Arbetarklassens förändringar

Klass En nyligen utgiven bok vrider och vänder på klassbegreppet i dagens Sverige. Vi publicerar här Göran Therborns inledande text kring ämnet.

Sociala gränsdragningar är oftast vanskliga och deras innebörd förändras från en tid till annan. Därför ska vi sammanfatta klassmönstrets förändring från två håll, sett framåt från 1979 och sett bakåt från 2018. Då, 1981, följde jag linjen mellan arbetare och tjänstemän ganska noga. Den hade arbetsrättslig grund och motsvarades av de stora fackliga organisationernas rekryteringsprinciper.

Det betydde till exempel att handelsanställda räknades till arbetarklassen i vid bemärkelse, medan lägre kontorstjänstemän placerades i mellanskikten, om än i dessas ”proletariserade” del. På dagens arbetsmarknad, där skillnaden mellan verkstad och kontor förlorat mycket av sin relevans, ter det sig mera rationellt att uppfatta kontorsassistenter, receptionister, kassapersonal med flera som en del av arbetarklassen i vid bemärkelse.

Räknar man in de arbetslösa, som 1979 var sällsynta och utanför folkräkningarna, som var min databas, blir arbetarklassen i dag enligt 1979 års definition något större, kanske 39 procent.

Gränserna mellan arbetarklass och mellanskikt eller medelklass har blivit allt mer suddiga och kan därför dras på olika sätt. Klart är dock att arbetarklassen har minskat i omfång och att mellanskikten vuxit. Detta beror främst på avindustrialiseringen och därmed minskningen av antalet arbetare i produktion, transport och lagring av varor, vad jag 1981 kallade arbetarklassen i snäv mening. Den uppgick då till 27 procent av hela klassamhället, men utgör i dag bara 16 procent. I dagens postindustriella kapitalism är mindre än en åttondel av de ekonomiskt sysselsatta verksamma inom industrin.

Arbetarklassens sammansättning har också förändrats genom utbildningsexpansionen.

Vid mitten av 1980-talet räknades två av tre arbetare som ”ej facklärda”. Trettio år senare hade den andelen sjunkit till hälften.

Bland utrikes födda är förändringen mindre, från 69 till 63 procent, allt enligt SCB:s ULF-undersökningar. Närmare hälften av alla sysselsatta har nu eftergymnasial utbildning, 55 procent av alla kvinnor.

Trots den borgerliga mediala tystnaden förblir arbetarklassen en betydelsefull del av det svenska samhället, närmare hälften (och enligt 1981 års definition nära 40 procent). Inget politiskt parti kommer längre i närheten av den storleken. Som fackligt kollektiv har arbetarklassen försvagats, men den förblir ändå starkast organiserad i världen.

Vi definierar ju klasserna efter deras ekonomiska position i kraftfältet kapital–lönearbete, men klasserna är också knutna till andra sociala uppdelningar, framför allt kön och etnicitet. Vad har hänt med arbetsmarknadens och klassernas kön och etnicitet sedan 1980?

Förvärvsarbete präglar båda könen i nästan samma utsträckning, om än kanske i en del fall olika starkt. År 2017 utgjorde kvinnor 48 procent av arbetskraften i Sverige och 47 procent av alla sysselsatta som var på jobbet under undersökningsveckan. Förändringen sedan 1980 är inte stor; motsvarande siffror var då 46 respektive 44 procent. Kvinnors intåg på arbetsmarknaden började i stor skala redan på 1960-talet.

Kvinnor är mer mellanskiktspräglade, men tydligare uppdelade i företagare och arbetare. Det senare uttrycker en skiljelinje i fråga om makt och ägande, men också ett samband. Det vanligaste yrket bland företagare är skogsarbetare, enligt SCB:s yrkesregister 2016.

Kvinnor och män är båda ute på arbetsmarknaden, men deras arbetsvärldar gestaltar sig fortfarande mycket olika.

