänt under de trettio år som gått sedan Berlinmurens fall?

 

James Cameron får en stjärna på Hollywood Walk of Fame 2009. (Bild: Wikimedia commons)

 

James Cameron är utan tvekan en av samtidens mest betydelsefulla filmskapare. År 1984 hade hans film Terminator premiär och den blev snabbt en oväntad publiksuccé. Det skulle dock dröja sju år, till 1991, innan Cameron följde upp med Terminator 2: Domedagen. Under dessa sju år förändrades världen i grunden. Berlinmuren föll, sovjetkommunismen kollapsade och Europas gränser öppnades. Intressant nog speglar Camerons två första Terminator-filmer aktivt den samtida förändringen. Men än mer intressant är att den senare filmen speglar den första. Vid en närmare betraktelse framstår Terminator 2 från 1991 som raka motsatsen till Terminator från 1984. Innan den skillnaden tydliggörs kan det dock vara värt att koncentrera sig på det som filmerna har gemensamt. Båda behandlar hotet av ett nära förestående kärnvapenkrig, samt hur en snabbt utvecklande teknologi invaderar och tar över den mänskliga livsvärlden. Men medan Terminator utspelar sig i Kalla krigets skugga, så poängterar Terminator 2 att Kalla kriget nu är över. Den värld som verkade ödesbestämd 1984 fanns inte längre kvar 1991. Det underströks av den senare filmens återkommande refräng: No Fate. Ödet finns inte. Framtiden är inte given, utan den är vad vi gör den till. Men nu, år 2019, verkar återigen något ha förändrats. Det No Fate som kännetecknade 1991 har 2019 blivit Dark Fate. ”Inget öde” har blivit ”Mörkt öde” – Terminator: Dark Fate.
Kanske tog Kalla kriget aldrig slut. Kanske har vi levt de senaste trettio åren i ett vapenstillestånd, snarare än i någon riktig fred. Vad nu än fred skulle kunna vara för något. Kanske ser vi nu i realtid en epok gå i graven: ”Trettioåriga freden 1989-2019”?

 

Terminator handlar som bekant om hur en man från framtiden, Kyle Reese, skickas till Los Angeles för att rädda livet på Sarah Connor. Utan att hon vet om det hotas hon till livet av en robot från framtiden. Detta därför att hon i framtiden kommer att bli gravid och föda sonen John Connor, som efter det förödande kärnvapenkriget och efter att kriget mellan människor och maskiner brutit ut kommer att bli människornas ledare. Faktiskt är det John Connor själv som år 2029 sänder Reese till Los Angeles år 1984 för att rädda livet på sin mamma och därmed också rädda sitt eget liv, samt i förlängningen rädda mänskligheten i stort. Men mer än så. John vet hela tiden att den man han sänder, Kyle Reese, kommer att bli hans biologiska pappa. John Connors handling innebär därmed en form av självbefruktning inom ramen för en evighetslång cirkelrörelse. Eller, om man så vill, filmen Terminator illustrerar och bekräftar föreställningen om grabbighet som en sluten bubbla. Hotet mot denna bubbla kommer utifrån, i form av terminatorn, som genom dödandet av mamma Sarah skulle punktera den eviga cirkelrörelsen. Terminator från 1984 fungerar som ett försvar av hemmasittarens bekvämlighetszon (comfort zone), medan Schwarzeneggers mördarrobot markerar det potentiella hotet om att bli tvingad ut ur denna bekvämlighetszon. Det bör noteras att allt i den första filmen utspelas här-och-nu. Terminator börjar med en förklarande kommentar:

Maskinerna reste sig ur askan efter kärnvapenkrigets eld. Kriget för att utplåna mänskligheten hade rasat i decennier, men det avgörande slaget skulle inte komma att äga rum i framtiden. Det kommer att utkämpas nu. Tonight.

Vi befinner oss ständigt här-och-nu, i natten då det existentiella slaget mellan Det eviga livet och Döden utkämpas. I filmens sista replikskifte säger en gammal man: There’s a storm coming. Och Sarah svarar: I know. Sedan kör hon sin öppna bil mot horisonten och vi i publiken som ser henne försvinna bort som en allt mindre prick. Långt där borta i fjärran anar vi framtiden: en storm tornar upp sig.

