Bild: skärmavbild/pixabay.

Essä Samma frågor debatteras i dag som för decennier sedan, men i dag är det tvång som står i centrum istället för valfrihet, och anpassning istället för att värna särarter. Det skriver Simon Sorgenfrei, professor i religionsvetenskap och föreståndare för IMS.

Sverige har på kort tid tagit emot en stor mängd invandrare. Många från grannländerna men också från mer avlägsna kulturer i Asien och Afrika och dessa har inte lika lätt att anpassa sig till svenska värden och värderingar. Flera har lyckats bra, fått arbete och funnit sig väl i sitt nya hemland. Men inte alla. I tidningarna debatteras ”Utlänningsproblemet i Sverige”.

Detta var i mitten av 1960-talet och plötsligt hade frågan om invandring hamnat i tidningarna. Debatten skakade liv i politikerna som för första gången på allvar gjorde invandring och det vi i dag kallar integration till ett politikområde. Artikeln ”Utlänningsproblemet i Sverige” publicerades i Dagens Nyheter den 21 oktober 1964 och var skriven av David Schwarz. Han hade kommit till Sverige som förintelseöverlevare och studerade nu sociologi vid Stockholms universitet. Schwarz vände sig mot den rådande assimilationspolitiken och kritiserade svenska politiker för att de inte tog sig an de sociokulturella utmaningar invandrarna mötte när de skulle etablera sig här.

Schwarz brandfackla satte Socialdemokraterna i en svår sits

 

Svenskarna förstod sig helt enkelt inte på invandrarna, menade Schwarz. De kunde inte ta in varför de ville bevara sina språk, religioner och traditioner. Det uppfattades som ett tecken på otacksamhet. ”De får bli svenskar som vi, annars får de försvinna härifrån!” Men detta kommer inte att ske utan vidare, fortsatte Schwarz, som i stället föreslog att det låg i Sveriges intresse att de olika minoriteterna behöll och odlade sina traditioner. De skulle erbjudas egna statligt finansierade skolor med samma status som landets övriga skolor och stöd till lokaler där de kunde ägna sig åt sin hemkultur. De skulle också få bättre möjligheter att utöva sina religioner, exempelvis genom att med statliga medel avlöna andliga ledare. Jag anser, skrev Schwarz, ”att man borde tillsätta några sakkunniga med uppgift att förutsättningslöst utreda frågan om de invandrades ställning i det svenska samhället.”

I boken De kommer att vara annorlunda svenskar (Norstedts, 2022) skildrar jag hur Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet helomvände från en politik inriktad mot kulturell assimilation till ett mångkulturellt integrationsideal som – om än omdiskuterat och modifierat – varit rådande i snart femtio år. Med sin artikel startade David Schwarz en debatt som pågår än i dag och de politiska förändringar den resulterade står likaså i centrum även för detta valårs utspel.

Men hur kom denna politiska förändring till stånd? Att följa de politiska striderna drygt femtio år tillbaka i tiden är som att se vår egen tid i en spegel. Allt är sig likt, fast tvärt om.

Schwarz brandfackla satte Socialdemokraterna i en svår sits. Han, som själv engagerat sig i partiet, ställde krav på en mer liberal och ansvarstagande invandrarpolitik som inte bara intresserade sig för att få folk över gränsen utan också tog ansvar för deras välbefinnande när de väl befann sig här. Utlänningarna skulle börja betraktas som invandrare – som en del av Sverige. Media tog upp frågan och Socialdemokraterna blev alltmer pressade att agera. Statsminister Erlander skruvade på sig och tillstod att de kanske hade varit lite valhänta. ”Vi trodde till en början att det var en rent temporär företeelse. Nu får man försöka behandla immigranterna inte bara som ett arbetskrafttillskott utan också som ett bestående element i det svenska samhället.”

Även de borgerliga oppositionspartierna svarade nu med egna migrations- och invandrarpolitiska visioner. Men hur ställde sig oppositionen i slutet av 1960-talet?