Uråldriga könsmönster reproduceras på dagens arbetsmarknad. Kvinnor tar hand om åldringar och barn, och män bemannar det ekonomiska systemet. I den mån könen alls möts sker mötena i varucirkulationen, i försäljning, fast också den är könssegmenterad mellan kvinnliga butikssäljare och manliga bolagssäljare.

Chefspositionerna i mellanskikten är manligt dominerade: 60 procent män, 40 procent kvinnor. Men intressanta undantag finns. Inte bara utbildnings-, vård- och omsorgssektorerna har en majoritet kvinnliga chefer.

Föga oväntad på svensk arbetsmarknad är den kvinnliga majoriteten personal- och informationschefer, kanske också kvinnornas övervikt bland hotell- och restaurangcheferna. Men anmärkningsvärt är att 54 procent av ekonomi- och finanscheferna är kvinnor.

Förändringar har skett och är på gång, men klart är att klasstrukturen förblir bekönad. Ser man klass och kön ur ett kvinnoperspektiv är det också klart att kvinnors situation i dag är mycket mer klasspräglad och mindre patriarkaliskt präglad än för fyrtio–femtio år sedan. År 2013 var 28 procent av den högsta tiondelen inkomsttagare kvinnor och 18 procent av den beryktade ”översta procenten”, en ökning från 1974 års 12 respektive 6 procent.

De flesta kvinnor i den översta procenten är gifta med män i den översta tiondelen.

Den andel av de rikaste männen som är gifta med kvinnor med genomsnittliga eller lägre inkomster har minskat från 75 till 40 procent.

Klass multiplicerat med familjebildning mångfaldigar ojämlikheten.

En gång i världen, för hundra–hundrafemtio år sedan, var Sverige ett stort utvandringsland. Den första stora sociala utredningen i Sverige var Emigrationsutredningen. Med Vilhelm Mobergs utvandrarserie blev den svenska utvandringen en del av nationallitteraturen och den nationella historien.

Tiden då svenskar var fattiga migranter ute i världen och utlämnade åt mottagarländernas tolerans och generositet är värd att komma ihåg i dag.

Förhållandena vände efter andra världskriget, Sverige blev ett invandringsland.

Men det dröjde innan Sveriges etniska sammansättning blev en politisk fråga. I början av 1970-talet umgicks jag med ungerska, portugisiska och grekiska varvsarbetare på Kockums i Malmö, men i mina klassanalyser från 1972 och 1981 finns ingen etnisk aspekt. I dag är etnicitet en ofrånkomlig dimension av både klassanalys och klasspolitik.

Den sociokulturella förändringen av Sverige har varit omfattande. Inte konstigt att den för många varit omvälvande, omstörtande.

Klasstrukturen bland inrikes och utrikes födda har förändrats i samma riktning och blivit mera likartad. Men betydande skillnader består; utrikes födda är oftare arbetare. I mitten av 1980-talet var drygt 60 procent av utrikes födda och 46 procent av inrikes födda arbetare.

Alla klasserna i Sverige är kraftigt dominerade av infödda svenskar:
82 procent av arbetarklassen, 87 procent av mellanskikten och 84 procent av företagarna. Förändringen har varit störst bland företagarna, som 1984–1985 till 94 procent bestod av infödda svenskar. Invandringen har uppenbarligen inneburit en mycket stor sociokulturell förändring av hela det svenska samhället. Det är inte konstigt att den har förändrat det politiska landskapet och skapat en ny konfliktlinje, för och emot invandrare.

 Statistiska centralbyråns reallönestatistik visar inga samband med migrationsvågor.