Kalla kriget styrdes av en ödesbunden logik: vi lever just nu, men när som helst kan det totalt förintande kärnvapenkriget bryta ut. Filmhandlingens logik inte bara byggde på denna logik, utan speglade den och gjorde den konkret och gripbar. Här framträder filmberättelsens styrka och svaghet. Styrkan ligger i dess förmåga att kritiskt reflektera Kalla krigets logik. Svagheten består i att filmen blev fångad i den logiken, en logik som bröts sönder med Berlinmurens fall. För filmen Terminator tar aldrig riktigt slut, utan går in i en loop. Den låter oss omslutas av en bubbla vi aldrig behöver eller ens kan lämna. En bubbla av evigt liv i ett evigt här-och-nu.
Under Kalla kriget, i terrorbalansens skugga, var Döden alltid närvarande som en slags omedelbar kontrapunkt till det ständigt pågående Livet. Filmens nyckelreplik: I’ll be back!

Om Terminator är en diagnos så är Terminator 2 en kur.

Skillnaden i komposition mellan filmerna Terminator och Terminator 2 – Domedagen är slående. Ändå omnämns den sällan eller aldrig. Om Terminator utspelas i ett evigt här-och-nu, så är filmen Terminator 2 förlagd till ett absolut där-och-då. Den senare filmen är alltså från 1991, men dess filmhandling utspelas 1994, året då John Connor ska fylla tio år. Inget i filmen refererar till här-och-nu, utan allt pekar mot där-och-då: 1984, eller 1994, eller 1997 (året för det kommande kärnvapenkriget) eller 2029 (året då John Connor sänder en cyborg för att rädda livet på sig själv år 1994). Den närvarons här-och-nu som kännetecknar Terminator är i Terminator 2 medvetet terminerad av ett bortvarons eviga där-och-dåMen mer än så. Om Terminator är så att säga objektivt berättad så är Terminator 2 snarare subjektivt berättad. Den senare filmen är baserad på Sarah Connors underliggande berättarröst och filmen igenom hör vi i publiken hennes röst illustrera det vi ser. I filmens inledning hör vi henne säga:

Tre miljarder människoliv utsläcktes den 29 augusti 1997. De som inte dog i kärnvapenelden kallade kriget för Domedagen. Men de som överlevde mötte en ny mardröm: kriget mot maskinerna.

Kompositionsskillnaden är avgörande – även om den sällan eller aldrig diskuteras. Handlingen i Terminator 2: Domedagen från 1991 kretsar kring att karaktären Sarah Connor har blivit förblindad av sin övertygelse om det nära förestående kärnvapenkrigets fysiska realitet. Inte nog med att hon är övertygad om den kommande domedagens ofrånkomlighet. Hon har dessutom bestämt sig för att förhindra att den ska inträffa. Därför har hon börjat spränga vapenfabriker och bedriva annan terroristisk verksamhet. I första hand är hon ute efter företaget Cyberdyne som håller på att utveckla det högteknologiska försvarssystemet Skynet, vilket i framtiden kommer att utplåna mänskligheten. Det vet hon redan nu, år 1994 (fastän filmen alltså är från 1991). För Sarah har världen blivit galen och hon är den enda förnuftiga person som kan förhindra den kommande katastrofen. Genom sin monomana fixering vid den kommande förintelsen har hon diagnostiserats som vansinnig och blivit inspärrad in på mentalsjukhus.

I Terminator 2 – på liknande sätt som i Terminator – kommer en sofistikerad cyborg, en mördarrobot, från framtiden. Denna cyborg, kallad T-1000, har i uppdrag att döda såväl Sarah som John Connor för att på så sätt förhindra att de blandar sig i utformningen av framtiden. Dock, i framtiden har människornas ledare John Connor (som vuxen) omprogrammerat en T-800 från att vara ”ond” till att bli ”god”. Han skickar denna ”goda” T-800 (spelad av Schwarzenegger) till 1994 för att på så sätt rädda sin mamma och sig själv (som barn).

