Vad hände med sanningen, Moderaterna?

Har vi sett värre dribblande i någon valrörelse?

Hur kunde det bli så jämnt? Bara tre mandat som skiljer, 6,8 miljoner medborgare röstade i riksdagsvalet, inte ens 50 000 röster skiljer oss från fyra år till med Tidöregeringen.

Varför röstade inte fler för att bli med av med ökande klimatutsläpp, drakoniska nedskärningar på folkbildningen med stängda replokaler och inställda konserter? Varför var det inte fler väljare som tog ställning mot de inhumana tonårsutvisningarna och skattesänkningar för höginkomsttagare? Är folk inte upprörda över svindyra brödspadar och avslöjandena om statsministerparets herrgård? Över den ständiga hetsen mot invandrare och SD:s oförblommerade islamofobi?

Vinna trots allt

Nu när Socialdemokraterna, visa av nederlaget i förra valet, bestämde sig för att hissa segel i vänstervinden och gå till val på en progressiv reformagenda, varför gick inte folk man ur huse för att avskaffa det orättvisa karensavdraget, införa en arbetarpension, förverkliga århundradets tandvårdsreform?

Å andra sidan.

Tänk att den röd-gröna sidan kunde vinna valet, trots allt.

Trots att svenska regeringar sedan 30 år tillbaka nästan alltid får minst två mandatperioder på sig.

Trots att Tidösidan uppvisade en närmast obegriplig enighet, i skarp kontrast till den röd-gröna sidans trasselsudd av röda linjer.

Trots Tidö-sidans skrämselkampanj.

Med statsministerpartiet Moderaterna i spetsen skrämdes Tidö med att ett regeringsskifte skulle innebära att näringslivet dukar under (av avskaffat karensavdrag), bolåneräntorna höjs (på grund av skatten på räntenettot som S föreslagit), dina barns skola stängs och – som om detta inte var illa nog – serievåldtäktsmän och pedofiler släpps fria.

Många exempel

Moderaterna kommer förmodligen att göra en positiv utvärdering av valrörelsen. De utdömda Moderaterna hämtade sig ju, trots att de ”lånade ut” så många röster till Liberalerna att de inte bara klarade spärren utan till och med ökade.

Men frågan som måste ställas är denna: vad hände med sanningen i valrörelsen, Moderaterna?

Har vi sett värre dribblande med sanningen i någon valrörelse än denna?

Exemplen är många. Ett avskaffat karensavdrag skulle kosta mellan 21 och 42 miljarder, beräknade Svenskt Näringsliv. Trots en felräkningsmarginal på drygt 20 miljarder hävdade Moderaterna igen och igen att kostanden skulle bli ”40 miljarder”, och S förslag om ett högkostnadsskydd mot höga sjuklönekostnader för små och medelstora företag nämndes inte, så klart. (Inte heller på Svenskt näringslivs sida ”Räkna ut vad slopat karensavdrag skulle kosta ditt företag”). När kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Jonas Attenius (S) sa att “Vi behöver blanda befolkningen” förvandlades det i Elisabeth Svantessons linjetal till Moderatstämman till tvångsblandning och påståenden om att S ”vill slå upp miljonprogram i villaområden”. Avskaffad vinstjakt förvandlades till ”S vill stänga din skola efter valet”. Påståenden om att ”vårdköerna minskat med 40 procent” är inte en lögn, men det är osant att det beror på att Moderat politik fungerat, eftersom vårdköerna minskat mest i S-styrda regioner, trots den M-ledda regeringens urholkade statsbidrag. Och dessutom är det mer rimligt att jämföra med vårdköerna före pandemin, och då har de istället ökat med över 30 procent.

Det värsta lågvattenmärket är debatten om den så kallade mängdrabatten.

Vem tjänar i längden?

Frågan Moderaterna måste ställa sig är: vem tjänar i längden på den här typen av valrörelser? Är det verkligen etablerade partier, dit Moderaterna trots allt måste räknas, eller är det populisterna till höger?

Moderaterna har under den här mandatperioden gjort stort ansträngningar för att slipa ner skillnaderna mellan M och SD. En hel del väljare flöt också över till Ulf Kristerssons sida. Men om skillnaderna inte är större i nästa val kan de lika gärna flyta tillbaka igen. Skyll er själva.

Lisa Pelling