Vad som däremot bör betonas är att effekterna framför allt är kulturella och subjektiva. Statistiska centralbyråns reallönestatistik visar inga samband med migrationsvågor. De borgerliga partiernas strävanden att använda de nya invandrarna som hävstång för att sänka lönerna har ännu inte slagit igenom och förkastades på de så kallade Nya Moderaternas tid. Något invandringshack i arbetarnas reallöneutveckling går inte att upptäcka vare sig i SCB:s statistik eller i LO:s lönerapport. Arbetslösheten har invandrarna fått stå för själva. År 2005 var 6,8 procent av de inrikes födda arbetslösa, men efter den stora invandringen 2015 låg siffran på 4,4 procent. Bland utrikes födda ökade arbetslösheten under samma period från 14,1 till 15,1 procent.

Mellan 2013 och 2017 minskade antalet infödda utanför arbetskraften med fyrtiotvå tusen personer, men ökade med tjugofyra tusen utrikes födda.

Den svenska klasstrukturen förändrades efter 1980 under två gynnsamma omständigheter som utgör viktiga orsaker till det passiva accepterandet av den enorma högergiren i politiken. Medan ojämlikheten ökade föll några smulor nedåt. Reallöneutvecklingen sjönk kraftigt efter 1980, men den upphörde inte att vara positiv.

I Timbropropagandan räknar man löneutvecklingen efter en speciell kalender, 1970–1995 och efter 1995. Varför då? Jo, därför att man vill framhäva återhämtningen efter det svenska finanskapitalets egenproducerade krasch under första hälften av 1990-talet, då lönerna sjönk och arbetslösheten exploderade, sopa undan finanskrisen och tala om tiden före 1995 som kostnadskriser i näringslivet och ”detaljstyrande centrala avtal”.

Under den akuta finansbubblekrisen på 1990-talet sjönk de allra flestas inkomster, och de som först återgick till inkomster på samma nivå som före krisen var förstås de rikaste, vilket skedde 1997. Den fattigaste tiondelen fick vänta till 2003 och upplevde liksom den fattigaste tredjedelen minskade inkomster igen under regeringen Reinfeldt 2008–2013, men övriga inkomstgrupper har alla fått en skärv.

Den andra ramförändringen av klasstrukturen var utbildningsexplosionen.

År 1990 hade två tredjedelar av befolkningen mellan tjugofem och sextiofyra år grundskola eller gymnasium som högsta avslutade utbildning, 2016 en tredjedel.

En dryg fjärdedel (27 procent) hade eftergymnasial utbildning längre än tre år. Redan 2005 hade drygt hundra tusen LO-medlemmar (och en halv miljon TCO-medlemmar) högskoleutbildning.

Klassresorna till högskolan har blivit rabatterade, liksom tidigare läroverkens studentexamina. Gott så, men nu är det inte så mycket utbildning och professionalitet som gäller, utan kapital och kapitalets syn på arbete.

När detta skrivs håller det borgerliga landstinget i Stockholm på att göra läkarna till skiftarbetare mot läkarföreningens protester.

Löntagarnas kollektiva klassresurser sedan 1980

Löntagarnas maktresurser är i första hand kollektiva: facklig och politisk mobilisering och organisering. De har knappast mobiliserats i öppen kamp mot den nyliberala motreformationens många angrepp på den svenska socialreformismen. De mest militanta mobiliseringarna kom från höger i början av 1980-talet som fördröjda svar på den redan falnande 1960–1970-talsradikalismen, storlockouten 1980 och antilöntagarfondsdemonstrationen 1983. Inom socialdemokratin har 1 maj blivit en urvattnad och uttunnad ritual.

De tunga resurser som finns är framför allt facklig organisering och klassröstning. Båda har behållit mycket av sin tyngd, men båda har också tappat mycket. År 1981 var ungefär 85 procent av alla arbetare och tjänstemän (som arbetade minst halvtid) fackligt organiserade. År 2017 var 61 procent av arbetarna fackligt anslutna. Nedgången har varit allmän, men nivån skiljer sig väsentligt. Inom offentlig sektor och industri är 72–74 procent organiserade, inom handel och privat service bara hälften. Den ekonomiska omstruktureringen av arbetarklassen har inneburit att de fackligt starkare arbetargrupperna blivit färre och de fackligt svagare fler.