I filmerna kommer alltså teknikföretaget Cyberdyne att utveckla den mjukvara som ligger till grund för framtidens högteknologiska försvarssystem Skynet. Det vet Sarah redan nu. Hon vet också att vid en ödesdiger tidpunkt kommer Skynet att vända sig mot den mänsklighet som skapat det. Dessutom vet Sarah att det är cyberingenjören Miles Dyson som inom de närmaste tre åren (alltså innan 1997, baserat på att nu är 1994, fastän filmen kom 1991) kommer att utveckla denna mjukvara. Därför måste hon i förebyggande syfte döda Dyson. För när Dyson är död kommer han inte att kunna utveckla mjukvaran och då kommer Skynet aldrig till stånd, och då blir det inget krig mellan människa och maskin. Ingenting är viktigare för Sarah än att döda Dyson som ännu inte vet vad han kommer att göra i framtiden, och än mindre vet vilka fatala följdverkningar hans framtida handlingar kommer att få. Därför måste Dyson dö.

I den samlade mänsklighetens namn söker Sarah Connor upp Miles Dyson i dennes hem. Men när hon står med pistolen riktad mot hans huvud kan hon ändå inte förmå sig att trycka av. När hon ser hans förvirrade och ångestfyllda ögon är det något som hindrar henne. Kanske slås hon av insikten att hon ska döda honom för något han ännu inte gjort, för något han ännu inte ens vet om att han i framtiden kommer att planera att göra. Plötsligt tvivlar Sarah på sin tidigare så grundmurade övertygelse. Kanske finns det inget öde och därför heller ingen förutbestämd framtid. I så fall, vad är det då hon just nu håller på att göra?

Här anas en parallell mellan de två filmerna. I Terminator försöker en cyborg döda Sarah Connor för något som hon ännu inte gjort, något hon inte har någon aning om att hon någonsin kommer att göra. I sin dödsångest är hon helt förvirrad. Hon förstår inte varför just hon måste dö. I Terminator 2 försöker hon på samma sätt döda Miles Dyson för något som han ännu inte gjort, något han inte har någon aning om att han kommer att göra. Precis som Sarah i den första filmen så är Miles i den andra filmen helt ovetande om varför just han måste bli dödad av denna terminator – som alltså är Sarah Connor.

Detta är vändpunkten. I sin jakt på framtidens terminator har Sarah själv blivit en terminator: hon har gjort sig till en cyborg, en mördarmaskin som i förebyggande syfte ska utplåna de kommande mördarmaskinerna. Men i just det ögonblick hon ska döda så kommer hon av sig. Terminatorn tycks drabbas av självinsikt och ett ögonblick av kritisk besinning inträder. Connor skjuter inte Dyson.

I slutet av Terminator 2 (1991) smälts allt från framtiden – alltså från filmen Terminator (1984) – ner och försvinner. Därmed är framtiden inte (längre) förutbestämd. Kärnvapenkriget och världsundergången är inte (längre) någon nödvändighet. Filmen slutar med att vi återigen får höra Sarah Connors röst:

Den okända framtiden rullar emot oss. För första gången möter jag den med en känsla av hopp. För om en maskin, en terminator, kan lära sig människolivets värde, då kanske vi också kan det.

Om Terminator är en diagnos så är Terminator 2 en kur. Tillsammans kan dessa två filmer ses som en sammanhållen bildningsresa som formar en väg ut ur den instängda bubblan. Ut ur den invanda bekvämlighetszonen. Men mer än så: den senare filmen terminerar den tidigare filmen så effektivt att historien aldrig mer kan komma att resa sig. Efter Terminator 2 kan det helt enkelt inte göras någon ytterligare film på detta tema. För varje försök att göra en Terminator 3skulle stupa på historiens självmotsägelser och inneboende orimlighet. Men – Suck!– nu har det trots detta gjorts en hel serie filmer: Terminator 3, 4, 5. Dessa filmer har också visat sig bygga på ologiska berättelser och tomt effektsökeri. Dåliga filmer, helt enkelt. Filmer vars enda syfte är kommersiellt. Det bör noteras att James Cameron aktivt tagit avstånd från dem (bortsett från pengarna han tjänat). Men nu, 2019, med filmen Terminator: Dark Fate, har han återvänt som aktivt arbetande producent. Vad detta i praktiken innebär är en öppen fråga. När detta skrivs har filmen ännu inte haft premiär.

