Arbetslöshet är inte en naturkraft

Arbetsmarknad Arbetslösheten har reducerats till ett individuellt problem och de verktyg vi haft har monterats ned.

När arbetslösheten slog till under nittiotalskrisen kunde vi fortfarande se den som ett undantagstillstånd. Något som kunde förklaras av ett feltänkt försvar av den fasta kronkursen, avregleringar och svag konjunktur – men som i grunden var ett problem samhället gemensamt behövde lösa.

Tre decennier senare vet vi bättre. Eller rättare sagt: vi vet något annat. Arbetslösheten har permanentats – inte bara i siffror, utan i politiskt språk, i institutioner, i människors självbild. Den har gått från att vara ett gemensamt misslyckande till att bli individens ansvar. Ett resultat av val, ambitioner, anpassningsförmåga.

Det här skiftet är kanske det mest djupgående i svensk arbetsmarknadspolitik sedan efterkrigstiden – men vi talar sällan om det i de termer det förtjänar. För det är inte bara en förändring i sysselsättningsgrad eller budgetposter. Det handlar om en ideologisk omstöpning av människans relation till arbete, samhälle och skuld.

Var en rättighet

I den gamla modellen var arbete en rättighet. Sysselsättning ett gemensamt mål. Staten ett verktyg för att förverkliga full sysselsättning genom investeringar, utbildning och trygghet. Att stå utanför arbetsmarknaden sågs som en kollektiv förlust.

Men från 1990-talet försköts perspektivet, för att nå sin fulländat i Fredrik Reinfeldts arbetslinje. Arbetslösheten blev något man kunde ”fastna i”, något man skulle ”motiveras ur”. Ersättningsnivåer beskrevs som fällor, snarare än skyddsnät. Språket förändrades – och därmed också politiken.

Det här språkskiftet gick hand i hand med en individualisering av sociala problem. Arbetslöshet skulle lösas med coaching, jobbsökaraktiviteter och ”drivkrafter”. Samtidigt växte kontrollsystemen. Tilltron till människors vilja att arbeta ersattes av misstänksamhet. Ett nytt raster lades över samhället, där vissa människor – ofta rasifierade, ofta unga, ofta med arbetarklassbakgrund – inte längre bara sågs som arbetslösa, utan som potentiellt oansvariga.

Detta sammanföll inte av en slump med den etnifiering av klassamhället som blivit alltmer synlig under de senaste årtiondena. När Reinfeldt påstod att ”för etniska svenskar mitt i livet är arbetslösheten inget problem” sa han inte bara något om statistiken – han satte också ord på ett ideologiskt skifte: där vissa grupper helt enkelt inte räknas som lika bärande delar av samhällsbygget.

Men samtidigt som detta språk växt sig starkt, har det politiska verktyget för att faktiskt hantera arbetslösheten rustats ned. Arbetsförmedlingen har monterats ned. Arbetsmarknadsutbildningar har försvagats. Ersättningssystemen har urholkats. Och det mest anmärkningsvärda är att detta kunnat ske utan större politisk kostnad – eftersom arbetslösheten slutat ses som ett samhällsproblem.

Politiken otillräcklig

I januari 2025 var nästan 600 000 personer arbetslösa i Sverige. Samtidigt pågår en kris i byggsektorn, i välfärden, i klimatomställningen – där arbetskraft skulle kunna spela en avgörande roll. Men den politiska riktningen är fortfarande att beskära snarare än att bygga.

Samtidigt finns rörelser som börjat ifrågasätta detta paradigm. Regeringens egna finanspolitiska råd har kritiserat arbetsmarknadspolitiken som otillräcklig. Flera LO-förbund har pekat på behovet av utbildning och omställningsresurser. Vi ser också växande krav på en grön investeringspolitik där arbetstillfällen kopplas till samhällsnytta – inte bara marknadslogik.

Men för att detta ska bli verklighet krävs ett brott med föreställningen om arbetslöshet som individens ansvar. Vi måste återpolitisera frågan om arbete – inte bara som ett medel för inkomst, utan som en del av det samhällskontrakt vi alla ingår i.

Arbetslöshet är inte en naturkraft. Den är inte en dom. Den är en konsekvens av politiska beslut – och politiska beslut kan förändras.

Att åter sätta målet om full sysselsättning i centrum handlar inte om nostalgi. Det handlar om en grundläggande idé: att ingen människa ska behöva stå ensam med skulden för en arbetsmarknad hon själv inte rår över.

Johan Sjölander, chef för Tankesmedjan Tiden