LO började tappa medlemmar 1988, strax efter det att finanskapitalet släppts lös, men organisationsgraden hölls uppe, 83 procent år 2000, 77 procent 2006. Det stora tappet kom med borgarregeringens fördyring ava-kassan. År 2014 var anslutningsgraden nere i 64 procent. Ändå förblir den svenska arbetarklassen en facklig tungviktare. Bara de andra nordiska länderna och Belgien kommer i närheten.

Dessutom är andra löntagargrupper i Sverige ännu starkare organiserade.

År 1980 hade arbetare och tjänstemän samma höga fackliga organisering, kring 85 procent. I början av 2000-talet sjönk den lite för båda grupperna. År 2006 hade de fortfarande samma organisationsgrad, 77 procent. Men sedan blev tjänstemännens fackliga stabilitet större än arbetarnas, bland annat därför att de förras a-kassor inte drabbades lika hårt av det nya borgerliga systemet. År 2017 var därför 73 procent av alla tjänstemän organiserade, men bara 61 procent av arbetarna. Skillnaden är exakt densamma i privat och i offentlig sektor.

Den svenska tjänstemannaorganiseringen i privat sektor saknar motsvarighet i världen; andelen organiserade industritjänstemän är i Sverige högre än andelen organiserade industriarbetare (79 respektive 74 procent). Fackligt organiserade löntagare är numera först och främst tjänstemän/mellanskikt. År 2008 blev TCO och SACO tillsammans större än LO.

Den skarpa högergiren i svensk samhällsutveckling sedan 1980 uttrycker knappast någon samhällelig politisk förskjutning i borgerlig riktning. Den tyngsta drivande kraften har varit maktförskjutningen inom kapitalismen, från produktivt industrikapital till spekulativt finanskapital, och ideologiska förskjutningar inom det partipolitiska systemet. Dessa har gett upphov till en serie kapitalöppnande regeringsbeslut, ibland initierade av socialdemokratiska regeringar och sedan uppsparkade på vid gavel av borgerliga.

Medelklass, tjänstemän, mellanskikt

Eftersom ”medelklass” inte blivit ett fullt etablerat identitetsbegrepp i Sverige, har jag ofta föredragit det analytiska begreppet ”mellanskikt”, vanligare på franska, tyska och italienska än på svenska. Därmed har jag velat framhålla dels de här sociala gruppernas mycket varierande ekonomiska sä.llning, dels den svenska klasstrukturens särprägel, länge den urbana medelklassens svaghet i det lantliga folkrörelselandet, senare den centrala löntagarrollen som fackligt organiserad tjänsteman både i industrisamhället och i tjänstesamhället.

Liksom i många andra länder är ”tjänsteman” och dess motsvarigheter en etablerad arbetsrättslig term. Till skillnad från förhållandet i de flesta länder svarar den i Sverige också mot ett fackligt rekryteringsområde. I min klassanalys från 1981 ansåg jag det nödvändigt både att ta hänsyn till den fackliga gränsdragningen och att se efter var den lättast skulle kunna överskridas.

Mellanskikten och deras förändringspotential

Arbetarrörelsen har för sin framgång alltid varit beroende av stöd hos andra klasser och skikt. I dag mindre än någonsin kan progressiva samhällsförändringar drivas av arbetarrörelsen ensam. Någon principiell motsättning mellanskikt och arbetarklass emellan finns inte, till skillnad från finanskapitalismens allt skarpare motsättningar mellan kapital och lönearbete alla kategorier.

Vad finns det då för social förändringspotential i mellanskikten? I alla yrkespositioner finns det individer med avvikande uppfattningar, till vänster eller till höger. Men vilka positioner ger rationell anledning till progressiv samhällskritik? Med reservation för individuell variation i bakhuvudet kan vi till att börja med avstå från att hoppas på chefsskiktet i samhället. Det är ju cheferna som styr systemet till vardags, och motreformationen inom management, både på den offentliga och på den privata sidan, har ju i hög grad varit inriktad på att stärka chefsmakten på alla nivåer.