 

Francis Fukuyama 2013. (Bild: Wikimedia Commons)

 

År 1992 – året efter filmsuccén Terminator 2: Domedagen – utkom statsvetaren Francis Fukuyama med boken The End of History and the Last Man. Bokens huvudpoäng är att den kapitalistiska västvärlden vunnit Kalla kriget, vilket lett till att den historiematerialistiska processen kommit till vägs ände. Historien har helt enkelt tagit slut. Den ”fria” Marknaden besegrade den ”totalitära” Staten. Det enda som nu (år 1992) återstår är att genom ett förändrat skol- och utbildningssystem se till att alla lär sig att det inte fanns något alternativ. Den nyliberala doktrinen lyder TINA: There Is No Alternative. Mot den bakgrunden slog ett nytt politiskt paradigm igenom på bred front: New Public Management (NPM). Staten ska avregleras och allt ska konkurrensutsättas och marknadsanpassas. Ödet är nämligen ofrånkomligt. Det finns inget alternativ till den ”fria” marknadskapitalismen.

Det intressanta är att Cameron med sin film Terminator 2 redan året innan Fukuyamas bok kommit ut hade hävdat raka motsatsen: det finns inget ofrånkomligt öde. No Fate! På så sätt kan Terminator 2 redan från 1991/92 ses som en öppen kritik av den fundamentalism och slutna historiesyn som Fukuyama lanserade; det politiska programmet NPM; idén om TINA; ja, i grund och botten hela den nyliberala världsordningen som samtiden efter Berlinmurens fall kommit att vila på. Betraktad ur det perspektivet ska det bli spännande att se vad Cameron kommer att lyfta fram i den film som nu ska ha premiär, Terminator: Dark Fate.

Det är även intressant att se hur människor i allmänhet tagit emot Terminator-filmerna. I till exempel Appalacherna i USA har den vita, fattiga industriarbetarbefolkningen drabbats hårt av besparingar, strukturomvandlingar och industrinedläggelser. Inom detta geografiska område har den explosionsartade opiatepidemin slagit särskilt hårt. Detta är fly-over country: det område över vilket beslutsfattare flyger när de tar sig från kust till kust. Detta är Hillbilly-land. Och detta är landet där Trump hittat sina väljare. Det är också ett land där man tittar på Terminator 2.

 

J. D. Vance (Wikimedia Commons)

 

Hösten 2016, strax innan presidentvalet, utkom J. D. Vance med en självbiografi som också kan läsas som en kollektivbeskrivning av detta land och den strukturella kris som det just nu genomlider: Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis. Vance är född 1984 (samma år som den tänkta gestalten John Connor) och han växte upp i en dysfunktionell familj i ett dysfunktionellt samhälle. Från sina tidiga tonår vägrade J. D. Vance bo med sin missbrukande mamma. I stället flyttade han hem till sin mormor Mamaw (född cirka 1930). Han beskriver henne som en stereotypisk hillbilly: fattig, obildad, hårdhudad och mer eller mindre antisocial. Men en person som ändå kunde ge sitt barnbarn ett minimum av stabilitet i tillvaron. Om och om igen såg de tillsammans Terminator 2: Domedagen:

Både Mamaw och jag älskade filmen Terminator 2. Vi såg den säkert fem eller sex gånger tillsammans. Mamaw betraktade Arnold Schwarzenegger som den amerikanska drömmen personifierad: en kraftfull, duktig invandrare som tog sig ända upp till toppen. Själv såg jag filmen som en sorts metafor för mitt eget liv. Mamaw var min beskyddare och om så krävdes min egen jäkla terminator. Vad livet än utsatte mig för så skulle jag klara mig därför att hon fanns där och skyddade mig. (*J. D. Vance – En familj och en kultur i kris, översättning Carla Wiberg, Dualis förlag, 2017, s. 185)

I sin bok beskriver Vance ett dysfunktionellt samhälle. Dagens hillbilly-kultur, som Vance beskriver den, håller på att gå under i drogmissbruk, hopplöshet och allmän undergångsstämning. Samhället kollapsar i såväl materiell som andlig bemärkelse. Men genom stödet från Mamaw lyckades Vance ta sig ut ur situationen. Han började studera och blev småningom en välbetald bankman/investerare. Som kompassnål i samtidsorienteringen har han använt filmen Terminator 2.

Den som vill förstå världsordningen i vilken man lever bör noggrant och kritiskt studera dess populärkulturella uttryck. Men det gäller då att vara vaken för komplexiteten och mångtydigheten i hur samhällets populärkulturella uttryck tas emot och används i sin samtid. Mot den bakgrunden ska det nu bli intressant att följa hur filmen Terminator: Dark Fate tas emot i allas vår gemensamma samtid.