De unga liberalerna Thomas Hammarberg och Olle Wästberg var tidigt ute med skriften Tillträde förbjudet (1967) där de i skarpa ordalag vände sig mot den i deras mening allt för restriktiva socialdemokratiska invandrings- och invandrarpolitiken. I stället förespråkade de en fri invandring, att staten skulle ta ett större ansvar för att hjälpa dem som valde att komma till Sverige och samtidigt ta ansvar för att motverka fördomar och rasism. Året därpå presenterade Högerpartiet, dagens Moderaterna, programskriften Minoritets & Invandringspolitik (1968). De konstaterade att den svenska invandringspolitiken inte förmådde möta ”invandraren sådan han är”. Lika lite som man kan ta för givet att invandrare vill hävda en minoritetsstatus, lika lite kan man kräva att invandrare ska assimileras in i majoritetskulturen med mindre än att de själva så önskar. Snarare än att kräva anpassning skulle samhället i möjligaste mån tillgodose invandrarnas förväntningar, ge dem valfrihet i assimilationsfrågan och erbjuda stöd till minoriteternas kulturella och andra aktiviteter. De skulle garanteras samma sysselsättningstrygghet, bostadsstandard, sociala förmåner, rättssäkerhet och utbildningsmöjligheter som alla andra medborgare. De skulle erbjudas möjlighet till undervisning på det egna språket och i större orter skulle man också tillhandahålla modersmålsundervisning. Anledningen till att Högerpartiet ville stödja och uppmuntra invandrarna att behålla och odla sin kulturella särart var att de ansågs tillföra Sverige stora värden genom sådana kulturinslag.

Även inom Socialdemokratin började det röra på sig. I ett ofta citerat jultal 1965 vände sig Olof Palme mot den misstänksamhet och missaktning invandrare kunde möta i Sverige. Alla invandrare stöter på utmaningar, menade han. De måste försöka anpassa sig till allt det nya och ”vi har naturligtvis rätt att ställa krav på att dom följer de spelregler som gäller i det svenska samhället.” Men han slog också fast, ”kravet på anpassning får aldrig drivas så långt att det innebär att invandrarna skall bli precis som vi.” De kommer både att värna sin egenart och vara del i den svenska gemenskapen. ”De kommer att vara annorlunda svenskar” menade Palme. ”Är nu detta för stora pretentioner?”

1968 tillsattes den så kallade Invandrarutredningen med direktiven att kartlägga ”invandrarnas anpassningsproblem” och föreslå åtgärder för att avhjälpa dessa. När man läser materialet från tiden är det inte alltid självklart vad som menades med begrepp som assimilation och integration, men ett försök till begreppsdefinition finns i ett utlåtande från Arbetsgruppen för invandrarfrågor. Assimilering, skriver de, är ”ett totalt eller nära nog totalt sammansmältande med den svenska miljön” medan de med integrering menar ”infogande av invandrargrupperna med mesta möjliga bevarande av deras kultur”. Att integreras var alltså att ta plats i svenska samhället med de språkliga, kulturella och religiösa traditioner som skiljde invandrargrupperna från majoriteten.

När utredningen presenterades i februari 1975 hade målen för den nya invandrar- och minoritetspolitiken formulerats som jämlikhet, valfrihet och samverkan. I jämlikhetsmålet låg att invandrare skulle erbjudas sådana kunskaper i svenska att de kunde anpassa sig till och verka i samhället, men också att de skulle ges ”reella förutsättningar att bibehålla det egna språket, utöva kulturell egenverksamhet och upprätthålla kontakt med ursprungslandet”. Med valfrihet menades att invandrare själva skulle få välja ”i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Utredningens samverkansmål innebar att man skulle verka för en ömsesidig tolerans och solidaritet mellan de olika grupperna i samhället.

Invandrarutredningen innebar en vändning i den så kallade invandrarpolitiken och nu lät Socialdemokraterna mer som Folkpartiet och Moderaterna. Utredningen mottogs också väl av de andra riksdagspartierna. Anna-Greta Leijon, som hade ansvar för utredningen då den presenterades, var nöjd. Det var glädjande, menade hon, att det rådde sådan enighet i riksdagen kring målen för den nya invandrarpolitiken. ”Det borgar för framgång för strävan att steg för steg göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens område.”

Att känna till hur den svenska integrationspolitiken växte fram för femtio år sedan ger perspektiv på hur frågorna behandlas i vår samtid. I den pågående valrörelsen ser vi hur samma frågor debatteras, men på ett diametralt motsatt sätt. Samtliga partier tycks överens om att politiken misslyckats. Den jämställdhet och solidaritet som ställdes upp som mål i Invandrarutredningen har inte förverkligats och de flesta menar att valfriheten lett till destruktiv segregation snarare än till en positiv integration.

Snarare än valfrihet är det i den pågående valrörelsen krav och tvång som står i centrum och i stället för värnande av kulturella särarter understryker dagens politiker vikten av anpassning till svenska normer och värderingar.

Annat är sig likt.

Då som nu är högeroppositionen kritisk till den socialdemokratiska regeringens slapphet i invandringsfrågorna och nu som då tycks Socialdemokraterna redo att omförhandla sin integrationspolitik och närma sig oppositionen i frågor som rör mångkultur och pluralism. Det återstår att se vem som får regeringsmakten efter den 11 september och hur de beslut vi tar idag kommer att värderas om ytterligare femtio år.

Simon Sorgenfrei, är professor i religionsvetenskap och föreståndare för IMS – Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet, Södertörns högskola.