Mellanskikten består till ungefär en sjundedel av anställda chefer, som uppgår till cirka 6 procent av alla sysselsatta.

En schweizisk arbetsmarknadssociolog, Daniel Oesch, ger oss en intressant öppning genom att urskilja tre slags arbetslogiker: en organisatorisk, en teknisk och en personlig service-logik.

Skapande kulturella yrken ligger då närmast den sistnämnda. Hypotesen är att yrkesutövare som arbetar utifrån den tredje arbetslogiken tenderar att vara mer engagerade i frågor om social jämlikhet, jämställdhet och frihet. Som statsvetaren Erik Vestin hävdar kan innebörden av de olika arbetslogikerna snarare styra valen av utbildning och yrke än att senare komma att prägla yrkesutövarna. Men oavsett vilken förklaring som är bäst, hönans eller äggets, blir resultatet detsamma.

Nedanför chefsvåningarna kan vi särskilja tre större yrkesgrupper bland mellanskikten: administrativa-ekonomiska, tekniska och humanistiska, där arbetslogiken hos de sistnämnda är inriktad på att lära, utveckla och vårda m.nniskor. Lärare och sjuksköterskor är de största grupperna. Som Lovisa Broström och Gunnar Olofsson visat är de utsatta för en kapitaldriven invasion av företagsekonomisk logik. Professionalitet och yrkeskunnande underordnas inplanterade ”verksamhetschefer”.

På Nya Karolinska sjukhuset släpptes en hord av nyutexaminerade Handelsstudenter in som konsulter med makt att köra över alla läkare och sjuksköterskor och slå sönder hela den medicinska klinikorganisationen.

I allmänhet är tjänstemän i ekonomi och förvaltning en grupp som hittills snarast gynnats av den pågående utvecklingen och fått breda ut sig i utbildnings-, vård- och omsorgsinstitutionerna. Däremot står många i skottlinjen för det kommande digitala klassamhället. I de tekniska yrkena finns inte lika stor professionell kåranda som i de humanistiska yrkena, men i dag f.rmodligen större självständighet. Än så länge verkar inte de företagsekonomiska konsulterna ha kunnat ge sig på teknisk expertis på samma sätt som pedagogisk eller medicinsk.

De anställda ingenjörsdirektörerna är på väg ut i marginalen av affärslivet, som allt mer domineras av dynastiaspirerande ägare och fribytande finanshajar, men det drabbar ju inte de tekniska mellanskikten. Relationerna mellan kapital och teknik är dock knappast friktionsfria. I vår tid är nog spänningarna tydligast i miljö- och klimatfrågor, som den med teknisk-naturvetenskaplig utbildning och orientering naturligen har större medvetenhet om än börshandlaren.

Bourgeoisie, småborgerlighet och de företagande klasserna

Klassanalysens främsta internationella språk var franska. ”Borgarklass” är en svensk översättning av franskans bourgeoisie, men har till skillnad från det franska begreppet i stort sett kommit att begränsas till marxistisk begreppsbildning. I ståndssamhället och ståndsriksdagen fanns ett borgarstånd.

Högern i den nya riksdagens andra kammare kallade sig ursprungligen Lantmanna- och borgarpartiet. Men ”borgare” och ”borgerlighet” kom snart att förlora sina sociala rötter och bli ett rent ideologiskt-politiskt begrepp till skillnad från tyskans Bürgertum. I demokratiska folkräkningssammanhang har borgarklassen alltid varit obetydlig. Dess betydelse ligger i det exklusiva ägandets makt och privilegier. Överklass är en vanligare klassterm, men en ekonomiskt obestämd sådan eftersom den inte särskiljer aristokrati och affärsmän.

Även ”småborgerlighet” har importerats från franskan, där det är ett vedertaget begrepp för småhandlare och hantverkare. I klassanalytiska sammanhang används det för att beteckna företagare i så kallad enkel varuproduktion, där företagarens eget arbete är viktigare än utnyttjandet av andras. Men begreppet har inte vunnit bredare spridning, och ”småborgerlig” har i stället blivit ett skällsord för ett visst slags inskränkthet.

Den stora gruppen ”småborgare” i historisk klassanalys var bönder, som förvisso inte uppfattade sig som småborgare, lika lite som de uppfattade sig som ”medelklass”. Dagens kvarblivande bönder står borgarklassen nära i ekonomiska resurser – och oftast i värderingar – men deras eget arbete är snarast mer avgörande i dag.

Ovan noterade vi skillnader i klassprägling mellan småföretagare och egenanställda utan företag annat än i skattejuridisk mening. Egenanställda utgör en stor del av tredje världens urbana befolkning, mestadels i form av gatuförsäljare. Den växande gruppen egenanställda i det postindustriella ”entreprenörssamhället” har ju någon del av första världens levnadsnivå, men de har ingenting av den kollektiva kraft som gatuhandlarna har söderut, mest imponerande kanske i Mexico City.

Företagsamhetens sociala tvetydighet

Trots den ideologiska hårdsatsningen på entreprenörskap har antalet företagare minskat sedan 1980. Då var de 452 000 stycken, men 2017 var de 421 000, en nedgång få.n 10,8 till 8,7 procent av alla sysselsatta. I senare tid gick antalet upp en aning 2005 och 2010, om än inte till 1980 års nivå. Efter 2010 råder en svagt sjunkande tendens. Orsaken är den fortsatta minskningen av antalet jordbrukare, som halverats sedan folkräkningen 1975.

Bara hälften av dem som är kvar har jordbruket som huvudsyssla. Företagandets sociala betydelse har blivit mycket tvetydig genom mycket utbredda kombinationer av anställning och egenföretagande. Skatteverkets statistik visar på fenomenet. Antalet med F-skatt (företagare) och FA-skatt är kontinuerligt ökande och uppgick 2015 till 909 000 personer, mer än dubbelt så många som har företagande som huvudsysselsättning och ungefär var femte sysselsatt. Skattesystemet spelar på flera sätt stor roll för företagsamheten.

Den gigekonomi som taxiföretaget Uber och andra utvecklat, det vill säga den nya elektroniska exploateringen av arbete med de facto-anställda ”företagare” som arbetar åt företag som äger och kontrollerar appen som förmedlar jobbet utan att företagen accepterar arbetsgivaransvar och sociala rättigheter, är än så länge relativt begrnsad i Sverige. Däremot växer snabbt en mera civiliserad företagsform, så kallade egenanställningsföretag, som mot avgift sköter den frilansande ”företagarens” fakturering och också tar ett juridiskt arbetsgivaransvar.

Borgarklassen är egentligen kapitalmakten, och den studeras bäst utifrån den ekonomiska strukturen samt dess viktigaste individer och familjer.

Ett par siffror visar dess litenhet i folklig mening. Sverige har i runda tal åttioåttatusen privata företag med minst fem anställda, drygt sju tusen med minst femtio anst.llda. Antalet ägare är mindre, eftersom samma ägare kan ha flera företag. I sammanfattningen av klasstrukturen har alla företagare med chefsyrken räknats till borgarklassen. De är femtiotvåtusen personer samt tjugofyra tusen anställda verkställande direktörer, tillsammans på sin höjd 1,5 procent av de förvärvsarbetande.

Texten är ett redigerat utdrag ur Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra. Klassamhället i Sverige – det rådande och det kommande (Arkiv förlag, 2018), som även återfinns i nyutkomna Klass i Sverige (Arkiv förlag 2021).

I samband med utgivningen av den senare pratade Dagens Arenas chefredaktör Jonas Nordling med Daniel Suhonen om projektet och klassbegreppet: